Ett folk utan eget land

Unga, lågutbildade män från en annan värld. Från isolerade byar och enkla bosättningar kring Sinjar, nordväst om irakiska mångmiljonstaden Mosul. Plötsligt dyker de upp här i hundratal. Innan bombdåden mot yazidier i förra månaden visste få av oss att folkgruppen med den uråldriga religionen existerade. Mycket mindre att de finns mitt ibland oss, och att fler flyktingar är på väg. Vänner, släktingar, fruar, barn. Hur tar vi emot dem och hur ser deras framtid ut? Möt dem i vardag och fest.

Mer. Det var pappa som drog först, och visade vägen. Så är det ofta - männen som flyr och söker ny hemvist. Sedan kommer kvinnor, barn och vänner efter.
-Jag var 14 år och vi hamnade i Borlänge. Jag kände inte någon och språket var svårt i början, minns Beida Ido.
-Självklart saknade jag mina släktingar men något annat fanns inte att längta efter. Vi ägde egentligen ingenting och visste inte ens om vi skulle leva i morgon. Nu sitter jag här, i min egen lägenhet och väntar mitt första barn. Livet är jättespännande.
Beida Ido åkte ner till Irak och gifte sig med Omar Khairo, en skolkamrat från hembyn. För sju månader sedan slog sig paret ner i Landskrona.
-Jag är självständig, bestämde utan inblandning av mina föräldrar, säger hon.
-Och jag ska fortsätta läsa, gärna till sjuksköterska. Att ha ett jobb är jätteviktigt, det viktigaste.

Yazidierna är en irakisk minoritet - klämd mellan sunniter, shiiter och kurder. De troende sänder sina böner till påfågelsängeln Malak Taus, men den världsliga blicken riktar de av självbevarelsedrift bort från bergskedjan Djebal Sinjar. Påfallande ofta mot avlägsna städer 350 mil nordväst ut. I Skåne, Sverige.
-Vi är främlingar i vårt eget land. Lever under dödshot om vi rör oss i samhället, säger Beida Ido.
I december blir hon mamma. Just denna eftermiddag på Stora Norregatan i Landskrona har hon fortfarande lite träningsvärk. Sviter efter helgens dansövningar i Folkets hus där en väninna höll bröllopsfest.
Det var mycket folk. Mest karlar, för det är mest singelkillar som hittat hit. Den utsatta minoriteten växer till en allt större flyktinggrupp - över 300 bara i Helsingborg - med individuella vittnesmål präglade av otrygghet och sekteristisk religion.

Ena dagen i en sparsmakad lägenhet på Södra Stenbocksgatan med iste och juice på en serveringsbricka.
Nästa i utbildningsföretaget Lernias grupprum på Berga industriområde med frukostbullar och kaffe på bordet.
En tredje hemma hos ordföranden i nybildade kulturföreningen.
Samma lågmälda berättelse i olika skepnader. Samma oroliga blick, irrande efter en strimma hopp i vardagen, i livet. Så lika, men ändå så olika.
Den vältalige Khalil Edu Alyas, den religiöse skeptikern Aiman Al Koje, den positive Ilias Ido Laso, den nyanlände Darman Murat med fru och nio barn kvar i Irak, den reserverade Serfat Sabri och den långsmale Cosmo Kramer-kopian Valid Hamo.
Ynglingar, inte sällan analfabeter - i klartext, resurskrävande för samhället. Men också ambitiösa och inställda på att plugga och skaffa jobb. Män från enkla förhållanden som brukat jorden eller möjligen, som Delit Kadar, drivit en liten kiosk. Eller, som religiösa auktoriteten Jalal Murad, arbetat som lärare.

Låt oss lyssna till Ilias Ido Laso, 20 år i dag men bara 17 när han tog farväl av familjen och flydde fattigdom och förtryck. Han och några kompisar har samlats i Valid Hamos lägenhet. På väggen ett dramatiskt vattenfall tyglat inom glas och ram och borden pyntade med färgrika buketter.
-Vi är bönder och pappa sålde bilar och andra prylar och betalade mycket pengar för att jag skulle få chans till en bättre framtid.

Jag tog mig ut ur landet och sedan var det lastbil och olika transporter genom Europa, berättar Ilias Ido Laso.
-Här har jag pluggat svenska och praktiserat på olika arbetsplatser i Helsingborg men också i Ängelholm. Mest restauranger, men även på en firma där jag städade och tvättade bilar.

En pigg yngling i svart kavaj slår sig ner i lädersoffan. Han heter Fakher Ido Murad och har precis varit ute och tagit ett bloss. Likt de flesta andra flydde han via Turkiet, utlämnad till människosmugglare med rymligt samvete och krävande plånböcker. Priset på en biljett till väst ligger kring 100000 kronor.
-Jag kom i november 2005. Resan hit tog tre veckor, men jag hade inte en aning om var jag hamnat när de ställde av mig i Malmö. Inte vilket land jag befann mig i, ingenting. Jag fick syn på en man med mörkt hår, som jag själv, och jag frågade om jag kunde få låna hans mobiltelefon. Han var arab och förstod mig. Varsågod, sa han. Jag hade en lapp i fickan med telefonnummer till mina kusiner i Eslöv och killen tittade på lappen och berättade att jag var i Sverige, några mil från Eslöv, säger Fakher med ett leende.
-Nu bor jag i en lägenhet här i Helsingborg tillsammans med en annan yazidier.

Fakher har tidigare i veckan fått godkänt på ett språkprov och är stolt som en tupp.
-Det är viktigt att lära sig svenska. Sedan kan man skaffa jobb. Efter det vill jag gifta mig och få barn. Men först jobb.
Och lägenhetsinnehavaren Valid Hamo tar till orda. Han är bekymrad, tänker på alla han lämnat i den där andra, så oerhört annorlunda världen:
-Jag har två bröder och två systrar där, och mina föräldrar. Situationen är hopplös, barnen vågar inte gå ut längre, inte ens till skolan.

Ilias Ido Laso nickar instämmande:
-Jag har parabol men jag orkar sällan titta. Det är för mycket elände. Jag ringer hem några gånger i veckan. De kan inte röra sig fritt och pappa kan inte sälja sina varor från jordbruket eftersom det är alldeles för farligt att köra omkring med lastbilen.
-Det finns inget vettigt liv där, kanske är alla yazidier på flykt om två år. Ett tag funderade jag på att åka hem och hälsa på, men det är inte att tänka på i dag. Nu är det tre år sedan jag såg min familj, jag har träffat en svensk tjej, jag delar lägenhet med en kompis på Planteringen och jag hoppas på fast jobb och säker lön.

Bröderna Alyas träffar vi på Lernia, där de pluggar sfi (svenska för invandrare). De kommer också från en lantbrukarfamilj och ger uttryck för liknande känslor.
-Klart man var rädd under resan hit, men här känner vi oss trygga, säger de.
-Vår religion är gammal. Mycket gammal och liten, förklarar Khalil Edu Alyas.
-Om vi bytt till islam hade det kanske gått att leva i Irak, säger Murad Ido Alyas och slår ut med armarna.
Och sfi-kompisen Aiman Al Koje, som satt tio månader i syrianskt fängelse under sin resa mot friheten, suckar över situationen. Över tro och högre makter och över gudarna som måste vara galna. För inte är det väl vi dödliga som ställer till det?
-Religionen har inte gjort något gott. Kurderna kan inte hjälpa oss, och araberna jagar oss.

Till skillnad från majoriteten av yazidierna har han en del studier i bagaget.
-Jag pluggade i åtta år. Engelska bland annat och jag skulle gärna vilja utbilda mig till lärare, säger Aiman Al Koje.
Han klär saker som borde vara självklara 2007 i ord.
-Vi vill leva i frihet. Det gäller att acceptera reglerna här i Sverige, säger han.
De här unga killarna, nästan alla födda på 1980-talet, är överens om att framtiden i Irak ser mörk ut. Några kan tänka sig att åka tillbaka, hitta en yazidisk fru och återvända till Sverige och bilda familj. Men mest försöker de överleva i nuet. Vilket innebär allt från svenskastudier, praktik och tv-tittande till ett och annat krogäventyr.
-Tivoli är ett bra uteställe, säger en av dem.
Och ingen protesterar.

En förmiddag i Eurest personalkök vänder Ilias Ido Laso kycklingar på ett stekbord. Han är inne på sin fjärde och sista praktikvecka.
-Det är lite annan mat än jag är van vid, men jag trivs. När jag fixar nåt själv brukar det bli just kyckling. Ibland couscous, ibland lammkött. Tidigare praktiserade jag på en libanesisk restaurang. Där var det mer som påminner om det vi åt i Irak.
Ilias tar bussen från Planteringen i ottan. Klockan sju börjar jobbet och framåt eftermiddagen är det dags att checka ut.
-På fritiden träffar jag flickvännen eller kompisar som flytt hit och ibland styrketränar jag, berättar han.
Kökschefen Benny Persson är nöjd med sin praktikant.
-Han är duktig. Läser han in en kockexamen på Lernia så har han alla möjligheter.
Ilias ler nästan urskuldande:
-Det är svårt med stavningen när man inte är van vid alfabetet och inte har pluggat så mycket tidigare. Men jobb måste man ju ha. Det är dyrt att leva och jag vill gärna hjälpa dem därhemma också. Jag har mamma, pappa, två bröder och en syster i Irak.

En kväll när höstsolen är generös tar Jalal Murad emot. Det är fem och ett halvt år sedan han fick nog och lät sig smugglas ut från Mosul.
-Jag skulle göra min militärtjänst och allt kändes väldigt otryggt. Myndigheterna kan ställa till problem och jag hade ingen lust att se Saddams fängelse från insidan. Sedan dess har inget blivit bättre, tvärt om. Var det illa på Saddam Husseins tid så är det ännu värre i dag, speciellt för alla minoriteter, säger han.
Nu har han återsamlat familjen i en annan världsdel och bildat en kulturförening, som han själv är nyvald ordförande i. Vi träffas i lägenheten på Husensjö i Helsingborg, där lärarutbildade Jalal bor med fru och sju barn. Plus en nyanländ yngling från forna hemtrakterna. För det kommer folk hela tiden, asylsökande flyktingar vars skyddsbehov prövas individuellt.
-Det tog tre år för mig att få uppehållstillstånd. Sedan åkte familjen till Syrien och ordnade med alla papper på ambassaden i Damaskus. Till slut kunde de sätta sig på flyget. Den 19 januari landade de äntligen, det glömmer jag inte, säger Jalal Murad och ger hustrun Kassema en kärleksfull kram.

Delgash Ramadhan, en kurdiska, sitter med i soffan som tolkhjälp. Hon nickar mot sjubarnsföräldrarna.
-Han pratade alltid om henne när de levde åtskilda. Du kan fråga busschaufförerna i Helsingborg, de har inte kunnat undgå hennes namn, säger Delgash och blinkar.
Det bjuds svart kaffe och barnen berättar om sina upplevelser, om studierna i olika introduktionsklasser.
-Och så spelar vi tre fotboll. I Bergandy, Kullavägen och Stattena, säger 15-årige Aefan och pekar på sig själv och sina bröder Delwar och Jihad.
För att ha varit i Sverige i bara åtta månader behärskar de språket sensationellt bra.
-Jag har också börjat läsa nu i höst, på Kärnan. Det går rätt bra, men jag har ju nio års skolgång med mig sedan tidigare, berättar mamma Kassema.

På tv rullar bilder från arabiska satellitkanalen al-Jazira. Ehud Olmert, Israels premiärminister, och Mahmoud Abbas, Palestinas president, skakar hand och ler in i kameran. I nästa sekvens kastas vi tillbaka till den blodiga verkligheten - en allt för vanlig Bagdad-syn, med förtvivlade människor på en sönderbombad marknadsplats.
Några av de värsta dåden i Irak utfördes i augusti och var riktade speciellt mot yazidier. Minst 800 dog när fyra tankbilar exploderade i byar nordväst om Mosul.
-Vi kände många som drabbades och jag ringde hem flera gånger varje dag för att kolla, säger Jalal Murad.
-Nästan alla terroristgrupper hotar oss. Sverige däremot passar olika sorters människor. Och vi har lätt för relationer och är bra på att anpassa oss. Har exempelvis inga problem att umgås med kurdiska muslimer. Jag hoppas verkligen att alla får uppehållstillstånd, så att de kan bygga upp en framtid här med sina familjer.

De flesta yazidier är etniska kurder med sin hemvist kring staden Mosul. Vid sidan av exempelvis judar, armeniska kristna, mandeer, shabaker och bahaier är de en av många minoritetsgrupper i landet.
Trosuppfattningen bär stråk av kristendom, islam, hedendom, zorastrism och judendom. Vi talar om en religion med mångtusenåriga anor. Yazidierna betraktas som djävulsdyrkare av sunnistiska jihadister, men sanningen är snarare att man förkastar begrepp som synd, djävul och helvete.
Fast extrema yttringar inom gruppen har svärtat ned ryktet. Som i våras då en ung flicka, som ville konvertera till islam och gifta sig med en muslimsk man, stenades av sin familj. En hedersrelaterad avrättning som filmades med mobiltelefoner och spreds på nätet, och som rörde upp känslor och utlöste hämndaktioner. Kort senare hittades två yazidiska män stenade till döds i staden Kirkuk och en buss utanför Mosul stoppades och passagerarna sorterades efter religion innan 27 yazidier sköts ihjäl.

-Vi har våra egna regler och det är förbjudet att byta religion, men vi utdömer inga straff. Det som hände den där flickan var släktingarnas fel och helt oförsvarligt. Någon koppling mellan den händelsen och bombdåden i förra månaden tror jag inte finns. Vi har varit hotade och tvingade på flykt från Bagdad och Mosul under mycket lång tid, säger Jalal Murad, som själv bär den religiösa titeln shaykh.
Yazidiernas samlinglokal ligger längst söderut på Södergatan. Här kamperar ordförande Murad och hans vänner faktiskt ihop med Kurdiska föreningen.
-Vi kallar oss Ezidion i Helsingborg. Det är så vi själva stavar det. Yazidier är det arabiska namnet. Vi arbetar för integration men också för att kunna bevara vår egen kultur, berättar representanter för den färska styrelsen.
Ezidion har arrangerat en demonstration mot våldet i Irak och planerar för stor kulturfest den 13 oktober, som är en traditionell högtidsdag.

Vi behöver inte vänta så länge på partaj. Redan dagen efter är det dags. Himlen är gråmulen, västanvinden sveper iskall längs Säbygatan i Landskrona och under Folkets hus entrétak kurar festklädda rökare.
Jusera Amin från Malmö och Shawan Chico från Arlöv gifte sig för sex månader sedan och nu är det hög tid att fira. Flera hundra yazidier har slutit upp.
Middag, popikoner från Tyskland och dans står på programmet. Bröderna Malek och Maikel drar igång på synt och stränginstrument. Sabhan Farak och Salam Badal dansar en sorts blomsterdans på något som liknar en påfågelscen. På borden står alkoholfri dricka och lekande barn skuttar omkring i lokalen.
-Det är inte förbjudet med öl och vin men det är en lång fest och det kan bli för mycket för en del killar - bättre såhär, förklarar kostymklädde Bayar Hassan från Helsingborg.

Den svenska arbetarrörelsens historia pryder väggarna i Folkets hus stora sal. Svartvita bilder på seniga knegare och stressade sömmerskor i stökiga fabriksmiljöer.
Fyra kvinnor i färgglada klänningar och inte helt okomplicerade frisyrer radar upp sig vid ett långbord med bra utsikt över dansgolvet. Kontrasten mot upphängda varvsjobbare i skitiga overaller är slående.
Mamma Nado Ido rättar till skjortan på sonen Eymond och Beida Ido sträcker sig fram och säger:
-Jag tror inte svenskarna vet mycket om oss, vilka vi är eller vår bakgrund. Men vi är som andra, och vi gillar också att ha roligt.
Som att dansa sig till träningsvärk.
Per Ohlsson
per.ohlsson@hd.se042-489 90 28

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28