De miste sina respektive - startade sajt för att hjälpa andra

Lotta Mårtenssons man dog i en trafikolycka. Micke Dahls fru i cancer. I dag är de sambos och deras respektive barn syskon. I ett nystartat forum på nätet hoppas de kunna hjälpa andra som mist en närstående.

LIV&LUST. ”Välkommen till familjen med de många efternamnen”, säger den inspelade rösten på telefonsvararen. Och besöker man familjen i radhuset i Dalby utanför Lund hittar man fyra efternamn på brevlådan. Det blir så när fem föräldrar är inblandade i familjebildandet. I dag är tre av dem döda, två finns kvar: Lotta Mårtensson och Micke Dahl. Och barnen Jim Ek, Janni Dahl, Jesper och Måns Löfstedt.
En kärleksfull familj som svetsats samman av de tyngsta av sorger, en öppenhet för alla typer av känslor och en stor glädje för varandra.

För att börja någonstans får Lotta Mårtensson berätta:
— Det var i mars 2004. Jesper var två år. Jag väntade hem min man Benny vid fyratiden när han slutat jobbet, men han kom inte.
Lotta försökte hålla undan oron, men klockan sju ringde det på dörren. Försiktigt öppnade hon dörren på glänt. Där stod polisen.
— ”Säg att han bara är skadad, annars öppnar jag inte”, sa jag desperat.
Men det går inte att undkomma sanningen. Benny hade omkommit i en trafikolycka. Världen rasade.

Lotta hade varit mitt uppe i planerandet av Bennys trettioårsfest. Hon skulle fria, till låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” av Jonas Gardell.
— Nu spelades den på begravningen istället.
Fyra dagar efter olyckan gjorde Lotta ett graviditetstest. Hon väntade deras andra barn. Utan Benny.
Barnet hon väntade, snart treårige Måns, sitter i sin mammas knä och gosar med nappen i munnen. Både han och de andra barnen är vana vid att prata, prata, processa och prata.
— Jesper var förvirrad och väntade hela tiden på att pappa skulle komma hem. Han var inte jätteledsen utåt, men på dagis, i leken. Han lekte att bilar krockade.
I dag svävar pappa runt dem. Han finns där och omsluter dem när de blundar. Och han finns i den vackraste och mest lysande av himlens stjärnor.
— Det första halvåret slöt jag mig. Jag kunde inte svara i telefon, inte gå ut på tider när jag kunde möta någon. Mamma och pappa fick hämta Jesper på dagis och i början hade jag alltid någon som sov hos mig.
Ändå fortsatte livet. Mat skulle lagas, tvätt tvättas. Ventilen blev kvällarna när Jesper nattats. Då kom gråten, ångesten.
— Det var barnen som gjorde att jag klarade det. Vi behövde varandra mer än någonsin. De kunde ju inte förlora sin mamma också.
Måns föddes som en gåva. En gåva från Benny och ett bevis på att han i någon mån levde vidare.

Micke Dahls berättelse är en helt annan, och ändå så lik:
— Det var julen 2000. Vi var på väg hem från mina föräldrar när Nina fick ont i magen. På juldagen åkte vi in.
Läkarna hittade en tumör i tjocktarmen. Den togs bort, men cancern hade redan hunnit ta levern i sitt våld. Barnen, Jim och Janni, var då sju och fyra år gamla. Livet blev en berg och dalbana när hopp ständigt möttes av nya motgångar. 2004 vann cancern slutgiltigt.
— Det var så svårt för Nina, och för mig. Som anhörig måste man vara stark. Det var jag som var den som var tvungen att ta allt hemma. För mig blev faktiskt jobbet ett sätt att koppla av.
Trots flera års mental förberedelse, var Ninas dödsfall inte möjligt att förbereda sig för. Livet rämnade, benen domnade och ändå var Micke och barnen tvungna att stå upp och stå ut.
Innan Nina dog hade hon en speciellt stark vånda. Det var oron för Jim.
— Jag är inte hans biologiska pappa. Det är därför han heter Ek. Pappan dog nämligen när Jim var tolv månader, kort innan jag träffade Nina.
När Micke berättar hur han dog är det svårt att inte få en stark ödestro. Sambandet är kusligt.
— Han dog i en trafikolycka.
Två gånger har Micke träffat en kärlekspartner som förlorat sin man i en trafikolycka. Två gånger har han tagit över papparollen till en faderslös spädbarnspojke.
— När Nina fick veta att det skulle ordna sig för Jim, att jag skulle få ta över vårdnaden, då kunde hon sluta att vara kontaktbar. En vecka senare dog hon.

Lotta och Mickes liv flätades samman när de båda sökte sig till föreningen Vimil, Vi som mist någon mitt i livet. På deras forum kunde de skriva av sig, höra hur det varit för andra och inse att de inte var ensamma. I oktober 2004 träffades de på föreningens träff i Åhus. De pratade länge och samtalet fortsatte på mejl och telefon. I januari, en månad efter att Måns fötts, bjöd Micke upp Lotta och barnen till sig.
— Det var en underbar och vacker kvinna som kom och hälsade på. Vi kramades när hon skulle åka. Känslan då, den minns jag så väl, säger Micke.
Lotta ler generat.
— Jag tyckte det var svårt. Kände mig otrogen. Till skillnad från hur Micke och Nina hade det, hade jag och Benny knappast pratat om att en sådan här dag skulle kunna komma.
Stödet hon fick från Bennys familj gjorde det lättare att bemästra skulden. De blev glada och tyckte att hon gjorde rätt.
— Nu kan jag hantera att det inte är fult att älska någon ännu en gång. Men den där känslan förföljde mig länge.
— Man måste tänka på att vi är så unga. 31 och 34 år, säger Micke.

I somras flyttade Micke, Lotta och barnen ihop. Trots att de blev avrådda valde de att bo kvar i Lottas och Bennys radhus i Dalby. Men de har renoverat för att ändå markera en nystart. Och den tidigare oinredda vinden har förvandlats till Jim och Jannis egna rum. Jim, som hela tiden lyssnar på allt Lotta och Micke säger, fångar Måns i blöjan och kittlar honom till skrikskratt.
— Ibland är det jobbigt med småbarn, säger han samtidigt som han gör pruttljud på Måns kiknande mage.
— Det känns faktiskt som att vi alla är äkta syskon.
I barnens rum hänger stora bilder på den bortgångne föräldern. Och på Micke och Lottas sängbord finns de inramade.
— Vi är inte två i vårt förhållande. Vi är fyra, säger Lotta.
Både Benny och Nina finns där. Hela tiden. De nämns, refereras till och tar plats.
— De är så himla delaktiga. Både för vår skull och för barnens. Det handlar inte om att vi vill älta det som hänt, utan om att vi mår bra av det.
Ändå klarar de sig undan svartsjuka.
— Vi är inte det ett dugg. Men det hade nog varit svårt om vi träffat någon som inte var i samma situation, säger Micke och Lotta håller med.
Men har ni inte behov av att vara ensamma, bara ni två?
— Det är vi också. Dessutom åker vi iväg själva en natt ibland, säger Lotta och fortsätter:
— Om vi inte fritt hade kunnat prata om den andre så hade vi fått trippa på tå. Det hade inte gått.

Med bara ett halvårs historia som en riktig familj i bagaget kan det fortfarande vara kämpigt. Det är många nya relationer att ta hänsyn till och många sår som fortfarande gör ont.
— Det är ingen dans på rosor. Micke har ju plötsligt fått småbarn igen och jag har blivit tonårsmorsa. Men mest finns det mycket kärlek här hemma, säger Lotta.
Trots att de med sådan brutal tydlighet blivit varse hur skört livet kan vara tror de inte att de är mycket mer rädda än andra. Men kanske lite. Lotta har brottats med oro för att det ska hända henne något. Att hennes barn ska bli föräldralösa. Men nästan förvånat konstaterar hon att hon inte är orolig när Micke är ute och kör. Däremot tycker hon inte om när andra kör hennes barn.
— Samtidigt vill jag inte låsa fast dem. Det skulle inte fungera.
Har ni tankar på att skaffa fler barn?
— Vi är sugna, Men vi ska orka med oss själva också, säger Lotta.
Micke och Lotta tittar på varandra och ler. På väggen ovanför dem hänger fyra porträtt av barnen. De är alla likadant inramade i svart, som fyra riktiga syskon.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se