Mannen bakom avslöjandena

Ni känner till journalisten Janne Josefsson, den hårdhudade avslöjaren av maktmissbruk och orättvisor. Men vad vet ni om barnet, yngligen, kocken, diskjockeyn och äkta maken Janne Josefsson?

Mer. Egentligen har han inte kommit långt. Janne Josefsson växte upp i arbetarklassområdet Lundby på Hisingen i Göteborg. Hans pappa jobbade på Volvo, hans mamma var först städerska, senare en av de första kvinnliga brevbärarna i staden. Nu sitter han i Sveriges Television Västs hus i Lindholmen och tittar ut över Frihamnens vatten.
Geografiskt är det inte mycket mer än ett stenkast bort, Frihamnens kajer var barndomens fiskeställen. Ur en socioekonomisk synvinkel är det ljusår. Han har gjort resan från arbetarklass till övre medelklass.
Janne Josefsson har lyckats. Han är välutbildad, relativt välbärgad och känd. Samtidigt är han jagad av den rädsla som klassresenärer ofta upplever: att falla tillbaka.
- Jag känner mig inte hemma där längre och känner en skräck för att hamna där igen. Men jag känner mig aldrig heller hemma i den högre, välutbildade medelklass jag själv tillhör, berättar han över en kopp kaffe i SVT:s fikarum i Krok & Tjäders futuristiska byggnad - sedan förra året SVT Västs högkvarter.

Janne Josefsson föddes 1952 och växte upp under folkhemmets storhetstid. Hans pappa var väldigt tillbakadragen, en traditionell arbetare som kanske inte precis tog för sig i livet. Farbrodern var den som stod för drömmarna, han jobbade på långseglare och var full av historier när han kom hem från Hong Kong, Filippinerna eller vart nu handelsskeppen hade tagit honom. Från mamman fick han läsandet.
Hon var en viljestark och aktiv kvinna som hade kunnat gå långt om tidsandan tillåtit det. Han beskriver sin barndom som lycklig.
- Jag var oerhört bra i skolan tills jag började i sjuan. Sedan ballade jag ur och var nästan på väg att bli relegerad. Det var ingen speciell händelse, jag busade och var för jävlig ihop med några andra. Men jag fick mig en tankeställare, skärpte mig i nian och fick hyfsade betyg. Sedan gick jag på handelsskola och var bäst i klassen. Jag är receptiv, säger han.

Han skulle bli ekonom, var engagerad folkpartist och stark anhängare av marknadsekonomi. Men tidsandan och Liberala ungdomsförbundet fick honom att glida allt längre vänsterut. Han gled in i någon form av anarko-syndikalism och med radikaliseringen kom kanske också intresset för journalistik. Han är inte riktigt säker.
- Men jag grät när jag fick det bruna kuvertet med antagningsbeskedet till journalisthögskolan. Jag var skitlycklig. Det var en kick att komma in, berättar han.
Han var den första i sin släkt som kommit upp på de utbildningsnivåerna. De allra flesta av hans klasskamrater kom från dramatiskt annorlunda bakgrund.
- Det var mest ungar från övre medelklassen, även om jag tror att det då var fler från arbetarbakgrund än det är i dag. De tog in folk på olika kvoter, det kom in människor med olika bakgrunder, säger han.

Journalistskolan kallades för Kommunistskolan på den tiden. 68-andan var levande och studenterna hade inte sällan politiska bevekelsegrunder för sitt yrkesval. Det fanns något otäckt i det, säger han.
- Jag jobbade på Sveriges Radio från mitten av 70-talet och det var fantastiskt. Men jag var med om att man svartlistade folk. De som ville föra ett resonemang om flyktingmottagning var rasister. Var man emot dagis var man en fascist. Det var skrämmande, berättar han.
Under 1980-talet jobbade han med radio och skrev reportageböcker. Men det var under 90-talet som han nådde den verkligt breda publiken. Han gjorde tv-reportage i samtidsmagasin som ”Striptease”, ”Fittja Paradiso” och nu senast ”Uppdrag granskning”. Han har riktat sökljuset mot mc-gäng, korrupta arbetsförmedlare, en socialtjänst som svek dem de var satta att hjälpa och rasistiska politiker - bara för att nämna några av de mer uppmärksammade reportagen. Han har också ägnat sig åt mediekritik.

Han ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.
-Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron.
- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.
Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.
-Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre-, fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

2002 tog Janne Josefsson och hans dåvarande fru ut skilsmässa. Den stenhårde journalisten blev livrädd. Ettan i loftgången i Biskopsgården kom plötsligt nära. Det var då han träffade Beth i Majorna.
Beth kom från Filippinerna och hade ingen aning om vem journalisten Janne Josefsson var. Förälskelsen kom nästan som en chock. En kort tid därefter föddes ögonstenen, sonen Leon. Det har varit underbart. Men inte problemfritt.
- Jag tittade tillbaka på mitt liv och tyckte det var patetiskt. Jobbet har kunnat ersätta allt, och jag menar verkligen allt. Jag trodde jag skulle kunna förändra det. Men jag har bara ett läge. När jag väl är en historia på spåret är jag inte lätt att leva med. Inte taskig, men frånvarande, säger han.

Det är svårt att vara någon annan än den man är. Han kan inget annat, ser sig dessutom själv som oanställningsbar. Han har fått erbjudanden om att göra dokumentärfilmer för bio, han skulle bli en svensk motsvarighet till Michael Moore, men är inte intresserad. I vinter har han gjort dokusåpan ”Tv-stjärnan”, där han sitter i juryn som ska vaska fram nästa generations programledare, men det
kommer knappast att bli en karriär. Han gillar underhållning och ”Tv-stjärnan” verkade vettigt, annars tackar han alltid nej till program som ”Bingolotto” och ”På spåret”.
Kanske kan det bli drama i framtiden. Både Peter Birro och Henning Mankell har velat samarbeta. Dramats frihet lockar.
- Då kan man elda på hur som helst. All publicering av människors historia, vare sig den är positiv eller negativ, är i någon form exploaterande. Men i drama behöver man inte göra någon illa.

Janne om sidor
av honom som
sällan syns

nDiskJockey:
”Jag spelade på en fest på Göteborgs filmfestival. Jag gillar musik men har aldrig gjort något sådant. Killen som stod och hjälpte mig sa att vi skulle ta det lite lagom, men jag öste på. Folk blev som galna. ’California sun’, ’Sånt är livet’, ’Volare’, ’Bängen trålar’...”

nRomantisk äkta man:
”Jag köper blommor varje fredag, ibland två gånger i veckan. Jag gillar blommor själv. Ibland är det blommor som jag fått själv för att jag gjort något bra eller vunnit något pris som jag låtsas att jag köpt själv, men det går aldrig att lura henne.”

nKock:
”Min pappa var kock på Amerikabåtarna när han var ung och han lagade all mat hemma, vilket var väldigt ovanligt. Jag
lagar nästan all mat också. När jag lagar mat, då kopplar jag av. En av mina absoluta favoriträtter är havskräftor. Jag skulle helst vilja se att det stod hummerfiskare
i telefonkatalogen.”

Torgny Nilsson torgny.nilsson@hd.se042-489 93 56