Handsnack - gester och peklekar för vuxna

Vi pekar med hela handen, gör ett kors i taket, blåser iväg en kyss, sträcker på långfingret och hytter ironiskt med näven. Det är en mänsklig kommunikation som vi sällan tänker på. Hur vi snackar med händerna. Vi gestikulerar med en hårdrockare som kämpar med sin "tvångskanin", en gestforskare som pekar med läpparna och en åklagare som har lust att dela ut "ett allmänmänskligt fördömande" till några av våra gester - nu när han inte kan åtala oss.

Mer. Vik ner ringfingret och långfingret och lägg tummen ovanpå. Spreta med lill- och pekfingret och visa handens baksida för världen. Din hand formar nu en gest som sannolikt har gjorts i minst 5000 år. På en etruskisk fresk syns exempelvis en naken ung man som dansar runt en ung kvinna med lillfingret och pekfingret pekande mot skyn. Och här står Björn Strid i sin hemmastudio i Helsingborg och gör samma gest. Som sångare i hårdrockbandet Soilwork är den närmast en yrkesreflex för honom.
— Jag missbrukar den. Helt klart. Det händer alltför ofta att den åker i luften. Senast i förra veckan när vi spelade i Baltikum. Jag minns inte när jag gjorde det första gången, men det var en mäktig känsla.

Genom åren har Björn Strid gjort gesten på scener över hela världen. I hans värld är den "djävulstecknet" eller "djävulshornen", men för en nordamerikansk indianstam i början av 1800-talet kunde den vara en lyckobringande hälsning, en besvärjelse mot ondska, en retorisk betoning, en misstanke om att någon har blivit sexuellt bedragen eller helt enkelt en simpel charad för att beskriva ett djur med horn. Gesten syns också i det antika Grekland och snoddes tidigt av kristendomen, som nappade på idén om hornens kraft som en välsignelse. Forskare kallar den "corna" efter italienskans ord för horn och den lever kvar i flera betydelser över hela världen. George W Bush väckte uppståndelse med tecknet under en match med Texas Langhorns. Hans talesman var snabbt framme och förklarade att Bush i Langhorns-stil bara varnade motståndarna: "se upp för hornen". Men det är i hårdrocksvärlden som hornen varit en signal för grupptillhörighet sedan slutet av 60-talet. Man brukar gissa att det var Ronnie James Dio som lanserade det sedan han sett sin italienska farmor försöka fördriva ondska. Hårdrockspubliken, alltid sugen på lite dramatik, tolkade det som sympati för djävulen. Men nu har gesten snarare blivit en urvattnad uppmaning i stil med "kör hårt" eller "rock on". En småsorglig utveckling för en hårdrockare i hjärtat som Björn Strid.
— Folk som normalt inte borde göra det, som Britney Spears och min mormor, gör det. Det har tagit udden av det hela.

Det började hos en italiensk farmor och nu har svenska mormödrar tagit upp grejen. Är det möjligen dags att skapa en ny hårdrockgest?
— Jag har funderat på något nytt, men det känns som om allting är gjort. Och sedan blir det ändå att vi gör den när vi har fotosessioner. Det känns lite lökigt, men samtidigt så blir det bara så. Vi har börjat kalla den för "tvångskaninen". Den bara kommer.

I ett litet och mycket syrefattigt rum på Språk och litteraturcentrum i Lund sitter Mats Andrén och försöker göra sin egen favoritgest. Den är rätt svår, så det tar sin tid, men till sist får han till den.
— Det är ett gängtecken, det ska bli "blood" av mina fingrar, ser du? Den är från en 80-talsfilm, "Blood in, blood out", om latinogäng i Los Angeles. Jag gillar den för att den är så otroligt krånglig…
Mats Andrén har hörapparat på båda öronen sedan barnsben.
— Det finns väl ingen direkt koppling, men det kan nog ha gjort mig mer intresserad av kommunikation i allmänhet.
Han är nu doktorand på institutionen för lingvistik och skriver på en avhandling om små barns gester. I hans unika arbetsuppgifter ingår att studera videofilmer, inspelade varje månad, av fyra gestikulerande barn från Sverige och tre barn från Thailand.
Många gester kan härledas till det antika Grekland eller ännu längre bakåt, men forskningen kring vårt gestikulerande dröjde. Gester sågs länge som ett simpelt sätt att kommunicera.
— Nu har vi slutligen insett att ett yttrande innehåller så mycket mer än ord. Sitt på vilket kafé som helst, folk viftar för fullt. Det betyder något, säger Mats Andrén och betonar denna sanning genom att slå två nypor salt i luften.
Den första gesten vi gör är pekningar. De kommer ungefär samtidigt med de första orden, någon gång efter nio månader. Studier har visat att pekningen fyller en viktig funktion i språkutvecklingen. Ett barn pekar i vart tredje yttrande. Det vanligaste sättet för oss att tala utan ord är annars att nicka och skaka på huvudet.
— Darwins teori var att en skakning har blivit ett nej och nickning ett ja eftersom vi som barn vänder huvudet åt sidan om vi inte vill ha en viss mat, men lutar fram huvudet om vi vill äta. Men den teorin förklarar ju inte varför bulgarerna gör tvärtom; skakar på huvudet för ett ja, nickar för ett nej...

Grovt kan gesterna delas in i tre grupper: emblematiska, ikoniska och pekande. De symboliska emblem-gesterna lär vi oss som en kulturell konvention, som ett långfinger till fotbollsdomaren. De ikoniska gesterna är avbildande, "så här stor var gäddan". Pekningarna är vad de låter som, men har fler små nyanser än vi fattar.
— Det finns ett aboriginspråk i Australien som inte har plural eller singular, istället har de två olika pekningar för att markera om ordet är i plural eller singular. I en annan kultur i Panama pekar man ut riktningar med läpparna. Så här…

Gester lär vi oss genom att imitera. De lever och dör beroende av sitt sammanhang. Cromagnon-människan kan ha haft ett specialtecken för "sluta sno mina djurhudar, din fubbick", men gesten dog i så fall ut när den inte ansågs användbar. En gest som får anses vara utdöende är det gamla hederliga sättet att hytta med näven åt någon när du blir arg på. Numera skrattar vi åt det här Åsa-Nisse-beteendet. Lika dammig är den knutna näven som förs nerifrån och upp, en uppercut-rörelse som för tankarna till ord som "nedrans" och "attans".
— Kanske det inte längre går att vara den där arga gubben längre. Den auktoritära gubbrollen skrattar barn – och alla andra – åt nuförtiden. Men nu spekulerar jag bara, funderar Mats Andrén.
Varför överlever då andra gester? Som den ärligt talat ganska fåniga tummen upp? Vore det inte rörande och rimligt om den hade dött med Thore Skogman? Nja, Mats Andrén tror att tummen är så grundläggande att den närmast kan jämföras med ord som och eller är.
— Den uppfattas som en helt neutral och okontroversiell gest, "bra, vi är överens" ungefär.

Alla sociala aktiviteter påverkar vårt sätt att gestikulera. Men vad vi plockar med hem från jobbet, krogen eller resan är också en fråga om ålder, klass och kön. Våra gester är ett sätt att visa vilka vi är – och vilka vi inte är.
— Det finns ett gammalt tabu i Ghana som går ut på att du inte får peka med vänster hand. En del av de unga frigör sig lite från det och börjar peka med vänstern. Det blir ett sätt att visa att man är en modern ung människa. Det fungerar likadant här hemma.
Det är nästan omöjligt att säga hur många av de symboliska emblem-gesterna en normal människa behärskar. Mats Andrén kan bara gissa.
— Det rör sig om flera hundra. En studie som gjordes i Kina visade att kineserna hade koll på 200 olika gester, men den siffran är säkert för låg.
En invändning man kan ha är att telefonen har visat att våra gester är överflödiga. Vi kan kommunicera alldeles utmärkt utan att se hur vår kompis viftar och står i. Men gesterna får snarare ses som ett komplement, ett sätt att uttrycka sig mer effektivt.
— Det finns något omedvetet över vårt gestikulerande, men det betyder inte att deras budskap inte når fram.

En av Mats Andréns käpphästar är att människans språkförmåga är en allmän motorisk förmåga, som gör oss bra på att anpassa oss. Har vi svårt för att få till känslor på nätet så uppfinner vi smileys. Vi hittar också på så kallade sekundära teckenspråk i miljöer där det talade språket fått förhinder. Munkar med tysthetslöfte, dykare och sågverksarbetare skapar egna gester.
— Det är kul med munkarna. De får inte prata med munnen, men då kommer det genast ett teckenspråk! De bara måste snacka på något sätt! Det säger en del om människans behov av att kommunicera.

Om tummen upp är ett utbrett sätt att visa en positiv känsla så har ett anklagande långfinger länge varit ett populärt sätt att be någon att stoppa upp något där bak. Amerikanerna kallar det "flipping the bird", svenskar säger "ge honom fingret" och journalister kallar det en "obscen gest". Fingret användes redan under antiken där man funnit fingerbelägg hos komediförfattaren Aristofanes. Den alltid lika galne Caligula lär ha fört traditionen vidare. Med 1960-talets populärkulturella revolution blev gesten liktydig med uppror. Som med de flesta upprorsmarkörer slukades den snart av etablissemanget. Något vicepresidenten Nelson Rockefeller visade när han lät "the bird" flyga fritt under ett kampanjmöte på 70-talet.

Även om fingret har mist en del av sin kraft så har det fortfarande kvar en del svart magi. Under en tv-debatt blev Lars Ohly, vänsterledaren, så irriterad på högerrösten Marie Söderqvist Tralau att han gav henne fingret. Något som givetvis fångades av en kamera Ohly glömt. "Jag blev helt chockad", sa Marie Söderqvist Tralau. Lars Ohly hälsade via sin pressekreterare att han inte ville kommentera "det inträffade". Och det finns fler som tyngs av de politiska etikettsreglerna. För Aftonbladet berättade Thomas Bodström, den gamle s-justitieministern, att det värsta med kändisskapet var att han inte kunde visa sin ilska: "Innan jag var känd kunde jag bråka om en parkeringsplats eller ge fingret i trafiken, jag har ganska hetsigt humör, och allt det får man skippa", sa Bodström moloket.

Flitigast används fingret i trafiken, denna den sista frizonen för ociviliserat mänskligt agerande. Men vilka gester är i sig egentligen brottsliga? Kan man komma undan med vad som helst? Kammaråklagare Anders Månsson i Helsingborg reder gärna ut lagen.
— I vår kultur, på nuvarande tidpunkt, så är Hitler-hälsningen straffbar. Minnet av nazismen är fortfarande så starkt att det kan leda till åtalad för hets mot folkgrupp.
Annars kan Anders Månsson bara tänka sig två gester som i dagsläget skulle kunna vara brottsliga. Den ena är om du vänder dig mot en person och drar ett finger över halsen. Den andra är om du formar handen som en pistol och gör en fejkad avfyrning.
— Brottet skulle då bli olaga hot, men det bygger på att man är i en hotfull situation. Gesterna kan då anses vara en av flera omständigheter som gör gärningen brottslig. Men man måste bedöma varje situation för sig. Båda gesterna kan också göras på ett humoristiskt sätt.

Anders Månsson finner alltså bara tre brottsliga gester. Innebär det att det är riskfritt att ge fingret till en — låt oss ta en hunsad yrkesgrupp – en lapplisa?
— Jag vill inte vara åklagaren som säger att det är okej. Det kan definitivt uppfattas som kolossalt otrevligt och jag har som åklagare god lust att ge ett allmänmänskligt fördömande. Men att säga att det är brottsligt i brottsbalkens mening är tveksamt.
Kammaråklagare Månsson tycker att vi oftare borde diskutera det han kallar gråzonen. Saker som är rejält olämpliga, men inte brottsliga.
— Jag skulle inte vilja att det blir brottsligt med fler gester, men vi har ett ansvar för våra handlingar även om de inte är straffbara.
För några veckor sedan gjorde hockeyspelare Andreas Jämtin en av de gester som Anders Månsson pratar om. I en match mot Färjestad drog Jämtin ett finger över halsen medan han pekade på en annan spelare. Hockeyns disciplinnämnd gav Andreas Jämtin 11 000 kronor i böter och skrev: "En gest av detta slag får uppfattas som otillbörlig och kränkande och ska leda till bestraffning".

Inom idrotten ber man inte bara varandra att dra åt helvete med gester. Man blir glad också. Fotbollens målgester har utvecklats till en egen bisarr genre där varje målskytt signerar sitt senaste mästerverk. En annan segergest finns inom tennisen och går under namnet "vicht". Den gamle svenske tennisspelaren Niclas Kroon berättar gärna om hur han uppfann rörelsen, en till hälften ihopvikt handflata riktad mot spelarens eget ansikte, medan han lekte med sin brorsa under 70-talet. Segertecknet gjordes under 80-talet internationellt känt/ökänt av Mats Wilander, som hade fler anledningar än Kroon att jubla. Kroon och Wilander var så belåtna att de varumärkesskyddade gesten. När de sedan glömde förnya patentet höll sig den australiensiske tennisspelaren Leyton Hewitt framme och ansökte om patent. Hewitt kallar nu gesten "C´mon" och vill göra pengar på den — medan Kroon hotar med advokater.
I amerikansk press har det hela redan kallats för "the silliest copyright story of the year". Knappast överord då gesten också kan tolkas som en vuxen karl som leker strumpdocka med sig själv — utan strumpa.
Sedan forskare på S:t Andrews-universitetet i Skottland, med hjälp av en rejäl hög med bananer, visade att orangutanger har en viss gest-repertoar utgår man nu från att alla stora apor har förmågan att leka charader. En förmåga som utvecklades för miljontals år sedan.

Apornas primitiva gester kan långt ifrån jämföras med människans, men säga vad man vill om orangutanger. De tar inte patent på sina gester.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97