Pia Sundhage - den sjungande coachen
Hennes företrädare förlorade bara en enda match. Då fick han sparken. Pia Sundhage berättar hur hon hanterar de hårda kraven att fixa OS-guld till USA, om uppväxten i Marbäck och hur hennes framtidsdrömmar ser ut.
Bildmaterial
Pia Sundhage delar hon visdomsord till mittfältaren Lindsay Tarpley i samband med Algarve Cup, träningsturneringen som USA vann efter finalseger mot Danmark med 2-1.
Numera är Pia Sundhage förbundskapten för USA:s damlandslag.
En gång i tiden var Pia Sundhage firad spelare i bland annat Jitex och Hammarby (bilden från 1986).
Pia Sundhage om...
PRESIDENTVALET
"Jag tror att det blir Barak Obama. Men det blir väldigt tajt och det kan också bli (John) McCain på grund av fajten på demokraternas sida. De konservativa väljarna i USA har nog lika svårt för en svart president som för en kvinnlig president. Jag tycker det är intressant att prata vardagspolitik med spelare och ledare. Och jag har blivit förvånad många gånger när jag förstått hur annorlunda bild amerikaner har av världsläget, miljön och skillnaderna mellan fattiga och rika."
VARDAGSLIV
"Det vanliga just nu när vi är på turné och spelar träningsmatcher är att vi stannar fem dagar på samma ställe, sen reser vi vidare, ny stad, nytt hotell. Varje morgon joggar jag i gymmet, sen är det frukost, träning, lunch och om det inte är match har vi tränarmöte. Och så tittar jag på matcher på video. Jag brukar prata med spelarna också, plockar dem i korridoren. Det tycker dom är väldigt ovanligt."
MENTORER
"Jag har en mentor som heter Elisabeth Sohlin och hon har betytt mycket för mig. Jag är en sån människa som gör saker spontant och går på magkänslan, ja, ibland gör jag säkert dumma saker också. Men min mentor kan sätta rubriker på allt sånt och då tänker jag 'ja, precis så har jag tänkt'. Jag har även andra människor runt mig som jag bollar tankar med. Det är jätteviktigt."
Pia Sundhage
Ålder: 48 år.
Familj: Sambon Marie, hunden Cruyff, tre systrar, två bröder och mamma.
Bor: Redondo Beach, Los Angeles.
Meriter: 146 A-landskamper, inofficiellt EM-guld 1984, VM-brons 1991, EM-silver 1987 och 1995, EM-brons 1989, svensk mästare fyra gångare, cupmästare fyra gånger. Årets tränare i amerikanska proffsligan 2003. Har spelat en OS-turnering, 1996. Proffs i italienska Lazio 1985.
Tränarkarriär: 1990-2000 förbundskapten för flick-, U19 och U21-landslag, 1992-94 spelande tränare i Hammarby, 2000 assisterande tränare AIK, 2001 assisterande tränare Philadelphia Charge, 2003 tränare Boston Breakers, 2004 tränare för norska Kolbotn, 2005 tränare KIF Örebro, 2007 assisterande förbundskapten Kina, 2007 förbundskapten för USA:s landslag.
Aktuell: Ska fixa OS-guldet till USA:s fotbollsdamer i Peking.
PORTRÄTTET. Pia Sundhage tittade sig omkring i rummet. Där satt de. Några av damfotbollens bästa spelare. I världens mest framgångsrika landslag genom tiderna. USA med två OS-guld och två VM-guld. Nu skulle hon, som nyutnämnd förbundskapten, säga något intelligent och smart och på ett ögonblick vinna över alla spelarna på sin sida. Och på engelska dessutom. Vad fan ska säga, tänkte Pia Sundhage och så plötsligt, som från en klar himmel kom Bob Dylan till henne. Hon började sjunga.
"If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'"
Och sen frågade hon:
"Are you prepared for that?"
Spelarna började jubla.
Den första kampen var i hamn.
Numera brukar spelarna med jämna mellanrum driva lite med sin coach om den där sånginsatsen. Vilket har peppat Pia Sundhage till fler vokala uppladdningar.
Inför hennes första landskamp som förbundskapten (mot Kanada) var det elektrisk stämning i omklädningsrummet, Pia njöt av stunden och samlade hela gänget i en ring och började säga de sedvanliga klyschorna.
— Ja, det var sånt där som "unikt tillfälle" och "enjoy the moment".
Sen avbröt hon sig och började istället sjunga. Lugnt och stillsamt.
"You're simply the best, better than all the rest..."
— Och blickarna jag fick...oj, man såg hur självförtroendet bara flödade.
Nu är det inte bara sjungandet som fört Pia Sundhage till damfotbollens kanske mest krävande uppdrag. Hon har fått det för att hon är Pia Sundhage. En av världens mest kända och respekterade fotbollsspelare och ledare.
Och alltsammans startade på 1960-talet i Marbäck utanför Ulricehamn i Västergötland. En by med knappt femhundra invånare. Marbäcks IF bildades 1930 och det var i den klubben som Pia Sundhages började spela fotboll 1967. Under namnet Pelle. Hon var sju år.
Det var andra tider då. Det fanns inga flicklag i trakten. Men en ledare i Marbäcks IF, Kent-Olof Johansson, var arbetskamrat med Pias pappa och hade sett den där tjejen lira fotboll och imponerats av glöden och han frågade om Pia ville vara med i pojklaget och hon sa ja direkt och blev snabbt lagets stjärna. Enda kravet var att hon fick uppträda som "kille". Pia blev Pelle.
Det höll i tre år. Sen kom några ledare i ett motståndarlag på bluffen och så var tiden i Marbäcks IF slut. I samma veva flyttade familjen till Ulricehamn och eftersom IFK Ulricehamn precis startat damverksamhet blev det Pias nya klubb. Hon debuterade i damlaget som elvaåring. Spelade med "tanter" som var flera år äldre.
Snart 40 år senare reflekterar Pia Sundhage över den här tiden:
— Jag hade nog tur. Jag hade många kloka lärare och ledare runt mig som såg mitt fotbollsintresse. Och jag fick på nåt sätt ett kvitto på att det var okej att vara unik och annorlunda.
— För det var ju det jag var. Jag platsade överhuvudtaget inte in. När jag var femton och alla de andra tjejerna började gå på disco och kolla efter killar klättrade jag i träd och spelade fotboll.
Två som hela tiden backade
upp
Pia var pappa Lars och mamma Karin. Busschauffören Lars och servitrisen Karin förstod kanske inte varför Pia var så besatt av fotboll. Men de förstod att hon älskade den där bollen och det räckte.
När Lars gick bort 2004 var det en mening som rullade runt i Pias huvud om och om igen. De där orden som pappa alltid sa när han körde henne hem från träningar och matcher:
"Har du haft roligt?".
— Det var sån han var. Jag kommer ihåg när jag hade fått jobb som tränare för Boston Breakers i den amerikanska proffsligan och jag kom hem och farsan sa "ja, men ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb nångång?". Då var jag 42. Men det var ju sagt med värme. Huvudsaken har alltid varit att man klarar sig och får lön.
— Jag kommer från en arbetarfamilj där jag fått min trygghet. Vi är fem syskon och ingen utom jag är fotbollsintresserad, de är knappt idrottsintresserade. När vi vunnit Algarve Cup fick jag ett sms från en av mina syrror, "det verkar som ni vinner mycket, har ni förlorat nån gång". Ha, ha, ha...
— Men det har gjort att jag alltid stått med båda fötterna på jorden.
Som spelare och ledare har hon å andra sidan aldrig varit rädd för att testa nya utmaningar. Listan med klubbar hon representerat är både lång och brokig. Och när förra svenska förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors häromåret tog över Kinas landslag ville hon ha med Pia som assisterande. Det blev ett nytt äventyr i annorlunda miljö. Sportsligt gick det hyfsat, socialt och fysiskt var det tuffare. Pia blev sjuk av för ensidig kost och efter VM hoppade både Marika och Pia av uppdraget.
Pia behövde inte gå arbetslös någon längre tid. Amerikanska förbundet ringde och frågade om hon kunde tänka sig jobbet som förbundskapten. Pia åkte över, blev intervjuad och åkte tillbaka till Sverige igen.
I november förra året ringde telefonen. Det var ordföranden för amerikanska damfotbollsförbundet. När han sa att "vi har bestämt oss för dig" började Pia skrika rakt ut och i bakgrunden hörde hon rösten "vi tolkar det som ett ja".
Kontraktet gäller i första hand över OS i Peking.
— Men om det går bra på OS har förbundet och jag pratat om ytterligare fem år.
Men då får Pia också ta en djupare diskussion med sambon Marie som bor kvar i Örebro.
— Jag har ju inte tänkt mig att bo i USA forever. Men det är klart att det blir svårt att fortsätta leva som jag gör nu, med partnern i Sverige. Vi har ju inget normalt liv. Men det funkar fram till OS och sen...ja, då får det bli något annat.
Pia sticker inte heller under stol med att nånstans finns drömmen om att få leda det svenska damlandslaget.
— Och jag brukar säga att jag är världens bästa drömmare. Jag skriver alltid ner mina drömmar. Och väldigt många av dem har slagit in.
— Att bli förbundskapten för det svenska landslaget började jag tänka på redan när jag var 27 och gick steg 4 i tränarutbildningen. Och med åren har jag ju fått mycket erfarenhet. Jag vet att jag är bra på fotbollsplanen.
Och att det bultar ett blågult hjärta innanför tröjan handlar inte bara om landslaget.
— Jag gillar "Lagom-Sverige". Jag vet att det är ett skällsord för många. Men jag gillar att komma hem till det. Jag är ju den där typen som kan vara väldigt känslomässig, flabben går hela tiden. Men det innebär också att jag kan bli väldigt ledsen.
— Då är det skönt att landa och ibland bara vara Svensson och lagom.
Men just nu är det USA som gäller. Och basar man för USA:s damlandslag handlar det om att vinna OS-guld. Att komma tvåa eller trea betyder ingenting. De kraven känner Pia och hon har inga problem med pressen.
— Det är häftigt med höga förväntningar! Och det visar att man tror på mig och mitt ledarskap.
Sedan flera år tillbaka skriver Pia dagbok och hon noterar noggrant hur hon känt och reagerat i olika sammanhang och situationer.
Och då och då går hon tillbaka och läser vad hon skrivit bara för att påminna sig själv om var hon är i livet, för att få igång det där "pirret i magen".
— Det har hänt att jag tänkt, herrejesus, här är jag, förbundskapten för USA och jag är bara en tjej från lilla Marbäck. Då känner stolthet och får en massa energi.
För ett kort ögonblick stannar hon upp i ordflödet. Och säger sedan:
— Jag tycker att jag lever i en fantastisk tid.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar