Att läsa böcker - en mänsklig rättighet

Blinda har inte alltid kunnat läsa Proust. Dyslektiker har inte alltid pluggat på universitet. Förståndshandikappade har inte alltid haft bokcirklar. Det är en mänsklig rättighet att läsa böcker. För den kungstanken anslår staten varje år 100 miljoner kronor till Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Pengar som gör att 50 000 svenskar kan läsa anpassad litteratur. 2008 kommer böcker i stor stil, lättlästa, i punktskrift, på cd-skivor, på digitala filer eller hem till dig med en bibliotekarie. Litteraturen klär bara om lite innan den hälsar på hos läsaren.

LITTERATUR. Läsgänget på gruppboendet Prästkragen i Viken:

"Det är häftigt med kärleken!"

Ulrika Jönsson ser lite förlägen, men mycket lycklig, ut när hon går och hämtar teckningen. Hon har gjort den till sin pojkvän, Johan Andersson. Det är en överraskning han ska få i ikväll. En teckning full av stora, röda hjärtan och "Jag älskar dig"-utrop.

— Det är häftigt med kärleken! ropar Ebba Rasmusson.

Ibland läser de också om kärleken. Men den här dagen handlar det om "Fiffi". Ulrika Jönsson, Ebba Rasmusson och Gunilla Olofsson sätter sig i soffan och skickar boken mellan sig. Vi är på Ulrika Jönssons rum på gruppboendet Prästkragen på Plommonvägen i Viken. Det är här i soffan de tre träffas varje onsdagskväll, klockan sju. Nu läser de "Fiffi vill inte flytta" ihop. Först läser Gunilla två sidor, sedan Ebba två sidor, sedan Ulrika.

— Oj, oj, det är spännande du! Du kan få låna den! skrattar Ebba Rasmusson.

Den lättlästa storyn om Fiffi växer fram med högläsning, i stafett. Emellanåt tittar de och pekar på bilderna. När de läser om "fru Lipowski" hakar det upp sig lite, ett knepigt namn. De har olika typer av funktionshinder. Det gemensamma bokläsandet på Prästkragen började för ett par år sedan.

— Det är lagom mycket text, inte för mycket, säger Gunilla Olofsson.

— Varje gång läser vi ut en bok, säger Ebba Rasmusson.

Bibliotekarien på Höganäs bibliotek, Anette Johansson, besökte dem med en påse lättlästa böcker för att berätta. Hon har lovat att komma tillbaka snart.

— Hon berättade ingående om alla böcker, lugnt och fint så att berättelsen gick fram, berättar vårdare Karin Gustavsson, som jobbar på Prästkragen.

— De som bor här har olika handikapp, en del har ett otroligt minne, de kommer ihåg allting, men ofta är ordförståelsen ett problem. Med läsningen lär de sig ordens betydelse och hur de kan användas när man pratar.

Och läsandet går framåt. Karin Gustavsson nickar nöjt.

— De började med barnböcker, men nu har de kommit upp till lättlästa böcker. Det är roligt att se att de hela tiden utvecklas, säger Karin Gustavsson och vänder sig mot det tre.

— Från början var det inte många rader ni läste, eller hur?

De lättlästa böckerna är förenklade versioner av originalböcker för vuxna.

— Det är lätt att sjunka ner framför tv:n, men med läsningen lär man sig ord och man ser det som händer i böckerna framför sig.

Var tredje vecka åker de till biblioteken i Viken eller Höganäs. Förutom att läsa tillsammans varje onsdag läser de en del på egen hand också. Innan de somnar oftast. Favoriten är "Den vita stenen" av Gunnel Linde från 1964.

— Jag började från början, sedan har jag läst överallt. En riktigt bra bok. Hampus, han är busig va? Han är ju inte klok ju, säger Ebba Rasmusson.

Gunilla Olofsson läser lite för oss i "Ronny & Julia" av Måns Gahrton och Johan Unenges, den är snart utläst.

— Det är en jättebra bok om kärlek, de pussas och kramas och sånt.

När vi lämnar Prästkragen håller de tre på att samla ihop alla böcker, de ska till Vikens bibliotek imorgon och lämna in och låna nytt igen.

— Var är de andra böckerna? Här ska vara fyra stycken till, här får vara lite ordning! ropar Ulrika Jönsson.

Nu ska hon kliva in till pojkvän Johan med sin egenskrivna överraskning.

Synskadade 86-åriga Elza Bunke i Höganäs:

"Det finns böcker som inte lämnar ett spår, men det finns de som är livsviktiga"

Catherine Schou är socialbibliotekarie på Höganäs bibliotek. Det är en småtrist titel på ett nästan ridderligt arbete. I hennes jobb ingår att åka hem till äldre människor som har svårt att ta sig till biblioteket. "Boken kommer" kallas hembesöken. Med sig har Catherine Schou böcker med stor stil, lättläst eller talböcker.

— Ibland skickar jag talböckerna på posten också. Det är gratis, så när de har läst klart så kan de bara returnera paketet, säger Catherine Schou när vi träffar henne på Höganäs lilla eleganta bibliotek.

Varje kommun har sin "Boken kommer"-lösning. På Helsingborgs stadsbibliotek har man länge haft hjälp av Röda Korset att köra ut bokpaketen. Från i sommar sjösätts ett system där utbildade frivilliga ska göra jobbet. Just nu är det bara tio personer i Höganäs kommun som får besök av Catherine Schou var femte vecka. Ibland hör anhöriga till de äldre av sig.

— Det var precis en dotter som ringde från Luxemburg. Hennes mamma hade blivit dålig och dottern undrade om jag kunde ordna så att hon fick lyssna på Uppenbarelseboken i bibeln.

Många av de äldre är "omättliga" med böcker, säger Catherine Schou.

— De sitter hemma och har inte så mycket annat att göra. Och har du läst hela ditt liv så klarar du dig inte utan litteratur, fast du har fått dålig syn. Tänk dig själv att du inte kan gå ut, att du inte kan se något. Att då kunna ha litteraturen som sällskap, säger Catherine Schou.

En som har fått sämre syn är Elza Bunke, 86 år. Hon bor på promenadavstånd från biblioteket i Höganäs, men ser mycket dåligt och får därför besök då och då. Vi promenerar bort till Elza Bunkes lägenhet medan Catherine Schou berättar.

— Sist jag var där ville hon ha Balzac på franska, det är böcker hon har läst som ung. Vi hade inga och de fanns inte på Tal- och punkskriftbiblioteket i Stockholm heller, men vi fick kontakt med ett bibliotek i Quebec i Kanada där de fanns och nu ska de skickas hit. Är det inte fantastiskt?

Elza Bunke tar emot oss med stor iver, hennes syn är begränsad, men hon finner våra händer för ett handslag. Hennes läsaptit är stor, det har den alltid varit. Hon gillar historiska romaner, men detektivromaner funkar också.

— Allt som är välskrivet. På kvällarna kan jag glömma bort tiden helt och fortsätta lyssna till ett på natten.

Hon har en medfödd ögonsjukdom som började märkas i 60-årsåldern. Under en period när synen var lite bättre läste hon storstilade böcker. Nu lyssnar hon på sin Daisy, en digital talboksspelare.

— I början lyssnade jag på kassetter, men det här är skönare. Man kan sätta ut bokmärken eller hoppa från sida till sida. Det är en otrolig apparat!

På soffbordet just nu ligger talböcker av Ryszard Kapuściñski, Lars Ulvenstam och Monica Ali. Hon har precis läst Jonathan Franzens "Tillrättalägganden". En recension kommer snabbt.

— Den var ganska bra, vissa personer där tyckte jag om, andra vara skitointressanta, den äldre brodern till exempel.

Innan dess läste hon Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". För andra gången. Det är inte många som gjort.

— Det var alla tre delarna, ibland blev det ganska mäktigt, men han skriver så fint.

Elza Bunke har plöjt det mesta av världslitteraturens klassiker. Den svenske nobelpristagaren Eyvind Johnson är en favorit.

— Jag har alltid läst mycket. Man kan inte leva utan läsa. Det finns böcker som inte lämnar ett spår, men det finns de som är livsviktiga.

Lena Agustsson, dyslektiker och studerande i Helsingborg:

"Det kändes som att börja om"

Under hela sin skolgång var Lena Augustsson den tysta tjejen längst bak i klassrummet. Hennes blick ville inte söka de skrivna orden från vänster till höger, ord för ord. Hon hoppade, lade till ord, bytte plats på dem. En tid i mellanstadiet var det så jobbigt att Lena inte gick till skolan.

— Man fick sitta i andra rum ibland, jag fick gå ur klassen.

Nu har hon, som 29-åring, läst en termin rättssociologi på Lunds universitet.

— För mig är det här en stor grej. Att komma in på högskolan! För fem år sedan hade jag inte en tanke på det här.

Vi träffar Lena Augustsson och hennes sambo Mikael Landsfried i deras lägenhet på Miatorp i Helsingborg. Hon är från en liten by utanför Orsa i Dalarna, han är från Karlstad. Dalmål möter värmländska i soffan. De är båda dyslektiker. Ibland kan det vara skönt att ha liknande erfarenheter.

— Jag tror att man kan förstå varandra mer, varför det inte funkar ibland, säger Lena Augustsson.

Till Helsingborg kom de för att Lena skulle läsa upp sina betyg på folkhögskolan Sundsgården.

— Det kändes som att börja om, jag tänkte: nu får jag min chans, säger hon.

Hennes högskolelitteratur är talböcker från Tal- och punktskriftsbiblioteket i Stockholm. Böckerna lånar hon på biblioteket i Lund, sedan lägger hon dem på sin mp3-spelare. Under föreläsningarna har hon fått anteckningshjälp av en kurskamrat, som fått 45 kronor i timmen för besväret.

— Hon har mejlat anteckningarna till mig på datorn. Det har varit guld värt, säger Lena.

Det var inte förrän för fyra-fem år sedan som Lena Augustsson fick veta att hon var dyslektiker. Hennes handläggare på Arbetsförmedlingen uppmuntrade henne att göra ett test.

— Det var en både-och-känsla. Jag blev sur över att ha fått veta det så sent, efter allt man fått höra om att vara dum i skolan. Samtidigt var det skönt att få en förklaring.

Sambon Mikael Landsfried, 33 år, fick veta att han var dyslektiker först när han gått ut gymnasiet.

— Man hade fått höra att man var lat och stökig i alla år.

Efter skolan blev Mikael ljudtekniker. Han rattade musik i 14 år, men nu pluggar han till elektriker på Lernia i Helsingborg.

— Jag trodde aldrig att jag skulle plugga mer. Men nu har jag fått så många hjälpmedel från Skriv- och Läscentrum här i Helsingborg att det går.

Han visar hur hans talsyntes, en dataröst som läser hans texter, på datorn funkar.

— Kolla, jag markerar bara texten, högerklickar och väljer kopiera, så kommer rösten, hör!

Även om Lena Augustsson har fått mycket hjälp med talböcker och anteckningar tycker hon att många av lärarna i Lund kunde varit lite mer förstående. Hon visar den tjocka boken "Metodpraktikan".

— Den här är på 26 timmar som talbok, det blir mycket. Lärarna kunde gett några hänvisningar om det viktigaste, men de sa bara "vi har inte tid".

Ändå ser de helt andra attityder mot dyslektiker nu än när de gick i grundskolan.

— Det är stor skillnad mot förut. Det är mer upplyst. Och jag skulle inte ha suttit här med en talsyntes för tio år sedan, säger Mikael.

Mikael Landsfried ska vara klar som elektriker i mars 2009 och Lena Augustsson har fått smak på högskolan. Till hösten hoppas hon kunna läsa till förskollärare på Malmö högskola. En utbildning som varar i tre och ett halvt år.

— Det är roligt att läsa, men tufft att plugga. Men jag har fått för mig att testa.

Den tysta tjejen längst bak i klassrummet finns inte längre.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97