Europas sista diktatur

Författaren Andrzej Tichý har besökt Vitryssland som deltagare i en svensk författardelegation. Han skriver om möten, hotellhissar och Leninmonument i ett försök att fånga stämningen i Europas sista diktatur.

Mer. "Skriv inte artiklar om länder du besökt som turist", skriver Danilo Kiš i Råd till en ung författare. Orden dyker upp i mitt medvetande redan i Riga, innan jag ens stigit på planet som ska ta mig till Minsk, innan jag antecknat en enda rad. Visserligen är det ingen artikel jag ska skriva och visserligen är jag inte turist i vanlig bemärkelse – även om landet nog, på sitt sätt, skulle lämpa sig väl som turistmål för naturälskande eller historiskt intresserade resenärer – utan medpassagerare när svensk-vitryska litteraturdagarna arrangeras för åttonde året i rad. Men ändå. "Skriv inte artiklar", fortsätter Kiš, "du är inte journalist." Är det en utgångspunkt?

Vi flyger över Riga. En flod skimrar mäktigt under mig och jag inser att jag inte vet vad den heter. En dryg timme senare ser jag Vitrysslands, Belarus, vidsträckta skogsområden för första gången. Efter en kort, men omsorgsfull, pappersexercis släpps vi in i landet och ut i den, för en tvåmiljonersstad, minimala flygplatsen. När jag ska växla till mig vitryska rubel tar sedlarna slut på växlingskontoret. Delegationen stiger på bussen. Svenska och vitryska författare, översättare, förläggare, vitryska svenskstudenter, lärare. Kort information om de följande dagarnas arrangemang. Nasta, vår tolk, presenterar sig. Polotsk, Minsk, Pinsk, Luninets, Baranovitji och Saligorsk står på programmet. Det är ett osäkert program. Myndigheterna har försökt förhindra arrangemangen i Polotsk och Baranovitji, men det har gått att lösa. Läsningen i Pinsk, däremot, är inställd. Utanför fönstret vida fält, kaserngårdar, nedlagda eller bara slitna fabriker, en strutsfarm. Överallt dessa grå trähus med omsorgsfullt målade fönsterramar i klara färger, blå, gröna, överallt en prunkande grönska, överallt träd: björkar och sly. Svulstiga monument. Näktergalar. Storkar och deras bon.

I Polotsk stiger vi av bussen på Prospekt Karl Marx, framför ett stort hotell, lika pompöst som slitet. En enorm trappa leder mig upp till mitt rum. I vasken, i duschen, på toalettstolen: små vita papperslappar med texten DESINFICERAT, datum, signatur. På väg ner tar jag hissen. Hotellet har fyra våningar, men hissen har knappar för arton. På knapparna ett till fyra har siffrorna slitits bort av allt tryckande, men siffrorna fem till arton sitter där de suttit i årtionden.

Samtidigt som vi äter vår sena middag i hotellets restaurang sätter diskoteket igång, ett par meter från våra bord. DJ’n sitter bakom mig och mixar vad jag antar är samtida rysk pop med sjuttiotalshits, ett tiotal kvinnor och en äldre man dansar och festar. Just som jag är på väg ut plockar DJ’n fram en mikrofon och tillägnar nästa låt våra svenska gäster, varpå Per Gessle och Marie Fredriksson tar över ljudbilden.

En bit ifrån hotellet rinner Dzvina – eller Dauna, Västra Dvina, Daugava – och medan vi står vid flodstranden berättar någon att detta vatten mynnar ut i Rigabukten, den som glänste så för några timmar sedan. Jag tänker vaga tankar om positioner, perspektiv. Blick. Och hoppas att denna vaghet, så småningom, ska komma att kristallisera sig i något mindre förborgat.

Tillbaka på hotellet äter jag choklad, dricker georgisk konjak och pratar med Artsiom, en ung vitrysk författare, vars polska är betydligt bättre än min. Vi pratar om litteratur, Kraków och du-reformen. Ingenting om Tjernobyl, Lukasjenka eller Lenin.

Nästa dag äger den första uppläsningen rum, i boktryckarmuseet på Leningatan 22, där en kvinna med imposant pekpinne först guidar oss igenom den fina samlingen. Sedan följer två timmar av poesi, prosa och essäistik. Språken är vitryska, svenska och polska. Det är få män i publiken. En lokal tv-station är där och filmar, intervjuar. Eller är det KGB?

Efteråt äter vi välsmakande vitrysk husmanskost, och i samtalen visar sig en komplex bild av den politiska situationen. Medan den officiella retoriken – patriotisk, västfientlig och sovjetnostalgisk – gör gällande att vitryssarna lever i en demokrati, underkuvas större delen av det politiska och kulturella livet i Vitryssland. Man hindrar författare från att framträda, beslagtar lokaler, omintetgör bibliotek och försvårar distributionen av böcker och tidskrifter. Godtyckliga arresteringar, våld, mystiska försvinnanden. Officiellt sett får du göra vad du vill. Men det finns en gräns och den som passerar den kan råka ut för vad som helst. Den förtryckande apparaten är enorm och skoningslös.

Ändå, påstås det, stödjer en stor del av befolkningen sin diktator. Slavoj Žižek skriver någonstans om en vits som cirkulerade i Jugoslavien under den kommunistiska diktaturen. Av följande tre karaktärsdrag: ärlighet mot sig själv, lojalitet med regimen och intelligens, var det endast möjligt att besitta två, aldrig samtliga. Om man var ärlig och lojal var man inte särskilt intelligent, om man var intelligent och lojal var man inte ärlig, om man var ärlig och intelligent var man inte lojal. Skämtet var förmodligen roligare i Ljubljana på sjuttiotalet än vad det är nu, men kanske avslöjar det ändå något om dynamiken i ett auktoritärt samhälle. Flera gånger under resan hör jag folk förklara det utbredda stödet för Lukasjenkas regim med ett slags först-mat-sedan-moral-mentalitet. I böckerna jag läser talas det om homo sovieticus, sovjetmänniskan, i så hög grad formad av sovjetisk autokrati att det som vi i Västeuropa kallar demokrati för henne ter sig som menlig tygellöshet.

Lösryckta siffror: En procent av landets tio miljoner invånare är poliser. En procent sitter i fängsligt förvar. En procent har utreseförbud.

Bussresa till Minsk i mörkret. Framme vid hotellet vid midnatt. Ingen pappersexercis denna gång, men desto svårare att få de bokade rummen. Väl uppe ser jag straffläggningen i Champions League-finalen som spelas sjuttiotalet mil öster om oss och försöker sova bort den tilltagande klaustrofobin.

I Minsk hinner jag till min besvikelse inte se särskilt mycket. Paradgator, monument över Lenin, Dzerzjinskij, stora varuhus, presidentpalatsets perverst välansade gräsmatta.

För snart tio år sedan skrev Kjell Albin Abrahamson att man i Vitryssland är resenär, inte turist: Resandet är en läroprocess. Här finns ingen industrialisering av upplevelser. Inga turistsnitslade banor. I Vitryssland blir man ofrivilligt antiturist, individuell upptäckare. Man färdas från surpris till surpris. Jag kan inte bedöma huruvida någonting har förändrats i den bemärkelsen. Bara konstatera att såväl jag som de flesta andra deltagare på den här resan gjort sådant som man normalt associerar med turisten. Åkt omkring i buss, rört oss i grupp, fotograferat, lyssnat till historiska referat, begrundat årtal och berättelser om flyttade gränser och storpolitikens tragiska konsekvenser, shoppat.

En visselpipa ljuder febrilt. En stor korsning spärras av i alla riktningar. Fem, sex glänsande polisbilar med sirenerna påslagna dyker upp, och mellan dem ett par svarta stadsjeepar med tonade rutor, de färdas i hög hastighet, däcken tjuter, alla tittar. Är det han? Är det Luka?

Uppläsning på Konstens Palats. I palatsets förhall köper jag Diamanda Galás nya cd och tittar på gamla pocketböcker som att döma av de dramatiska omslagen verkar vara ett slags politiska skräckromaner. En lokal trubadur agerar konferencier. Uppsluppen stämning, showmanship ramar in allvaret. Trubaduren avslutar med en version av La Cucaracha och den irriterande melodin maler på i huvudet medan vi promenerar bort till en palestinsk restaurang. Där står ett långbord och vi äter god mat och trubaduren fortsätter med sina sånger och sin gitarr. Jag försöker prata med Nasta som berättar om hur hon kallats till förhör hos KGB på grund av sitt arbete med bland annat dessa litteraturdagar och jag frågar om hon är rädd och hon säger nej. En annan trubadur tar sig an gitarren och det är alkoholromantik och dryg slipprighet och en rad tal hålls och en viss patriarkal ordning kan skönjas och en magdansös kommer in och gör sin grej och det känns lite malplacerat så stämningen blir spänd och en konstnär visar bilder på sin familj och en viss defaitism kan skönjas, och jag tänker vem är jag att kritisera det, och magdansösen kommer in igen, och det berättas om straffarbete, fler arresteringar.

När vi ska gå växlar jag ett par ord med restaurangens ägare och det är en bild att minnas, det vill säga den av en i Tjeckien född svensk som på polska samtalar med en palestinsk vitryss som svarar på ryska.

Komplexiteten, såväl de historiska förloppens som den aktuella situationens, framstår som en utmärkt grogrund för resignation. Också jag som högst tillfällig besökare drabbas av en svårdefinierbar trötthet när jag försöker och misslyckas med att förstå situationen, tillståndet, det tryck som tycks vila över allting. Defaitismen får mig att tänka på Hertha Müller, som om Ceaucescus Rumänien skrev: "Det känns som om hjärnan halkar ned i ansiktet, det är giftet. Förnedring; vad kan man annat kalla det, när man känner sig barfota i hela kroppen. Ja, vad ska man göra när man inte kan uttrycka något med ord, när det bästa ordet är det sämsta."

I Luninets stiger vi av bussen vid Marxmonumentet och det sitter en kaja på Karls huvud. Uppläsningen äger rum på en gymnasieskola, på väggen i aulan hänger ett porträtt av presidenten och vi får se en patriotisk film, en hyllning till staden, full av svepande panoramabilder av bygden, på scenen en fondvägg med texten JAG BOR I VITRYSSLAND OCH DET ÄR JAG STOLT ÖVER. Utöver det vanliga programmet avverkas även en poesitävling för eleverna. Ett tiotal flickor läser sina dikter och blir bedömda av en jury. Vinnaren, den enda som inte reciterar sina dikter utantill, får en mp3-spelare. Efter ett gruppfoto på skolgården stiger vi på bussen och fortsätter turnén.

I Pinsk, framför huset som Ryszard Kapuścinski bodde i som barn. En lokal tv-station är där och filmar. De ska göra ett reportage om den inställda litteraturkvällen, ett arrangemang som förra året lockade en publik på femhundra personer. Fler historier om pressade organisatörer, förhör, hot om arbetsförbud.

Utanför lunchrestaurangen vill två tonårskillar prata. De undrar om vi är tyskar. Nej, säger jag. De vill att vi bjuder på en sup. Också här säger jag nej. Den ene plockar fram tre mobiltelefoner ur sin byxficka, oklart varför. När vi går därifrån skriker de "Hitler kaputt" efter oss.

Ny midnattsankomst, ny stad. Njasvizj. Hotellet det mest sorgbundna hittills. Inget varmvatten. Betongen vibrerar i takt med baselementen i diskot på bottenvåningen och jag somnar till Touch me, touch me, I wanna feel your body.

Nästa dag, i hotellets kafé, ett rundabordssamtal med våra vitryska vänner, om förutsättningarna och formerna för deras verksamhet. Det visar sig vara en av resans, litterärt sett, höjdpunkter. Vika, Jaryna och Valiantsin berättar om arbetet med tidskrifter, skolbesök och bibliotek. Om kontakter i Ukraina och Polen. Om skillnaden mellan att publicera sig på statligt förlag och icke-statligt förlag. I det ena fallet kontrolleras innehållet, i det andra försvåras distributionen. De presenterar sina poetiker. Vika och Valiantsin polemiserar en aning när den vitryska postmodernismen ska avhandlas. Det hela är betydligt mer stärkande än det bleka kaffe som serveras.

Senare i Baranovitji, uppläsning i en välfylld lokal som kulturföreningen Svjetlitsa ordnat. Stadens centrala delar vimlar, trots ett strilande regn, av förberedelser inför dagens blåsorkesterfestival. Efter det ordinarie programmet följer en lång rad lokala poeter, en trubadur framför en kärlekssång (på ryska) till Vitryssland med darrande stämma och gravt ostämd gitarr, en äldre kvinna talar om det vitryska blodet, syret tar slut och jag går ut på Leninplatsen utanför, just som en blåsorkester drar igång The final Countdown, inför en hundrahövdad, paraplyförsedd, publik.

Sista dagen i Saligorsk. Möte med Malady Front, en oppositionell ungdomsförening, i ett minimalt rum på åttonde våningen i ett hotell. Det är ont om tid, tillställningen är inte helt laglig, programmet rivs av i högt tempo och avslutas med en lokal poet, med kopplingar till Helsingforskommittén. På torget, framför ännu ett av dessa Leninmonument, frågar vi ut ungdomarna om deras arbete, som utförs trots ständiga repressalier från myndigheternas sida. Den lika självklara som anmärkningsvärda djärvheten i deras handlingar är gripande. Jag skulle vilja fråga dem vad de tycker om Žižeks skämt, om Müllers barfotakroppar, om ordens otillräcklighet. Men jag hinner inte. Vi har ett flyg att passa. Och när det lyfter tänker jag att ibland måste man kanske, trots allt, skriva. Också när man besökt ett land som, ett slags, turist. Också när det bästa ordet är det sämsta.

tichy@mail.com

Fotnot: Andrzej Tichý är född 1978 i Prag i dåvarande Tjeckoslovakien. I dag bosatt i Malmö. 2005 kom den prisbelönta romanen "Sex liter luft" för vilken han fick Borås Tidnings debutantpris 2006.

Andrzej Tichý