Vad är en sång av Leonard Cohen?

Dela denna artikel

Mer Publicerad 26 juni 2008 kl. 13:59 Uppdaterad 26 juni 2008 kl. 14:02
  •  ROLAND BENGTSSON

Ingen har gått in för att behärska hela spektrat från högstämd lyrik till trallvänlig populärmusik så som Leonard Cohen. Den tredje juli spelar den kanadensiske storstjärnan på Sofiero slott. Henrik Petersen ger sin egen febrigt nostalgiska bild av ett långt och mångfasetterat artistskap.

Jag ska försöka ge er den korrekta konsumentvägledningen till Leonard Cohen. Eller: Det här är Munnen till tunneln som leder till Leonard Cohen såsom jag hört och- läst honom. Något allmänt kan man slå fast: Ingen kommer att börja skriva sånger under förhållanden som liknar slutet av sextiotalet. Och ingen kommer att skriva sånger som Leonard Cohens. Men det här är också en personlig hang-up.

Sånger handlar i regel om en sådan. Varför är svårt att säga, om man väl börjar.

Vad har man för tankar om vad en popsång är, när man ägnar sju år åt att få färdig en (som Take This Longing, utgiven 1974)? Vad har man för tankar om vad en popsång är, när man skriver åttio (80!) verser på samma rim, under fem års tid, för att välja ut fyra och spela in dem (som med Hallelujah, utgiven 1985)? Det här är inget standardförsvar för populärkulturen. Jag tänker inte försöka visa vilken klassicist Cohen är – bara inte i sina böcker, utan i sina popsånger. Finns det ens längre någon populärkultur? Stora bokförlag hajpar författare – finkultur? – med tricks man inte ens visste att använda när rockindustrin fortfarande existerade. Och vem placerar längre en serietidning i något popkulturfack? Alla konstnärliga former möter alltmer lika villkor (även om skivor inte alls går att sälja längre). Om någon populärkultur urskiljer sig, så är det väl dokusåpor och tv-spel; sådant folk tillägnar sig utan att investera mycket av sig själva däri.

Om jag överdriver så är det för att jag är nostalgisk, till och med över saker jag aldrig upplevt. Till allt jag saknar hör till exempel en pengagirig manager, som reser riken runt för att hitta rätt vokalist till sin kompositörs senaste infall. Jag saknar den underbetalda stråkorkestern, som anlitas för att få luft i refrängen, som inte spelar som en stråkorkester, utan för livet, på första tagningen, för att hinna till nästa studio samma dag. Jag saknar mutorna till radion, som är bortkastade, eftersom ingen kan låta bli att spela låten i alla fall. Jag saknar att ligga och titta på vinylomslaget en hel dag, jag saknar den instrumentala b-sidan. Jag förbannar tillfället när jag som barn såg min första musikvideo. Jag förbannar Soulseek och Pirate Bay för allt som smakar retro. Jag förbannar alla nya band, som har häftigt sound men inga sånger. Jag vill ha topplistor, med låtar skrivna för danslokal, radio och jukeboxar. Jag vill ha en kontrasterande, privat musik som är lika social (som Leonard Cohens). Jag vill ha värdiga topplistor, såsom de såg ut före musikvideokulturen. Jag vill ha topplistor.

Jag vet att Leonard Cohen förstår mig. Han skulle aldrig säga det. Han är för artig. Men när han i romanen Beautiful Losers (1966) – som kom ut året innan han skivdebuterar, trettiotre år gammal – frågar sig vad det var för dum bravad som fick [honom] att komma hit utan [s]in radio? När han hummar sin obsoleta Topp Tio, sin stackars Topp Tio, som ingen trettonåring hånglar till på mattan framför stereoanläggningen, [s]in löjligt högtidliga Topp Tio, som kommer i gåsmarsch genom [hans] skalle som generaler i en junta som inte vet att statskuppen just genomförts – när han bekänner sin

… kufiska Topp Tio av elektroniska ekon och trånande pubertala röster ropande ner i mitt hjärta som en grupp barbenta cheerleaderettes hjulande för tomma bänkrader, med behåbanden klatschande aldrig så sött mot huden och deras skinande, självlysande trosor flashande från helveckade små uppochnedvända kjolar när de snurrar runt på ringfingrarna, med sina skolgymnastiktränade sidenklädda, fasta små minikjolsrumpor tecknande ofattbart ljuvliga, flyktiga regnbågsformade strimmor av malva och orange, de runda metallstyckena på deras megafoner ännu varma av Alma Mater, doftande av läppstift, och för vem denna fuktiga Technicolor-akrobatik? för vem dessa inflammatoriska bågar av kjollösa trosor glittrande fram mellan hejarramsorna som skickligt skalade färska fikon, ja, en miljon fröhemligheter i varje stängd portmonnä, hjulande ner längs de fuktiga sidlinjerna mot tidens uppfrätta, grinande mun? för vem seglar ni, små Topp Tio-rumpor? The Leader of the Pack ligger mosad under sin Honda i en hög av arbetsförmedlingsblanketter (…) åh, min stackars Topp Tio som längtar efter att få gå under i popularitet, jag har glömt min radio, så ni lever kvar med mina minnens alla andra zombies, ni vars enda ära blir harikiri med den slöa eggen av ett utgånget id, min trötta Topp Tio som hoppas glömmas som bortflugna ballonger och drakar, som den rivna biten av en teaterbiljett, som torkade bleckpennor, som gamla batterier, som invirade sardinburksnycklar, som buckliga, färdigätna tv-dinner-aluminiumtallrikar – jag samlar på er som på symptomen på min obotliga sjukdom, jag dömer er till nationalsångsarbetsläger, jag vägrar er martyrskap i morgondagens hitlista, jag förvandlar er till bumeranger, mina små kamikazeflygare, ni vill så gärna höra till De förlorade stammarna men jag bränner in nummer i era armar, jag häller mirakelmediciner i Dödshuset, jag hänger självmordssäkra skyddsnät under broarna…

– så vet jag att det är ett skämt och att det är romanens självplågande, perversa antropolog som pratar. Men det är ett bra skämt, jag tar det på allvar.

Leonard Cohens sånger börjar på alla sätt med chearleaderettes. Som rör sig koreografiskt, med uniformer på sig. Så såg den gamla kulturen ut, kollektiv, disciplinär även i sina nöjen. Det är nu alla börjar dansa med sig själva. Det är den nya kulturen, den nya disciplinen. Tabula rasa, uppfinn dig själv, här är leksakerna, här är kostymerna. För liten för Sig själv, alldeles för liten för Sig själv, alternativt för gammal för festen, alltid för gammal för festen. Man har bråttom till det Rätta. Det Rätta organiseras, i t ex topplistor. Refränger snurrar som bara reklamjinglar en gång ska göra.

Vad gör man om man är Leonard Cohen och året är 1967? Och man inte kan låta bli att älska den där nya människan som bara-måste-ha den där bilden, hålla i den där dockan, höra den där refrängen, och sedan glömma den, separeras från den som från sockerkakesmulor snabbt bortgnuggade från händerna? Skriva på en ny roman, som förnyar traditionerna, placerar en i lexika? Men marorna vill inte läsa, de vill gå på fest. De är de nya läsarna, som investerar sig själva i texten, bara sig själva. Men som just därför investerar sig själva helt och hållet. Enda sättet att fånga deras intresse är att ge dem något de uppfattar som deras. Ta det ifrån dem igen, håll upp det framför dem.

Man skriver en låt. En låt till. En särskild låt. En som hittar in på listan men som helst uppfinner sin egen lista. Ett krypto som passerar den allmänna gränsen, blir en kaka. Alla ska vilja äta kakan. Men ingen ska vilja smula den av sig. Man kryddar och konserverar sin kaka noggrant. Kryptot måste vara ett överlevarkrypto. Man designar det att älska livsfara, men att också värja sig mycket skickligt mot sin egen död. Som en liten gud.

När en femtonårig Leonard Cohen går in i en antikvarisk bokhandel hemma i Montreal, ströbläddrar i en översatt diktvolym med Federico Garcia Lorca, och ögonen faller på raden I want to pass through the arches of Elvira, to see your thighs and begin weeping, är han själv en som hittar en spegel. Det där obegripliga begäret till människor omkring en som plötsligt kliar i en när man är några år yngre än femton. Det hade den spanske poeten suggestiva uttryck för. Men på ett språk format av avancerade ideal, inte helt olika dem Leonard hört i synagogan som liten, när rabbin läste ur Toran.

Cohens första diktsamlingar dryper Lorca (första ges ut när han är 22). Men med ett accentuerat, sexuellt märkt självgäckeri och en svartare humor, som i stigande grad präglar de tredje, fjärde och femte samlingarna, för att i de sista böckerna åter närma sig Toran med vilken allt började.

De gamla, religiösa idealen å ena sidan. Helgon (Cohen drar sig inte för att blanda sin judendom med katolicism – och även buddhism), en moralisk värdighet, Gud. Och å den andra sidan kärleken, den ljuva och förödmjukande kåtheten, svartsjukan och de veneriska helvetena. Det är så många känner Leonard Cohen. Men kontrasterna var fler redan från början.

När Cohen 1966 gör en uppläsning av Beautiful Losers, berättar han först om bokens historiska person: Kateri Tekakwitha (1656-1680), en irokesiska som jesuiterna konverterade till katolicismen och som sedan helgonförklarades (en av Montreals mest centrala gator, S:t Catherine St., är uppkallad efter henne). Det finns en staty av henne i Montreal, ibland lägger Cohen rosor där. Men, säger han, när han känner sig särskilt värdigespecially pure – så lägger han vid hennes fötter… ett par små… vita… transistorradior

Kärleksförklaringar till religiös kitsch (Peace, you manufacturers of religious trinkets! You handle sacred material!) finns många i Beautiful Losers, men även till alla möjliga slags massproducerade föremål, massfabricerade njutningsmedel. Transistorradior. Poplåtar. Godis. (Den figuren återkommer sedan tydligt på åttiotalsskivorna – det plastsyntiga arrangemanget måste vara exakt sådär plastsyntigt.) Desire changes the world. På gott och ont.

En popsång kan likna ett Ont barn. Då är den ett chip som gör dig behörig en särskild grupp, som någon i gruppen ska vara först med, och som alla ska bära tills samma någon bestämmer att det är ett annat chip som gäller. Men en popsång är också undergroundvarianten av samma tema; en flyktväg. En popsång liknar en diktator. Som får folk att dansa. Men den är alltid bara talet som letar efter sina ledare. Den potentiella hiten är ett kärlekschip, en gud som existerar. När den visar sig vara bara en till misslyckad, ful ängel, så accepterar den sitt öde och finns ändå alltid kvar som den är. Den tål din kärlek när den förvandlas till hat, blir till hatkärlek och till kärlek igen (innan den döms till straffarbete i retrokanalerna). En popsång är också poesi, dålig eller bra, men länge har den varit den enda poesin vi brukar för fest. Kanske är det därför den också fungerar som religiös poesi. Till och med för dem som aldrig skulle röra en sådan i andra format än en popsång.

Popens halvsekel har fött en och annan poet. Men ingen har gått in för att behärska spelplanen och djävlas med domarna så mycket att reglerna får skrivas om, såsom Leonard Cohen. Popmusikens subversiva förnyar i regel sound och de må alla vara så mycket mer rock’n’roll, men ingen har siktat på det glömda fundamentet, sången, såsom Leonard Cohen. Hans skivor kan låta lite tacky, några av dem, men själva sångerna hänger som en spökaura av metafysisk form i rummet. They sentenced me to twenty years of boredom, for trying to change the system from within / I am coming now, coming to reward them: First we take Manhattan, then we take Berlin, sjunger Leonard Cohen ganska exakt tjugo år efter skivdebuten. Han vore inte den han är, om han inte älskade sina domare och vill belöna dem (hans grymma chearleaderettes).

En sång av Leonard Cohen måste träffas av hitlistornas blinda kärlek och vara Den ensammaste gospeln. Cohen är en av de religiösa poeterna, men skriver postkolonial roman och attackerar kyrkan och annat – med kärleksförklaringar (I loved the rich man: I hate to see / his seasonticket for the Opera / fall into a pool for opera-lovers). Leonard Cohen är hela-världens-ladies’-man, men vars dikter speglar ett transcendent kön:

Det finns ingen hejd på mitt hat

utom i dina armar

Det kan låta konstigt

men jag är Jeanne d’Arcs spöke

och jag är bitter bitter

på grund av röster

Håll mig hårt

annars kommer du att få svettas

där jag varit

(ur The Energy of Slaves, 1972)

En sång av Leonard Cohen vill rymma alla perspektiv. När popen var love-love-me-do gick han in för de fulaste bekännelserna. Snart skulle alla skriva självsökande sånger. Everybody’s saying that hell is the hippest way to go/I don’t think so, but I’m gonna take a look around it though, sjunger Joni Mitchell kusligt naivt på 1971 års Blue. Då har Cohen lämnat scenen och driver med själv som the grocer of despair nästa gång vi hör honom.

Det är på sista riktiga Cohen-skivan, The Future (1992), som han hittar tonfallet han sökt sedan dess. Som låter honom väsa, inte om de värsta klådorna utan om de äldsta. Den trasiga tomheten är öppen som en zenmunk vid ett köksbord. En munk behöver också sina party-lines. Tristessen är en kyrka, han sjunger medan han demonterar den, eftersom the place is dead as Heaven on a Saturday night.

Ändå är det vägen mot det albumet som lockar mest och oftast. Sextiotalets stå-upp-dandy återuppstår, och går på högvarv, genom hela Death of a Ladies’ Man (1977), hans mest utskällda (han hatar den själv). Sångerna har här en unik kemi, som förvisso inte känns helt sund, men som man helt och hållet vill vara i när man hör dem. Cohen ska ha tvingats kvar i projektet under sjuka omständigheter. Producenten Phil Wall-of-Sound Spector hyste en lite för stark kärlek till knark och andra leksaker. "I love you, Leonard", sade Spector när han var särskilt nöjd med en sånginsats. "I hope you do, Phil", ska Leonard ha svarat, med en av producentens pistoler riktad mot sig.

Under de tio åren som då gått, sedan skivdebuten 1967, har Cohen blandat vilda symboler med väldigt gamla. Stansat hela världens ångest eller bara sjungit söta tillfällessånger. På fem album som för alltid kommer att sakna motstycke.

En av Cohens mest envisa intervjukommentarer är den att han skriver med utgångspunkt i sitt eget liv. Ändå har man alltid känslan att hans sånger är designade att handla om precis alla andra.

I den klassiska bluesmyten möter artisten Djävulen i en vägkorsning och lockas sälja sin själ mot sånger. I Leonard Cohens egen Crossroads har han typiskt nog själv en biroll. Det är historien om romergitarristen. Den utspelar sig medan Cohen fortfarande bor i Montreal, några år före skivdebuten. En gatumusikant säljer honom en gitarrlektion. Cohen lär sig ett flamencoriff som han övar på idogt en vecka, tills de bestämt att ses igen. Men musikanten dyker aldrig upp till det andra mötet. Senare får Cohen veta att mannen under veckan tagit sitt liv (!). Cohen fick en lektion, ett enda riff, men det räckte till tre album och världsikonstatus som den mest svartsynta i hela pophistorien. Det är det riffet som bär fram låtar som The Stranger Song (första skivan), The Partisan (andra skivan) och Avalanche (tredje skivan).

Det var det där riffet som en gång också fick mig att påbörja den här texten. Jag hörde det eller det hörde mig. Sedan dess har gått tretton år. Men jag har inte tråkigt, jag protesterar inte. Jag försöker besvara min fråga en gång till.

Tio Cohenlåtar som inte släpper taget

1. Chelsea Hotel (New Skin for the Old Ceremony, 1974)Låten han skrev till Janis Joplin balanserar Cohens fasetter perfekt. Intimiteten, svärtan – men det är den förtvivlade ironin som gör den till en av världens vackraste sånger om döden.

2. Avalanche (Songs of Love and Hate, 1971)Snöskredet rivs fram av Cohens patenterade flamenco-riff (som bara han kan spela). För mörk för att skivbolaget ska våga ha den på någon Greatest Hits – men lika given i ett liveset som "Suzanne".

3. Hey That´s No Way To Say Goodbye (Songs of Leonard Cohen, 1967)100% rent kärleksvirus, den mest förföriska i repertoaren. Det evergreenaktiga kompet är lika förutsägbart som oemotståndligt.

4. Sisters of Mercy (Songs of Leonard Cohen, 1967)En av de få han skrivit på en sittning – ändå Cohens vackraste kombination av dikt och musik.

5. Don’t Go Home with Your Hard-On (Death of a Ladies' Man, 1977) Diabolisk motown med Phil Wall-of-Sound Spector, från Cohens mest underskattade skiva.

6. If It Be Your Will (Various Positions, 1985)Cohen fick frågan om det existerade en låt han önskar att han själv skrivit, på vilket han svarade: "If It Be Your Will, and I wrote it".

7. Waiting for the Miracle (The Future, 1992)Majestätisk, gudomligt sarkastisk – perspektiven han tar sig: "I haven't been this happy, since the end of world war two".

8. Lover Lover Lover (New Skin for the Old Ceremony, 1974)Så nervös och varmblodig en bön kan bli.

9. Bird on a Wire (Songs from a Room, 1969).Omöjlig att utesluta, även om den sönderälskas av coverartister. Cohens egen inspelning är legendarisk.

10. I’m Your Man (I’m Your Man, 1988).

En perfekt gentleman behöver perfekta rim.

Henrik Petersen

Textförstoring

Läs mer

Kommentarer

Strömavbrott på Söder Mörkt i delar av Helsingborg.

Mer

Mest läst på Djurbladet

Huvudnyheter