Skånskt engemang för gatubarn i Nepal

Mejl och telefonsamtal går i skytteltrafik mellan Barsebäck by och Katmandu. Där, i bergslandet Nepal, ska ett barnhem bli verklighet med skånsk hjälp. Sofia Lindbloms planer tog fart när några föräldralösa nepalesiska barn var nära att säljas för organhandel.

BOSTAD. Namaste (=hej). Sanchai chha (= hur är läget?).

Elliot Lindblom, som fyller tre år i sommar, kan redan flera ord på nepaliska och fler lär det bli. Han var för första gången i Nepal i fjol, dit hans föräldrar Sofia och Christian Lindblom rest många gånger de senaste åren. Deras engagemang i landet har blivit så stort att det snart ska resultera i att de startar ett barnhem i Katmandu.

– Det är ett fantastiskt land, säger Sofia Lindblom och sträcker armarna rakt upp i luften för att förstärka sina ord.

Hon hade rest genom många länder, främst i Afrika och Asien, när hon kom till Nepal år 2000.

– Det var som om det var dit jag hade velat komma hela tiden, jag bara kände att... oj, säger hon och får bara fram några enstaka ord för att beskriva hur förälskad hon blev i landet.

– Människorna... kulturen.

– Himalaya... allt...

Solen skiner intensivt på uteplatsen vid familjen Lindbloms hus i Barsebäck by, sonen leker med en kompis och gräsmattan doftar nyklippt. Sofia, som är ungdomssekreterare i Åstorps kommun, och Christian, som arbetar på ett försäkringsbolag, har slutat tidigt denna dag för att berätta om sitt projekt.

Idén föddes för fem år sedan när Sofia arbetade som volontär på ett barnhem i Katmandu.

– Det var bedrövligt där, helt förfärligt. Hela stället stank av urin och smuts. Loppor och löss härjade, det var fullt av kryp, inte minst i mitt krulliga hår, och där fanns barn som aldrig sett en tandborste, haft rena kläder på sig eller fått kärlek och närhet.

Först ångrade hon sitt beslut att stanna och göra en insats. Att på så nära håll se hur illa de föräldralösa barnen hade det gjorde ont i henne. Allt som oftast blev de dessutom vräkta eftersom det inte fanns pengar att betala hyra för, och fick leta efter nya lokaler.

Misären var och är enorm. Nepaleser har stor respekt för landsmän som arbetar på barnhemmen och ger ris, linser och kläder så gott de kan. Men eftersom det råder stor brist på kapital skänks sällan pengar till hemmen och därför går det inte att köpa skoluniformer och böcker så att gatubarn och föräldralösa barn kan gå i skolan.

– Av någon anledning stannade jag ändå kvar och när jag mejlade till släkt och vänner hemma i Sverige så uppstod spontana insamlingar. På så sätt gick det att stanna kvar på ett ställe, fräscha upp och till och med betala skolmaterial för barnen på det barnhem jag hjälpte till på.

Dessutom fick alla möjlighet att undersökas både av läkare och tandläkare. Avmaskningsmedel och andra mediciner köptes sedan in.

Barnhemsvården i Nepal drivs inte med statliga medel utan är beroende av privata initiativ. Något som inte är helt okomplicerat i ett av världens fattigaste länder.

– Det är inte ovanligt att föreståndarna stoppar det lilla kapital de trots allt får i egen ficka och det leder ofta till att de blir vräkta, säger Christian som genom sin fru blivit lika engagerad i landet och gatubarnen.

När volontärtiden var slut våndades Sofia över om det var rätt av henne att förbättra situationen på barnhemmet, om de sedan skulle få det sämre igen.

– Jag ville fortsätta hjälpa dem men insåg att det krävdes inhemska personer som på plats kunde ansvara för den dagliga verksamheten. Visserligen hade jag och Christian blivit mycket goda vänner med en familj, Rajeev och Bhabi Singhania i Katmandu, men vi ville inte utnyttja dem. Det kändes som att fråga om alldeles för mycket.

Det blev paret Singhania som själv tog initiativet när situationen blev hotfull för några av de barn som Sofia hade tagit hand om. En natt i fjol hämtades de från barnhemmet för att transporteras till Indien där de skulle säljas för organhandel. Men några grannar märkte vad som var på gång. De larmade polisen och lastbilen stoppades nära gränsen. Barnen kom tillbaka till Katmandu men några av dem hamnade på gatan igen.

– Det var en bisarr upplevelse, helt overklig och vi ville så gärna hjälpa till. När vi besökte Nepal igen förra hösten frågade våra vänner, som blivit upprörda över händelsen, om vi ville starta ett barnhem tillsammans med dem. Vi tvekade förstås inte, det var bara att köra igång, säger Sofia.

I början av året registrerades en ideell insamlingsstiftelse hos länsstyrelsen och Christian och Sofia började arbeta med att skaffa bidragsgivare genom att bearbeta alla i släkt- och bekantskapskretsen.

– Vi har båda bra nätverk bakom oss, från våra universitetsstudier och tidigare arbeten. Det är en förutsättning när det gäller att jaga sponsorer. Men det är hårt arbete ändå som vi helt gör på vår fritid, säger Sofia.

Tack vare att allt görs ideellt kan 95 procent av intäkterna gå direkt till verksamheten. Paret Singahania har sin försörjning i en butik och sköter allt praktiskt utan betalning.

Arbetet är igång och barnhemmet kan öppna under hösten, senast i början av 2009. Tio föräldralösa flickor – de har lägst ställning i samhället och är i störst behov av hjälp – ska beredas plats och fyra personer anställs, varav en hjälper till med läxläsning. En vakt ska också avlönas.

– Överbefolkning är ett stort problem i Nepal. När flickorna utbildas ger det den bästa återbäringen till hela samhället, säger Christian.

– Kvinnor som gått i skolan föder färre barn och ser till att försörja sin familj, medan de flesta män dricker så fort de får pengar på fickan. Vi hoppas kunna ge dem utbildning så att de har en bra grund att stå på.

Sofia och Christian räknar med att ha driftskostnader på 10 000 kronor i månaden.

– Maten kostar nästan lika mycket som i Sverige och är den största utgiften, säger Sofia.

Det som krävs är sponsorer som vill satsa långsiktigt.

– De tyngsta sponsorerna, företagen, får skriva på ett flerårigt avtal, säger Christian.

Och Sofia fortsätter:

– Att flickorna skulle tvingas ut på gatan igen finns inte på kartan. Drömmen är att vår son och familjen Singharias son, som är i samma ålder, ska driva barnhemmet vidare när de blir vuxna.

Marika Rasmusson marika.rasmusson@hd.se042-489 93 73