Vägra visa finanskrisrädsla!
Bildmaterial
Asien lyfter på slöjan. Har vi inte känt på oss att Kina och Indien nog kommer att ta herraväldet över världsekonomin en dag, skriver Mikael Vestlin. Mitt i den ekonomiska röran gläds han över att dåliga tider kortar kjollängden och att kaffemuggen står på köksbordet precis som vanligt.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
MITT I. Jag skulle vilja heta Bob Hansson eller Sid Jansson och Ulf Lundell är Sveriges Obama. Jag ska snart förklara men först orsaken: finanskrisen. Hur är det med den egentligen. Är den så farlig? Eller är det bara något vi läser om i tidningarna och ser på tv. Som ett spöke. Brrr, finanskris. Bu!?
Jag har inte blivit rädd ännu. Det beror förstås på att min tillvaro inte förändrats, jag är fortfarande en deltidsarbetslös drömmare med jättemycket månad kvar i slutet av pengarna. No change for me, no opposite Obama. Jag läser om varsel, uppsägningar och hårdare tider och för en del är det förstås verklighet. De blir drabbade. Jag är kanske självisk som inte blir rädd. Eller mänsklig? Eller kanske är det som så att det här var ju egentligen ganska väntat.
Hur länge har vi vetat att det snart skulle vara slut på USA:s och Europas dominans i världen? Att Kina, Indien och Brasilien är på gång, växer så det knakar, tillverkar saker billigare än vi och därmed säljer mer. Och vi säljer mindre. Man kan kanske vända på det hela, det är ingen kris, det är utjämning. Känns ganska rättvist att det byts herrar och damer på täppan ibland.
Men, som sagt, lätt för mig att säga. Som står lite vid sidan om. Som sitter här som någon slags samhällsbetraktare med mina mest poetiska läsglasögon på näsan. Och lätt för Ulf Lundell att säga. På den där legendariska konserten på Konserthuset i Helsingborg för några veckor sedan. Jag hade ynnesten att vara där. ”Eh, finanskrisen då?” sa han och vi skrattade förstås.
För när man sitter på en Ulf Lundell-konsert inser man, påminns man, om att det som egentligen betyder något är ju faktiskt inte särskilt dyrt. Kärlek, omtanke, ett uppmuntrande ord, insikten om hur bra man har det. Då är han för mig vad Obama är för amerikanen – hopp. Sätt dig i tidsmaskinen och åk till Karl-Oskar och Kristina och säg det är jobbigt nu, det är finanskris och de kommer att skratta innerligare och längre än vad vi gör när favoritkomedin i favoritbetalkanalen visas på vår platt-tv med tre hdmi-ingångar och redo för fullaste HD:n någonsin.
Jag behöver förresten inga poetglasögon för att vara mer humanist än ekonom. That’s the way I like it, aha, aha. Så är det bara. Men jag är inget helgon, skulle gärna tjäna lite mer pengar på det. Förutom större produktivitet och högre kvalitet i skrivandet hade jag behövt ett tuffare namn. Eller kanske det hade räckt med namnet? Som Bob Hansson. Som Sid Jansson. Känns rock and roll och mer kommersiellt gångbart. Bob som i Dylan och Sid som i Vicious och sen ett ursvenskt son-namn på det. Tufft. Mikael Vestlin? Funkar inte. Kanske ska byta namn. Bruce Bengtsson?
Summa summarum. Vägra finanskrisrädsla. Åtminstone tills det verkligen drabbar dig. Om det drabbar dig. Och om det gör det kanske det inte är så farligt ändå. Egentligen.
Det finns hur mycket som helst att glädjas över. Som att dåliga tider förkortar kjollängden och ökar försäljningen av lyxiga underkläder. Eller att man vaknar på morgonen och lever och det finns kaffe i köket och det finns fortfarande några brödskalkar kvar. Så det till och med räcker till talgoxarna utanför fönstret. (Fade in Louis Armstrong, What a wonderful world.)
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus