Himlen kan vänta för George och Sara

Himlen inte bara kan utan ska vänta. Det har George och Sara bestämt. Alltsedan George fick beskedet att cancern snart skulle ta hans liv har han kämpat. För han ska leva – det har han lovat Sara.

Mer. Nu är det jul igen. Även för George. De två senaste jularna har han varit rädd att det varit den sista. Men nu är huset i Flyinge pyntat, det har hans fru Sara sett till. Tomtar i karmen, gardiner i rött och ljusslingor i häcken utanför ytterdörren.

Och inte heller den här julen ska bli den sista.
– Jag har lovat Sara. Och löften bryter man inte, säger George med bestämda ögon.

Ett löfte är ett löfte. Och George tänker inte dö.

Han har sett sina fiender på röntgenplåtar. De är stora och elaka, tumörer som vill ta över hans inre organ. Sedan han fick diagnosen malignt mesoteliom 2006 har han stridit. Och i några veckor har hela Sverige kunnat följa hans kamp i SVT:s Himlen kan vänta.
– Jag ska vinna. Så är det bara. Vad har jag för val?

Frågan hänger kvar i luften. Och den visar hur krasst livet faktiskt är.

Georges ögon fuktas. Det gör de ofta. Ändå syns det att han inte är en man som tillåter sig att sticka huvudet i sorgen. Både han och Sara ser samlade ut där de sitter uppkrupna hemma i skinnsoffan. Men dagarna då de fick beskedet om den dödliga cancern var, egentligen, outhärdliga.
– Den värsta mardrömmen var när jag fick beskedet, att det handlade om tre till sex månader, och skulle berätta det för Sara. Jag fick kalla in henne så att läkaren kunde berätta. Jag klarade inte att tala om det själv.

Gråt. Panik. Skräck. Och för George en envis tanke att han måste befria Sara från mardrömmen.
– Jag tänkte att jag måste skilja mig. Inte belasta Sara med det här helvetet.

Sara tänkte rationellt.
– Jaha, vad gör vi nu? Vilka möjligheter finns? Så tänkte jag när jag satt där och så har jag tänkt hela vägen sedan dess.

Tre gånger har det varit nära. Och enligt prognosen lever George på övertid. Men aldrig en sekund att de har gett upp.
– Man har två vägar att gå. Antingen är det kört eller så bestämmer man sig för att leva, säger George.

Nu ligger förhoppningen hos den nya behandling George genomgår. I en studie i Lund testas en ny medicin och George har fått vara med. Men om han tillhör den grupp som får medicinen – eller den grupp som får placebotabletter – vet han inte. Men han vet att fienden inte vunnit ny mark.
– Den tumör som de mäter har inte växt. Och jag mår lite bättre. När jag har en bra dag kan jag vara uppe och röra mig hela dagen. Det kunde jag inte innan. Under ett helt år kunde jag inte ens hålla i en gaffel.

Vardagen har blivit annorlunda. När Sara går till jobbet stannar George hemma med hunden.
– Jag brukade vara snabbare och starkare än alla andra. Nu klarar jag knappt någonting. Det är tungt.

George återkommer ofta till vilken handlingens man han en gång var. Mannen som stod i och hade koll på sina restauranger och kaféer, som var stark och bullrig.

Han pekar ut mot tujahäcken. I ena kanten är topparna klippta.
– Så fort jag har en bra dag försöker jag uträtta något, men du ser hur långt jag kommer. Det är jobbigt att vara en konstant belastning. Hur ofta är det jag som ser till att gräsmattan klipps till exempel?

Sara ler.
– Nu blir allt som jag vill ha det, eftersom jag gör det själv, säger hon illmarigt och fortsätter:
– Det är klart att det kan vara jobbigt, det blir ett stort lass att dra. Men det gör verkligen inget. Allt det där, städning, mat och tvätt, är ju sådant jag kan göra. Det som verkligen är jobbigt är det jag inte kan hjälpa till med. Som din smärta.

Det enda Sara kan göra när den smärtstillande medicinen inte hjälper är att massera Georges fötter, koka te och hålla om.
– Sara är luften jag andas. Hon är allt för mig, säger George och torkar sina blanka ögon.

Rädslan för döden finns där. Men det är tydligt att i synnerhet Sara försöker hålla den borta.
– Den finns inte riktigt i min värld ännu. När hotet kommer närmare får vi ta det, men inte förrän dess, säger hon med en ton som visar att hon inte vill bli motsagd.

När de pratar om att George kan dö handlar det mer om det praktiska. Hur det blir med huset och med restaurangerna och kaféerna George äger.
– Självklart har vi ordnat med allt sådant. Har man väl puttat undan det ur huvudet kan man fokusera på att kämpa, säger George.

Men när George berättar hur cancerns förlopp är mot slutet, hur oerhört ont man har, att det tar en månad att dö och om den oro han känner för hur Sara ska klara att se honom lida, tar Sara ordet död i sin mun för första gången under samtalet.
– Rädslan inför hur George kommer att ha det innan han, om han, dör är ofantlig.

Luften blir tung och George galghumor rycker in.
– Kanske hinner det komma nya coola droger, yeah, yeah.

En enda gång har Sara brutit ihop. Julen för två år sedan när George var nära att stryka med av blodförgiftning.
– Den gången såg jag hur illa det tog George att se mig så och då bestämde jag mig för att aldrig bryta ihop inför honom igen. Men jag tror att det var känslan av maktlöshet som gjorde det. Och att det var julafton.

Att gå igenom en kris tillsammans är som att balansera en vågskål.
– Man turas om och hjälps åt med vågen. Att synkronisera sina down-perioder är inte bra. Bilen och diskmaskinen får inte gå sönder samtidigt, säger George.

Någon gång har Sara tänkt tanken att bara lämna alltihop. Att bara dra.
– Men det är detta som är mitt liv, säger hon.

När George förstod att han var sjuk var han och Sara på bröllopsresa i Venezuela. Han visste hur livet skulle bli. Han skulle leva med sin älskade Sara, utveckla företaget vidare tills han kunde sälja det och starta en smedja. Sedan skulle de ha en massa barn och njuta av livet.

Att smida med vätskesvullna händer går inte, däremot kanske de skulle kunna få barn. Innan George gick igenom cellgiftbehandlingen lät han frysa ner sina spermier.
– Jag skulle kunna dö för att få ungar. Men är det rättvist mot barnet om det nu skulle gå åt helvete, vilket det inte ska göra? Det är ett fruktansvärt svårt beslut.

Sara processar tanken, men är inte framme ännu.
– Bara det att behöva lyfta luren och ringa och säga att man vill bli gravid känns absurt.

Ibland får de höra att de är hjältar som orkar kämpa. Men själva ser de det inte så. De gör bara det man måste. Lever vidare.
– Det handlar inte om hur länge man lever utan om hur man lever, säger George, och tillägger med ett snett leende:
– Sorg är överreklamerat.

Finns det något de båda avskyr är det medlidande. Och bitterhet.
– Varför sörja att du är sjuk? Då går du bara ner dig. När man blir sjuk minskar valmöjligheterna. Man måste välja att se det som är vackert.

Rädd för att hamna i carpe diem-klyschan försöker Sara förklara hur bra de faktiskt har det, utan att använda för slitna uttryck.
– Ingen kan beskriva den där känslan man får eller uppnår, men bara det att öppna dörren och tänka wow vad det är grått och regnigt.

Det är två avsnitt kvar av tv-serien. Sara och George kommer att sitta bänkade. Men att se sig själv är en märklig känsla. Och ibland kommer tårarna.
– Jag snyftar och blir gråtmild. Och så är det lite otäckt. Det är ju ett tungt beslut att visa sig inför hela svenska folket. Men om det nu skulle gå käpprätt åt helvete vill jag ha lämnat något bra efter mig, säger George.

Men George kommer inte att ge upp kampen. Tillsammans med Sara tänker han fortsätta att njuta av ljudet av smatter mot rutan, av en kram i soffan eller vänners besök. Himlen bara måste vänta.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se