Emma Igelström: Stjärnan som sade upp sig

Emma Igelström slog världsrekord och samlade simmedaljer på hög. Samtidigt mådde hon pyton och snodde in sig i en härva av lögner. Allt elände började faktiskt i Helsingborg. Plötsligt dyker hon upp igen, i helt andra vatten, som utmanare i SVT-satsningen ”Mästarnas mästare”.

Porträttet. Det flyter på för Emma Igelström. Perfektionisten som i sin första intervju, vid nio års ålder, förklarade för lokalreportern att hon skulle bli bäst i världen.

Hon höll löftet, men det kostade. I ”Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin” (Forum bokförlag 2006), berättade hon om kraven:

”Jag nöjde mig inte med att vara bäst i bassängen. Jag ville också vara det i skolan, i kortspel, i Monopol, i gymnastiken... Att få tillbaka ett prov med något enstaka fel var otänkbart. Jag minns att mamma och pappa flera gånger försökte få mig att förstå att det viktigaste i livet inte var att vara bäst på allt, men jag lyssnade inte.”

I dag konstaterar hon:

– Det var först när jag kom ner till Spanien, för inspelningen av ”Mästarnas mästare”, som jag fick distans till saker och ting. Jag började exempelvis fundera över mitt jobb. Hur torr finansbranschen faktiskt kan vara.

En insikt som växt. Så, i förra veckan, tog Emma steget och lämnade bankvärlden.

– För tillfället har jag inget arbete att gå till. Jag är frilansare, åker runt och föreläser och ställer upp som konferencier och liknande. Och så sneglar jag mot media, jag gillar ju att skriva jättemycket. Någonstans finns en idé om en ny bok i samma ämne, men med fokus på de som är yngre. När jag är ute och håller föredrag om ätstörningar märker jag hur utbrett problemet är långt ner i åldrarna.

”Mästarnas mästare” startade i veckan. Under ytterligare nio tisdagar får tittarna se några folkkära före detta idrottsstjärnor leva under samma tak – äta, sova och tävla tillsammans men framför allt tävla mot varann. Programmet har spelats in under hösten och blev till en nystart för åtminstone en deltagare.

– Emelie Öhrstig var den enda jag kände någorlunda sedan tidigare. Vi träffades när vi båda var på väg att sluta med elitidrotten. Vi pratade mycket om att ta steget och gav varandra stöd då och vi har fortsatt att hålla kontakten.

Emma Igelström är yngst av de elva mästarkandidaterna.

– Jag var exempelvis inte född när Anders Gärderud vann OS-guld. Men vi alla hade väldigt mycket gemensamt, samma grundvärderingar, och vi kom bra överens.

– Jag vet att Expressen varit på jakt efter bilder när vi var ute och festade en kväll efter inspelningarna men man har ju inte plockat ut folk som till ”Big Brother” eller liknande. Det förekom inga skandaler även om vissa är rätt olika personligheter. Erica Johansson är exempelvis väldigt utåtriktad, medan Anders Gärderud är mer tillbakadragen. Men bara att man ställer upp i ett sånt här program innebär ju att man inte precis är rädd för offentligheten.

– Själv inser jag att folk kommer att känna igen mig igen, och det är jag beredd på. Och i tv syns en lite annan sida av Emma. Exempelvis avslöjas det hur himla dålig förlorare jag är.

Ni kanske såg premiäravsnittet i tisdags, med laganda som tema. Emma paddlade flotte tillsammans med Anders Gärderud, Ara Abrahamian och Thomas Wassberg, och Susanne Gunnarsson skadade foten på hinderbanan och forslades till sjukhus.

Hemma i verkligheten i Göteborg sitter Emma Igelström själv med sargad fot. Sviterna efter en joggingtur i julas.

– Jag halkade och bröt ett mellanben. Det är konstigt, det är den allvarligaste idrottsskadan jag haft och den får jag som motionär. Men jag har gott läkkött och är igång och tränar på gymmet igen, för jag har lite planer på att springa Göteborgsvarvet nu i vår.

Dessutom gäller det att klä upp sig och se elegant ut vid tv-sända ”Svenska idrottsgalan” i Globen på måndag.

– Jag sitter ju i Idrottsakademin och har varit med och röstat fram vilka som ska vinna i de olika klasserna. När det gäller Jerringpriset är det synd att inte Ara Abrahamian finns med bland kandidaterna. Jag förstår honom så väl, hans protest och hur han reagerade. Han har berättat mycket om hur genomrutten brottningen är.

– 2008 var ett sportsligt mellanår utan givna stjärnor. Men det är klart att jag känner extra för simmartjejen Sarah Sjöström, som tog EM-guld som 14-åring.

I samma ålder fick Emma själv sitt internationella genombrott, och ingenting skulle bli sig likt igen.

Succén fortsatte och 2002 stod hon på topp. Blev simdrottning i Moskva-VM, var första kvinna under drömgränsen 30 sekunder på 50 meter bröst, satte tre världsrekord och kom hem med tre guld och ett silver. Livet borde varit frid och fröjd, men hon mådde sämre än någonsin – plågad av sjukdomen bulimi sedan åtta år. Åt, kräktes och tränade. Manipulerade sin omgivning och lurade alla – föräldrar, vänner, tränare och sig själv.

Hur blev det så? Själv menar hon att Simmar-Emma var den perfekta masken, som höll demonerna borta så att hon slapp visa sitt rätta jag: den sjuka Emma.

– Jag började tävla för Helsingborg redan när jag gick i nian och pendlade varje helg det första halvåret. Sedan, i gymnasiet, flyttade jag in i en lägenhet på Fredriksdal tillsammans med min landslagskompis Johanna Sjöberg. Jag kom till en förening som var oerhört välorganiserad och det var ett stort lyft på många sätt.

– Vi var många idrottare i klassen på Filbornaskolan, bland andra fotbollskillarna Mattias Lindström och Marcus Lindberg.

Dåvarande förbundskaptenen Hans Chrunak var klubbdirektör i Helsingborgs Simsällskap. Det var han som lockade Emma de 15 milen hemifrån Karlshamn, men det var också han som, på sitt rättframma sätt, avslöjade en obehaglig sanning:

”Du är inte tjock om du jämför dig med dem på skolgården, men för tjock för att bli bäst i världen.”

I boken, som hon skrev tillsammans med journalisten Carina Olofsson, berättar Emma Igelström om den tio år långa mardröm som utlöstes av en enda mening i ett rum på Filbornabadet. Hur förebilden Simmar-Emma till slut, när sanningen kommit upp till ytan, förvandlades till Bulimi-Emma på löpsedlarna. I dag försäkrar hon likväl:

– Det finns inget otalt mellan Hasse Chrunak och mig. Eftersom vi båda jobbar som expertkommentatorer, han på tv och jag på radio, träffas vi rätt ofta och vi har skitroligt ihop. Han är den bästa ledare jag haft.

Sejouren i Helsingborg blev kortare än väntat. På grund av ätstörningarna gick flyttlasset tillbaka till Karlshamn.

– Det var föräldrarnas beslut, och när jag kände att det var dags för comeback föll valet på Spårvägen i Stockholm.

– Jag har inte kvar några kompisar i Helsingborg längre men jag tycker om staden och jag brukar åka ner någon gång ibland – gå omkring och bara njuta av den fina miljön och shoppa och fika.

I dag är Emma Igelström ensamstående mamma med Olivia, snart två år.

Egentligen längtar hon bort. Den här vintern verkar vara förändringens tid. Inte nog med att hon slutat på SEB efter många år i bankens tjänst. Göteborg känns också som lite av ett avslutat kapitel.

– Jag har alltid varit en citymänniska men just nu vet jag inte. Jag letar faktiskt hus i Alingsås, där min bror bor. Vi har delad vårdnad, Olivias pappa Johan och jag, och jag träffar min dotter nästan varje dag. Nu bor jag mitt i centrala Göteborg i närheten av hennes dagis. Det är mycket som ska vägas in.

Om Olivia kommer hem en dag och berättar att hon vill börja tävlingssimma skulle mamma stötta beslutet.

– Idrott står för något positivt. Det är klart att jag skulle ställa upp. Sedan är det en annan sak att pappa kanske skulle få dra ett lass när det gäller träningar. Jag känner att jag trots allt fyllt min kvot med tidiga morgonpass i simhallar.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28