Ivan Daza titulerar sig blatte

Det är ständigt något på gång. Hans cv är långt som det svåra året. Blatteförmedlingen, rekryteringsföretaget för invandrare, är mest omtalat. Ivan Daza föddes i Bolivia, kom till Sverige som treåring och bär, trots situationens allvar, mest på ljusa barndomsminnen.

Mer. — Den politiska bilden förändrades, en miltärregering tog över och pappa, som var diplomat i England, hade plötsligt inget jobb. La Paz var omöjligt att återvända till men pappa var lyrisk till Sverige, som han besökt runt lucia. Han hade nog lite skev bild av landet – fullt av blondiner med ljus i håret och roliga fester. Mamma ville hellre att vi skulle flytta till Spanien, men vi hamnade som flyktingar på ett hotell i Gamla stan.

Så småningom slog sig familjen ner i söderförorten Aspudden, och den svenska verkligheten hann ifatt dem.
— Jag minns första tiden, hur jag reagerade på alla ord med skarpa "s". Men på dagis var jag populär eftersom jag kunde snacka engelska. Jag var den enda invandraren i småskolan och det fungerade bra även om några killar i trean mobbade mig. Men pappa lärde mig att de var inte så tuffa när de var ensamma, och att rädsla är det enda som gör ont.

Livet rullade på, föräldrarna gick skilda vägar och anpassade sig på olika sätt i det nya landet. Pappa, som varit ambassadör, tvingades ta jobb som spärrvakt och handläggare på försäkringskassan. Mamma började som sekreterare på Ericsson och avancerade snabbt till olika chefstjänster.
— Det handlar om attityd och att vara diplomat i vardagen. Mammas personliga inställning var helt enkelt bättre. Hårt arbete, att aldrig acceptera orättvisa och se till affärsnytta.

Själv har Ivan Daza provat på en hel del inom skiftande branscher, och han har många gånger insett hur vitt skilda förutsättningar vi har. Som den där gången på besök i La Paz, då en liten pojke knäböjde framför honom och putsade hans skor.
— Många försörjer sig så, vilket faktiskt gjort att kriminaliteten är ganska låg. De tjänar en slant och kan köpa en skål soppa. Men det är klart att det kändes orätt, som sexåring, att stå och titta ner på en annan unge som sitter på huk med trasiga kläder. De måste ta sig ur misären själva, och för det krävs utbildning. Kunskap är ett medel att uppnå jämlikhet.

Dramatiska förändringar har skett sedan Evo Morales, från ursprungsfolket aymara, valdes till president i Bolivia.
— Det är den förste indianen som nått en sån position. Han har lovat att minska klyftorna och se till att pengar från naturgaskällorna inte flödar ut ur landet. Men det är jättetufft. Det finns inte så stora ekonomiska intressen där i övrigt och situationen får ingen uppmärksamhet. Dessutom flyr många utomlands i dag.

På ett fik i en annan världsdel sitter en man i kolsvart hår, som nyss presenterat sig som blatte och stockholmare och som plockat skånska poäng på att raljera över detta faktum. Nu berättar han om en av sina ledstjärnor i livet.
— Jag har förmånen att ha många idoler i släkten, inte minst kvinnor. Farmor är en. Hon skrev poesi, kämpade för lika rättigheter och grundade skolor för barn till ensamstående mödrar och föräldralösa barn, och så startade hon motsvarigheten till Journalistförbundet i Bolivia. Precis som mormor var hon själv ensamstående mamma.

Han rör tankfullt i en kopp cappuccino, pillar bort leverpastejen från rågbrödet och stoppar pålägget i munnen. Plötsligt tar han fram en penna och ritar på en fladdrig servett. Krumelurer, webbadresser, vinjetter och bokstäver.

Det är en sorts världsbild som växer fram, skapad av en man med inkablod innanför den rutiga kavajen. Men också med franskt, spanskt, och jugoslaviskt påbrå. Samt med ryskt namn och, enligt honom själv, asiatiskt utseende.

En livsuppgift formas med blå bläckstreck på oregerligt papper.
— Vi får inte glömma symbolerna. De är viktiga, i religionen och för berättelsens handling.

Vi sitter på Kafferepet, Helsingborgs klassiska kondis. Ivan Daza har precis träffat Nordvästskånes mest morgonpigga entreprenörer och andra äppelkäcka frontfigurer i ett närbeläget kulturhus. Han har konstaterat att Ikea är bra på att anställa folk med skiftande bakgrund, men att det inte alls märks på chefsnivå. Sedan förklarat varför unga invandrartjejer är ambitiösare än andra på jobbet, samt slagit fast att vi inte har råd att tänka fyrkantigt i en global värld.

På sin egen webbsida presenterar han sig som visionär ledare, förändringscoach, moderator och kraftfull talare. Så bra på allt att han citerats av premiärministrar och anlitats av regeringar och storföretag.

Numera kan han även skriva sagoberättare på visitkortet.
— Jag startade 2002 och det är krävande. I alla fall om man jämför med att sammanställa affärsplaner, skriva inspirationstal och annat som jag håller på med.
— Sagan innehåller 800 sidor och 800 illustrationer och binder ihop religion, vetenskap, legender och symboler till ett logiskt sammanhang. Det är ett äventyr om en pojke som växer upp i en barnby och räddar en liten prinsessa ur Titicacosjön.

Och faktiskt är det en självupplevd händelse som inspirerat honom.
— Jag räddade en tant från att drunkna när vi var på Mallorca. Jag var tolv år och hade simfötter på mig.

Ivan Daza letar gemensamma nämnare – i kulturer och världsreligioner, och mellan oss nästan sju miljarder som befolkar klotet.
— Vi är inte så annorlunda vi människor och vi reser och upplever mer. Okej, många svenskar vill fortfarande äta köttbullar och sill – till och med när de befinner sig i en afrikansk öken. Vet du förresten vad som är verklig innovation? Jo, när vi tar till oss en mexikansk specialitet som taco, men tycker att det är lite kladdigt och svårhanterligt, och så skapar vi tacosskal med platt botten och får lite svensk ordning i röran.

På Blatteförmedlingens sajt definieras just blatte på följande vis: "individ med svenskt eller utländskt ursprung, som bor i Sverige och har insikt i andra språk, kulturer, seder och bruk än de traditionellt svenska."
— Jag överraskades inte av händelserna i Rosengård, jag varnade redan för flera år sedan. Och man kan ju tycka vad man vill om medias bild, ständigt de där brinnande soptunnorna och demoniseringen av folk i förorterna.

Han nämner lyckade integrationsexempel, ett NCC-engagemang i Kista med iransk byggledare, andra projekt där utländsk arbetskraft dominerar och han påpekar att svenska företag har en ypperlig chans att delta i lönsamt utvecklingsarbete jorden runt. Om vi utnyttjar dem som känner miljöerna bäst. Just det, våra invandrare.
— Frågar du vilket land som är mest fördomsfritt så säger jag spontant England, även om de har sina problem.
— I miljöer där hjärnan uteslutande är en resurs är också toleransen hyfsad – i it-branschen till viss del, och mer och mer inom idrotten. Zlatan betyder oerhört mycket mer för integrationen än han någonsin funderat över. Men vi har för lite förebilder.

Och trots att han gett Ikea en känga för konservativ chefspolicy, så säger han:
— Inget ont om (Jan) Björklund, men jag skulle hellre se Ingvar Kamprad som skolminister. Förresten, det där med partipolitik är inget för mig. Jag vill vara oberoende. Det går att förändra ändå.

Ivan Daza sprudlar av idéer och har många kreativa skötebarn. Men mest av allt är han pappa, med delad vårdnad om ettårige Vincent.
— Nej, jag är inte stressad. Att jobba med sånt som är kul blir aldrig ansträngande, och jag hinner med annat också. Som att träffa kompisar eller åka till Småland och jaga rådjur. Men att vara med min son är självklart roligast av allt.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28