Gör ingenting – och gör det nu

En brittisk profet i lättja kommer till Helsingborg och hyllar tupplurar. En äldreomsorgschef i Piteå säger att en bra chef är en lat chef. En kristdemokrat flyr Stockholmsstressen för att plocka äpplen på en kibbutz. Alla sjunger de på samma stillsamma sång: det är ett hårt jobb att göra ingenting, men någon måste göra det.

Mer. "Före reformationen var allting mer laidback"

Ingen arbetsnarkoman skulle någonsin spela på en ukulele. Den lilla fyrsträngade gitarren är för musikern som skyr onödigt arbete. Den är lätt att lära sig att spela, den väger ingenting och med sitt lekfulla plonkande utstrålar den loja eftermiddagar i solen. Självklart är det en ukulele Tom Hodgkinson lirar på.

— Det ligger i ukulelens natur att den är emot arbete. När min flickvän hör mig spela på ukulelen vet hon att jag inte gör något nyttigt.

Klockan är halv fyra en fredagseftermiddag på Wärdshuset Gamlegård. 80 helsingborgare, prydliga kvinnor och män från 30 till 60 år, sitter och pimplar öl i det sobra samlingsrummet på andra våningen. Kaffe dricker ingen. Kaffe är kapitalismens dryck, skapad för att få oss att jobba hårdare. Öl däremot — arbetslusten avtar för varje klunk. Levande ljus brinner i ett hörn medan journalisten och författaren Hodgkinson, med en öl i handen, citerar Keats och Jesu bergspredikan. Budskapet är enkelt. Gör ingenting – och gör det nu.

— Du kan vara lat genom att gå till jobbet varje dag och sitta och gnälla över hur tråkigt allting är, men aldrig göra något åt saken. Poängen är att harmonisera lek och arbete till en glad helhet. Och då är en arbetsvecka på 50–60 timmar ren galenskap. Varför ska din arbetsgivares vinster vara viktigare än din familj?

Sedan sjunger alla The Kinks "Sunny afternoon" med nyckelraderna: "I love to live so pleasantly, live this life of luxury, lazing on a sunny afternoon".

"Kan kvinnor vara lättjefulla, eller är det en syssla för män?" frågar en man i publiken. Tom Hodgkinson tvekar lite.

— Det finns skillnader, men nej…det finns faktiskt riktigt bra lata kvinnor. Det här är något för både könen. Sysslolöshet ska inte leda till överarbete för andra.

Före ukuleleföreläsningen har vi suttit vid baren i värdshuset. Tom Hodgkinson pratar som han skriver fast med en läspning: välformulerat och med brittisk kvickhet. Ämnet inbjuder till siestaskämt och Kronblom-snack, men det här är blodigt allvar, på uppsluppen engelska. Tom Hodgkinson startade tidningen The Idler 1993. Ett astrist copyrighter-jobb och en ung väns plötsliga död förstärkte känslan av att göra något nu. Sedan dess har han predikat sysslolöshetens lov. I "How to be idle," som har sålt i 200 000 ex i 20 länder, går han igenom en bra dag från sovmorgon till kvällens första drink, som gärna kommer tidigt på fastande mage. Konflikten mellan aktivitet och kontemplation har alltid funnits där, men Tom Hodgkinson menar att de aktiva har fått lite väl mycket att säga till om de senaste 500 åren. Reformationen gav oss Luther och en jobbig känsla av att Guds verk aldrig blir färdigt. Industrialismen gav oss Benjamin Franklins tjat om att tid är pengar. Före industrierna tog vi spontanledigt på måndagar för att dricka öl och kolla på tuppfäktning.

— Före reformationen var allting mer laidback.

Huvudpoängen är att det är dags att kasta den inaktives skuld på sophögen.

— Alla i västvärlden känner sån skuld, men den finns inte där från början i varje människa. Genom att inse det kan du lära dig att bli av med den. Jag känner nästan ingen skuld längre.

Den ekonomiska krisen är global och här reser Tom Hodgkinson runt och predikar sysslolöshet. Vågar han säga det här till de 380 människor som varslats på Becton Dickinson i Helsingborg?

— Jag säger inte att saker inte är besvärliga, men jag har vänner som har förlorat sina jobb och känt en befrielse. Jag hade själv turen att få sparken från mitt livs värsta jobb. Det är sällan frågan om att du ser familjer dra omkring på gatorna och tigga, vänner hjälper till, du börjar fixa på något och så klarar du dig. Du kan omfamna ditt nya liv, du är fri och du är självständig.

Hemma vid den hyrda stugan i Devon har familjen höns. Brödet bakar de själva. Grönsakerna växer i trädgården. Tv har de ingen. Hodgkinson tjänade i fjol omkring 50 000–60 000 pund, men vissa år har det blivit 10 000 pund.

— Jag vill tjäna mindre pengar. Om du kan tjäna lite mindre pengar varje år och klara dig så skulle det vara befriande. Du kan leva bra på en lägre inkomst.

Totalt skitsnack om du har barn? Inte för Tom Hodgkinson. Han har själv tre barn och har precis släppt boken "The idle parent". En manual för ett avslappnat föräldraskap. Tom Hodgkinson ägnar sig åt ett slags civilisationskritik. Om den har någon politisk färg så skulle det vara anarkistens.

— Mitt favoritcitat är "Alla ideologier är totalitära". Det här samhället leder till fysisk och mental kollaps.

Med vid bordet har Samuel West suttit. Han jobbar som psykolog i Helsingborg och har på egen hand bokat in Hodgkinson och lockat hit en publik genom massmejl till patienter och bekanta.

— Jag ser prestationshetsen i mina patienter, men i mig själv också. Vi går på mindfulnesskurser och dricker grönt te, men det handlar inte om att kontrollera din stress. Det handlar om att du måste göra mindre, helt enkelt, säger Samuel West.

Tom Hodgkinson nickar belåtet medan han äter på en sandwich. En macka som ska bli liggande halväten för att han måste rusa upp till sin föreläsning och tala om avkoppling.

"Människan kan inte bara leva av bröd"

Den fysiska och mentala kollaps Tom Hodgkinson talar om har under 00-talet inneburit utbrändhet. När Dagens Nyheter arrangerade en chatt med en psykolog kom frågan: "Hur märker man stress på en 5-åring?". I ett sånt klimat finns det utrymme att tala om lättja och långsamhet, som i Ove Wikströms bestseller "Långsamhetens lov" från 2001.

En som inte hann ikapp sig själv hemma i Stockholm var kristdemokraten Fredrik Hardt. Han har jobbat för KD och för näringslivets forskningsinstitut Ratio. Nu plockar han äpplen och klipper grenar på kibbutzen i Israel.

— Det blev så. Jag avslutade mitt jobb eftersom jag kände att jag behövde komma iväg och göra något annat. Det handlar om att få ett annat perspektiv och att minska stressen. Det är praktiskt arbete här, väldigt annorlunda.

Fredrik Hardt skriver på Heimdalbloggen, en borgerlig studentförening i Uppsala, som går "Från ljusblått till mörkblått". I ett blogginlägg gick Fredrik Hardt till angrepp mot alliansregeringens centrala begrepp: arbetslinjen.

— Vad man från moderat håll hela tiden betonar är att få alla i arbete. Men det blir så endimensionellt. Människan mår bra av jobb, men om man gör det till det enda övergripande målet, så missar man mycket. Människan kan inte bara leva av bröd.

Fredrik Hardt pratar om det omtalade livspusslet. Han kan se på sina syskon, som har barn, vilket inrutat liv de lever.

— Men folk anpassar sig till det. Det rullar på. Många identifierar sig helt med det man arbetar med. Du får ditt värde genom ditt arbete.

Ratio har precis släppt en ny utgåva av Staffan Burenstam Linders "Den rastlösa välfärdsmänniskan — tidsbrist i överflöd" – en ekonomisk studie från 1969. Från sitt håll ser Fredrik Hardt intresset för "en högre mening" som en kulturkonservativ yttring.

— Man kan se negativa delar i kapitalismen, men för mig handlar det här om en djupare syn. Det handlar om att människor själva ska välja.

"Välfärdssamhället äger vår arbetsförmåga"

"Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned". Så börjar Paul Lafargues "Rätten till lättja" från 1883. Lafargue, svärson till Karl Marx, menade att de saker vi behöver kan produceras av en liten del av befolkningen. Resten kan få medborgarlön och må gott — utan dåligt samvete. Hundra år senare har vi alltså: arbetslinjen.

Mikael Ottosson, filosofie doktor i historia på Malmö högskola, ägnar sitt arbete åt att tänka på vår syn på arbete.

— Frågan är vem som äger ens förmåga att arbeta. Äger du den själv kan du välja lättjan, då har du fått ett mandat att ställa dig bredvid marknaden. Är din arbetsförmåga samhällets, kapitalets eller guds egendom så blir det svårare. På det viset gör arbetslinjen att trycket på att vara produktiv har ökat i en tid när vi redan är uppjagade. Numera jobbar vi av plikt mot välfärden, välfärdssamhället äger vår arbetsförmåga.

Det är bara logiskt att de senaste åren har gett flera bestsellers om sysslolöshet, enligt Mikael Ottosson.

— I tidningen står det att om man inte jobbar så får man ingen pension. Samtidigt har många en bild av att vi springer så fort vi kan, men inte hinner ändå. Då ställer sig många Peps Perssons fråga från 1975: vad fan är hög standard? Rent objektivt skulle vi kunna arbeta mindre, vår produktivitetsökning är högre än vad de demografiska förändringarna kräver.

Det antika grekiska samhället hade en slavekonomi där det var djuren och den ofria människan som arbetade. Men med den kristna traditionen gavs arbetet ett högre värde.

— Vid 1500-1600-talet kommer kapitalistiska tankegångar in och då blir icke-arbete slösaktigt. Den socialistiska ideologin har samma idé: det är genom arbetet vi skapar det goda samhället. I en liberal hållning har individen rätten till sin egen arbetskraft, men hur går då det ihop med jobbplikten gentemot välfärdssamhället? En fråga man kan ställa sig är om vår nuvarande regering bedriver en liberal politik.

I början av 2009 har vårdcentralen i Torslanda, där många Volvoanställda får sin företagshälsovård, fått extra pengar för att kunna hjälpa dem som drabbats av "varselsjuka".

— Varselsjuka handlar om att man är orolig för sin framtid, men också om att vi har uppfostrats att tro att arbetet är väldigt viktigt för oss. Om jag nu kan bilmotorer och inte längre får jobba på Volvo, vad är det då för mening med mitt liv? Men kanske jag hade kunnat fylla mitt liv med innehåll utan arbete?

"Nä, nu går vi hem"

Kan lättjans förespråkare leta sig upp på chefsnivå? Javisst. På äldreomsorgen i Piteå sitter Gunnar Lindberg och förespråkar management by lättja. Avdelningschef Lindberg föreläser om att en bra chef ska vara lat. Han säger att det är först när man lägger sig i sängen och tittar upp i taket som man kan vara kreativ

— En arbetsam människa har som behov att vara med om allting överallt. Då petar du i alla detaljer. Om man är lite lat så har man tid för reflektion och kan lyfta blicken. Det gör att man blir mer strategisk. I vår bransch fokuserar man ofta på att göra saker på rätt sätt istället för att göra rätt sak.

Länge grunnade Gunnar Lindberg på varför så många i Sverige sjukskriver sig för utbrändhet. Och varför så många av dem jobbar inom äldrevården. Han berättar stolt att ingen inom hans organisation har blivit utbränd.

— Av de 23-24 arbetsledare som jag är chef för är det ingen som är utbränd. Det handlar inte om att inte vara produktiv. Det handlar om hur man ska vara för att vara produktiv.

Gunnar Lindberg har alltid tänkt så här. När han reser på semester stänger av mobilen. Övertid jobbar han aldrig, det gör inte de arbetsledare han styr över heller.

— Det är ett förhållningssätt. Om man jobbar övertid är man bara dålig på att prioritera. Och jag lever som jag lär. Har vi ett möte så är det ofta jag som säger: "Nä, nu går vi hem".

"Bara låtsas och gör ett minimum"

Innan vi går hem får schweiziskan Corinne Maier, författare och psykoanalytiker sista ordet. Maier skrev "Hej lättja — konsten att göra minsta möjliga på kontoret", en bok om hur vi maskar och myglar på jobbet som sålde i en halv miljon ex och var en stor hit i Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Corinne Maier lever upp till sin boktitel genom att vägra prata i telefon. Istället blir det en mejlkonversation.

Pågår det en osynlig, stillsam revolution mot stress och "arbetets vansinne" där ute i folkdjupet? Eller läser vi om lättja medan vi stressar till jobbet?

— Kapitalism är en religion och de flesta människor låtsas att de tror på den. I själva verket gör det inte det, de gillar bara inte de andra ideologierna! Därför är jag osäker på om en revolution av icke-deltagande pågår...Det finns en simpel lydnad och den har funnits där genom hela historien.

I "Bonjour paresse" skrev du "Det viktigaste är att delta så lite som möjligt. Vem vet, kanske det räcker för att pulvrisera systemet? Kommunisterna rullade tummarna i 70 år och det slutade med att Berlinmuren en vacker dag föll...". Hur skulle det samhället se ut, din utopi?

— Om överprestationssamhället skulle kollapsa så skulle det säkert komma ett annat samhälle, lika korkat som det nuvarande. Men mellan de två skulle vi kunna vänta oss ett mellanrum av frihet och, varför inte, en del spännande nymodigheter.

Förändras icke-deltagandet av den ekonomiska härdsmältan?

— Nej, tipsen är desamma, bara låtsas och gör ett minimum. Det finns inget att arbeta med just nu. Då måste du vara en rätt bra skådespelare för att visa att du arbetar hårt.

Du är psykoanalytiker. Hur ser din diagnos och terapi ut när den moderna människan ligger på divanen?

— Som Freud sa: den moderna människan är sjuk och olycklig. Kan vi räddas? Jag vet inte, men vi kan i varje fall ha lite roligt under tiden.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97