Förenade i konst och passion
Passion. Kärlek. Smärta. Skapande. Ord som alla platsar i en beskrivning av konstnärsmyten. Men också ord som beskriver konstnärsparet Aniela Wojdyno Pasquinis och Antonio Pasquinis liv och relation.
Bildmaterial
Deras konst får utvecklas åt olika håll, men ramen är gemensam. Antonio Pasquini och Aniela Wojdyno Pasquini bestämde sig tidigt för att bli ett konstnärspar. De lever ihop, jobbar i samma ateljéer, ställer alltid ut tillsammans och marknadsför sig gemensamt.
Deras konst får utvecklas åt olika håll, men ramen är gemensam. Antonio Pasquini och Aniela Wojdyno Pasquini bestämde sig tidigt för att bli ett konstnärspar. De lever ihop, jobbar i samma ateljéer, ställer alltid ut tillsammans och marknadsför sig gemensamt.
Mer. På varenda vägg hänger tavlor, i varenda fönsterkarm står en skulptur.
Till och med i garderoberna trängs skjortor och blusar med tavlor i travar. Hemma hos Aniela Wojdyno Pasquini, 57, och Antonio Pasquini, 64, i Stidsvig är gränsen mellan arbete och fritid, konst och vardagsliv upplöst. Allt hänger samman.
– Konsten är en passion, precis som kärleken, säger Antonio Pasquini.
Aniela Wojdyno Pasquini nickar:
– Konsten och relationen går inte att skilja åt.
Hon är just i färd med att putsa fönstren till den ena ateljén. Den som fungerar som utställningslokal under helgens konstrunda. Aprilljuset är obarmhärtigt mot vinterns lager av grusdamm på rutorna.
– Vem av oss som säljer mest har ingen betydelse. Vi skulle aldrig tänka så, säger hon.
Redan när de blev ett par för 20 år sedan bestämde de sig för att ses som ett, även i professionen. De blev ett konstnärspar, som enbart ställer ut tillsammans.
– Principen har hållit, precis som äktenskapet, säger Antonio.
Första gången han såg Aniela blev han förälskad, blixt- och dunderförälskad. Det var på Konstakademien i Carrara i Italien.
Aniela hade rest dit från sitt hemland Polen och Antonio från hemtrakten Skåne. Under Anielas sista dag på akademien hamnade de på samma fest.
– Innan han gick hem den kvällen sa jag till honom att jag egentligen inte gillar italienska män. De är alltid på alla kvinnor och respekterar en inte som skulptris. Men Antonio var annorlunda. Han hade kanske blivit lite svensk.
Antonio ler. Det syns att han fortfarande tycker om att höra hennes komplimanger.
– Det handlar om en respekt för varandra, både som konstnärer och människor, säger han.
Antonio ville inte släppa Aniela. Därför erbjöd han sig att köra hem hennes skulpturer till Warszawa. Fnissande berättar de om alla turer som följde, i detalj. En bil fullastad med skulpturer, visumkrångel till Tjeckoslovakien (det här var 1989 precis innan järnridån skulle rämna) och mutor vid gränsen.
– Under åren som följde lyckades jag fylla två pass med stämplar och visum till Polen. Och när jag var där och hälsade på trängdes vi i Anielas ateljé. Jag var ju tvungen att jobba. Man kan inte leva på kärlek och vatten, säger Antonio.
Verken han gjorde i Anielas ateljé ställdes ut i Warsawa under namnet ”For the love of Aniela”. 1991 gifte de sig och året därpå flyttade Aniela och hennes tolvårige son till Stidsvig och huset där de fortfarande bor.
Här lever de i enlighet med konstnärsmyten. Hankar sig fram med skral ekonomi, jobbar mycket och intensivt och älskar varandra passionerat. Precis så beskriver de sina liv.
Förhållandet bygger på att båda accepterar att den andre isolerar sig, går in i en bubbla. En tanke, en känsla, eller ett konkret konstprojekt behöver sin tid och måste få ta sin plats hos den andre, menar de.
– Det är viktigt att få lov att gå in i smärtan och det man gör.
Smärta?
– För mig innebär skapandet en smärta. Till skillnad från mitt tidigare
äktenskap har jag nu en partner som kan förstå mitt lidande utan att känna
sig utanför. Jag tror att båda behöver vara konstnärer för att man verkligen
ska kunna göra det, säger Aniela.
Ibland står Antonio i bara kalsongerna och målar natten igenom. Ibland är det Aniela som inte kan slita sig från sina modeller trots att kvällstimmarna går.
Åtta till fem finns inte, inte heller bestämda måltider. Däremot disciplin och hårt arbete.
– När jag ser att Aniela är trött eller hängig hoppar jag in och stöttar. Vi assisterar varandra när den andra har det intensivt och accepterar att det blir obalans ibland, säger Antonio.
Men det händer att de behöver knacka på partnerns bubbla för att påminna om det vanliga livet.
Då lagar de god mat till varandra, låter dofterna varsamt väcka den andre ur bubblans dröm.
– Jag brukar sjunga högt på italienska om morgnarna för att få Aniela att skratta. Hon är mer pessimistiskt lagd än jag, säger Antonio.
Även om de inspirerar varandra arbetar de båda konsekvent inom den egna konstnärliga stilen. Aniela i den klassicistiska, Antonio mer abstrakt.
– Ibland kritiserar vi varandra. Som när jag sa att fågeln du höll på med liknade en kalkon, säger Aniela.
– Vad är det för fel på kalkoner? Jag gillar dem! säger Antonio.
– Och så brukar du kommentera skinkorna jag gör. Att de är så muskulösa. Du är lite svartsjuk. Du vill inte ställa upp som modell för mig längre! säger Aniela och ignorerar Antonios protester.
I sovrummet hänger, förutom tavlor, flera foton på Aniela.
– Antonio måste ha dem att titta på när han ska lägga sig och jag jobbar i ateljén.
För de tröttnar aldrig på varandra, säger de. Bråkar de handlar det om vardagssysslor, som dammsugning och disk. Ändå är de alltid i närheten av varandra, i hemmet som liknar en ateljé eller i ateljén som är som ett andra hem. Konsten och relationen är ett, bostaden och arbetsplatsen likaså. Det sistnämnda kan ha sina sidor.
– En gång, under en konstrunda, kom det en hel busslast redan kvart i tio. Jag minns hur jag stod halvnaken i fönstret och tittade ner och såg 70 personer stirra rakt upp på mig! säger Aniela.
Konsten och relationen är ett, bostaden och arbetsplatsen likaså.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus