Lika barn leka bäst

I ett radhus som rymmer två likadana lägenheter bor Tommy och Christer Svensson. De är enäggstvillingarna som delar allt: hall, trädgård, middagsbord, morgontidning, bil, yrke, vänner, semester – och delvis även varandras tankar.

LIV&LUST. En dörr, två ringklockor. På den översta står det Tommy, på den under Christer. Innanför dörren hänger två likadana jackor, två likadana par skor. Ett hus, en hall, två lägenheter. På bottenvåningen bor Christer Svensson, på andra våningen Tommy Svensson. Lägenheterna har exakt samma rumsfördelning, är inredda i samma nymoderna 50-talsstil – med något olika färgskalor på tapeterna. Men de är valda ur samma katalog.

Samma, samma – men ändå lite olika.

Så är det med allt i de 38-åriga enäggstvillingarna Christer och Tommy Svenssons liv. Tommy och Christer, Christer och Tommy. Ofta tar vännerna fel på vem som är vem, det gör till och med deras föräldrar.

— Vi har aldrig varit ifrån varandra. Vi har alltid setts, varje dag, säger Christer.

De bor i samma hus, har samma yrke, delar bil och åker på semester ihop. Fram tills för två år sedan jobbade de på samma jobb. De är båda möbelsnickare, snickrar måttbeställda trappor och dörrar.

— Sedan vi fick olika jobb har vi förstått att vi klarar oss själva yrkesmässigt. Innan var det så lätt att bara förlita sig på den andre, säger Tommy.

Christer brer en smörgås med pepparkryddad mjukost. Han har dukat fram på det egentillverkade soffbordet med ytor av perstorpsplattor. Så gott som allt i hemmet har han gjort själv. Precis likadant ser det ut uppe hos Tommy. Några möbler är bara annorlunda placerade.

— Vi har en gemensam stil, men med olika nyanser, sammanfattar Tommy.

Gillar ni alltid samma saker?

— Nja, Christer kör med Morrissey på stereon femtioelva gånger i rad.

Gillar du inte Morrissey?

— Jo, det gör jag. Men kanske inte precis hela tiden.

— Uppe hos Tommy ska Manic Street Preachers på hela tiden, säger Christer.

Och kläder?

— Vi har samma tycke och smak. Men vi köper inte exakt samma plagg, säger Christer.

— Vi brukar kolla så att vi inte har en röd tröja på oss samtidigt till exempel. För oss är det ett sätt att skilja oss åt. Då känner man att man är själv, säger Tommy.

— Jävligt bra sagt faktiskt, säger Christer.

Har ni alltid varit säkra på att ni är den ni är?

Frågan får båda att skratta. Sedan berättar Christer historien de fått höra om sitt dop:

Christer fick sitt huvud blött av dopvattnet, men när det var Tommys tur tvekade prästen. Tommy skrek så förfärligt. I stället för att ta den skrikande ungen tog prästen Christer ännu en gång.

Hur mycket identifierar ni er med varandra?

— Det beror på vad det handlar om. Om något bra händer oss vill vi till exempel att det ska hända den andre också, säger Christer.

— Hittar man något man vill köpa köper vi alltid två. Ibland blir det tvillingrabatt, säger Tommy.

Det är många vi:n när de pratar. De har alltid varit två. Buntats ihop av familjen, av vännerna – och av varandra. Tommy skämtar om att det är lite scary när de träffar på andra enäggstvillingar. Då hajar de till. Men för dem själva är det så självklart, orubbligt. De ser sig själv i den andre, känner igen de egna kroppsrörelserna och de personliga små tricksen.

— Vi kan alltid läsa av varandra. Det finns aldrig någon möjlighet att komma undan. Andra kanske kan sluta sig eller hålla saker för sig själva, men vi märker allt, säger Tommy.

— Det gör också att det blir lättare att komma igenom något som är svårt. Vi har alltid någon att diskutera med, säger Christer.

När de själva ska definiera skillnaderna mellan sig är de fåordiga. Tommy valde en grön ton på sina tapeter, Christer en grå. Christer är bättre på att planera och ta tag i saker, Tommy på att komma igång och få dem gjorda.

De är som ett team som spelar på samma arena. Alltid beredda att balansera upp den andre. Är den ene ledsen, piggar den andre upp. Har den ene svårt för något på jobbet, hjälper den andre till.

Och de gör inget som den andre inte skulle gilla.

— Jag kan ligga i sängen och fundera över hur Tommy skulle ha gjort eller tacklat vad det nu kan vara, säger Christer. Och innan vi fattar något beslut måste vi veta vad den andre tycker.

Kan ni känna konkurrens sinsemellan?

— Nej, vi vill alltid att den andre ska vara lika duktig. Annars, om inte, så backar vi upp varandra, säger Tommy.

Varje morgon kommer Tommy ner till Christer och äter frukost. Varje kväll äter de middag tillsammans hos någon av dem. Nu, när de inte längre jobbar på samma arbetsplats, berättar de om dagen, uppdaterar varandra om vad som hänt, diskuterar, som ett gift par skulle kunna tänkas göra. Men när klockan närmar sig Aktuellt är det dags att få egentid. Då slår de sig ner i sina egna soffor och ses inte förrän till frukost.

— Vi söker den ensamheten för att vi behöver den. Det är en form a avkoppling, vi kan inte sitta och titta på varandra hur länge som helst, säger Christer.

Alla vänner är gemensamma, även om Tommy säger att de står olika vänner olika nära. Men umgås gör de alltid tillsammans. Likadant är det med fritidsintressena: båda spelar innebandy och båda är med i scooterklubben Lambretta club Malmö. Scootrarna från 1968 är den stora passionen. I garaget, på var sin sida om den gemensamma bilen, står de: Tommys turkosa och Christers orangea.

På helgerna umgås de från morgon till kväll.

— Vi vet alltid vad den andre vill göra. Ofta tänker vi nästan samma sak. Någon av oss yttrar det först, så nickar den andre jakande.

Blir ni aldrig trötta på varandra?

— Nej, vi kan mycket väl sitta tillsammans på ett fik i flera timmar, säger Christer.

Tysta?

— Det är olika. Vi pratar om allt. Men vi är ofta tysta också, säger Tommy.

— Det är inte frågan om någon telepati, men vi har en ordlös kommunikation kan man säga. Det krävs inte många ord för att veta vad den andre tänker eller känner, säger Christer.

Kan ni känna er ensamma – tillsammans?

— Nej, inte ensamma, men utelämnade. Om båda är osäkra kan vi vara utelämnade tillsammans. Det kan bli jobbigt. Då måste någon av oss ta tag i situationen, vilket oftast blir jag, säger Christer med en menande blick på sin bror.

Bråkar ni?

— De flesta som känner oss tycker att vi tjabbar alldeles för mycket, men det tycker inte vi. När andra tycker att vi tjafsar säger vi emot, då tar vi varandra och oss i försvar, säger Christer.

Oftast är det samma saker de gnabbas om. Vem som ska handla, vem som ska laga mat, och så om det där med Morrissey. Äktenskapsgnabb, som det brukar kallas.

Men varken Tommy eller Christer har fått något förhållande att fungera. När den andre träffar någon försöker tvillingen att ta ett steg tillbaka. Men det fungerar inte i längden.

— Det är svårt att komma emellan oss. Tjejen måste acceptera oss båda två, säger Christer.

Om ni hade delat på er mer i stället?

— Nej, det skulle vara att göra en eftergift på sig själv, säger Tommy.

Med varsam hand rullar Tommy och Christer ut sina Lambretta lunatic på den puttriga radhusgatan. Ingen av dem säger något, bara ger varandra blickar. Ändå startar de motorerna samtidigt, kör bredvid varandra med miner som inte går att skilja åt, och gör en parallell helsväng, samtidigt.

Same, same, but different.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se