Skammens mur

Jürgen Litfins bror var den förste som sköts när han försökte fly över muren.

Berlin. Den 27 augusti 1961 gick svetsaren Jürgen Litfin med tunga steg till Östberlins rättsmedicinska institut. Några kvällar tidigare hade han och modern som vanligt sett nyheterna i västtysk tv. Det välkända nyhetsankaret rapporterade sakligt: En ung man hade skjutits till döds under flyktförsök till Västberlin. En stillbild visade hur en livlös kropp av militär släpades upp från kajkanten till en av Berlins kanaler.

– Jag vägrade in i det sista att tro det, men dödsattesten skingrade alla tvivel. Det var min bror Günter som träffats ”med ett skott i huvudet och ett i munnen. Han drunknade därmed.”

Efter alla dessa år är Jürgen Litfin fortfarande präglad av djup sorg parad med en frätande inre ilska. Sorg över en förlorad bror. Ilska mot ett system som straffade den som längtade bort. Günter, endast 24 år gammal, blev den förste som dödades av gränssoldater knappt två veckor efter bygget av ”Skammens mur”. Han hade valt att försöka simma över till västsidan, men upptäckts.

Broderns död blev vändpunkt på många sätt. Jürgen Litfin blev allt mer öppet kritisk mot DDR-ledningen. Han ansökte provokativt om utresetillstånd. Myndigheterna tröttnade på hans obstinata hållning och han dömdes för ”statsfientligt beteende” till fängelse. Så småningom blev han friköpt enligt den deal som fanns mellan Väst- och Östtyskland. Mot västvaluta kunde politiska fångar i östtyska fängelser slussas över gränsen. DDR fick in hårdvaluta och blev av med besvärliga oppositionella.

En tid efter Berlinmurens fall fick Jürgen Litfin, som återvänt till den tyska huvudstaden, tips om ett gammalt vakttorn vid kanalen i stadsdelen Spandau. Med privatpersoners bidrag och med visst stöd från staden Berlin kunde 2003 ännu ett monument över mänsklig grymhet officiellt invigas. Det dystra fyrkantiga bygget framkallar fortfarande rysningar. Särskilt med tanke på kontrastverkan, där det ligger omgivet av moderna, trivsamma bostadsrätter. Mannen som vakar över sin broders minne vill så länge han lever, på plats påminna om det helvete människor kan åstadkomma mot varandra inom ett slutet politiskt system. Hans hat mot regimens hantlangare flammar upp, ständigt.

När vi tar oss ner för de smala trapporna i denna fula och skräckinjagande gränspostering, hörs han mumla, med eftertryck:

– Diese verdammten Schweine.

Dessa. Fördömda. Svin.

Uwe Wieben bjuder in till kaffe och kaka i familjens ombyggda sommarstuga i närheten av Boizenburg där han är född och uppvuxen. Fast kaffe blir det nog inte på ett tag.

– Strömmen har gått. Det är väl fortfarande typiskt öst, säger han med ett milt ironiskt leende.

Det är knappt två decennier sedan vi sågs senast. Efter DDR:s kollaps valdes han till borgmästare i den lilla östtyska staden med 11 000 invånare. Boizenburg präglades på den tiden fortfarande av närheten till motorvägen och den så länge starkt befästa gränsen mellan de båda tyska staterna. Men än i dag utgör en stor obebyggd yta ett påminnelsens ärr, mitt i ett fredligt landskap. Även detta kan ses som en erinran om att det tar sin tid för både mentala och fysiska gränser att överbryggas.

Uwe Wieben blev borgmästare eftersom han tycktes vara den ende kandidaten vars politiska förflutna var fläckfritt. Uwe Wieben valde tidigt bli medlem i ett av de tillåtna, men betydelselösa, ”blockpartierna”. Han betecknar sig än i dag som liberal.

– Därmed slapp man tvångsrekryteras in till det statsbärande socialistiska enhetspartiet SED, säger den forne historieläraren. Han påpekar att han faktiskt inte hade kunnat bli lärare över huvud taget, om han förblivit partilös.

Vi hugger in på kakorna, i väntan på att kaffebryggaren ska hosta igång. Vår värd minns glasklart de omvälvande dagarna och nätterna när Berlinmuren föll och hela Östtyskland imploderade. Utan att ett enda skott avlossades.

– Fantastiskt att få ha varit med om en så unik historisk händelse, konstaterar mannen som doktorerat i just historia vid universitetet i Greifswald.

Men hur var det då, att långsamt vakna upp i ett icke delat Tyskland?

– Eufori, optimism och yrvaken förundran, till en början, säger han och tillägger att han med sin hostande Lada omedelbart när gränsen öppnades körde till en kusin i väst. Hustrun stannade hemma, hon klarade inte av nervdallringen, hon ville vänta. Det var bara för mycket, allting.

I lilla Boizenburg kände alla precis alla. Endast ett fåtal kappvändare försökte i november 1989 ge sken av att de egentligen varit i hjärtat glödande oppositionella, trots medlemskapet i SED. Ingen tog sådana yttringar på allvar. Var och en fick försöka förtränga eller bearbeta sitt liv i det samhälle där, grovt uttryckt, den ena halvan avlyssnade den andra. Under DDR-tiden baktalade man varandra och många angav grannar, släkt och vänner. Antingen av strikt ideologiska skäl, men också för att tillskansa sig fördelar eller känna sig lite betydelsefull i umgänget med Stasi, statssäkerhetstjänsten. Och visst, än i dag existerar spänningar i vardagsmöten mellan forna pampar och medborgare som under DDR-tiden drabbats av deras maktutövning.

Men vad hände åren efter återföreningen av de båda tyska staterna?

– Orealistiska förväntningar kom på skam, som alltid, över allt, efter revolutioner, understryker Uwe Wieben sakligt.

Boizenburgs anrika stolthet vid Elbe, varvet som garanterade över 2 000 arbetsplatser, drabbades snabbt av ett för DDR-medborgare okänt fenomen: konkurrens och olönsamhet.

Den forne borgmästaren berättar om den frustration som uppstod särskilt bland alla femtioplussare, som blev av med jobbet och inte fick något nytt. Även fabriken som producerade byggmaterial gick omkull, totalt försvann över 4 500 jobb i orten och dess nära omgivning.

– Många äldre arbetslösa drog sig förbittrat tillbaka till koloniträdgårdens passivitet, en del i sällskap av endast brännvin och ölburkar. Inte konstigt att just delar av den gruppen i dag idealiserar livet i DDR. Det är mänskligt, men leder ingen vart, noterar historikern stoiskt.

På tal om föränderlighet berättar han om en universitetskollega som under DDR-tiden ägnat hela sin tid åt forskning om temat Karl Marx. Efter Berlinmurens fall blev han av med anslag och därmed jobbet. Men efter en tid började kolleger på välrenommerade amerikanska och brittiska universitet höra av sig. ”Vansinnigt att lägga ner Marx-studierna”, protesterade de och fick gehör för sina krav. Så nu är kollegan igång igen. Mastodontverket ”Das Kapital” är åter en storsäljare och därmed ännu en klassiker som funnit en ny publik. Uwe Wieben skrockar:

– Numera räknar han inte åren fram till pensioneringen. Han räknar hur många tjocka band om Marx som återstår att sammanställa. Många...

Ungdomsgenerationen i en rad östtyska delstater ägnade sig snabbt åt andra prioriteringar bortom begrepp som ”öst” och ”väst”. Familjen Wieben är väl ganska typisk för utvecklingen i glest befolkade Mecklenburg. Parets tre barn är sedan länge verksamma i expansiva Hamburgområdet.

– Det är rätt tyst här ute på landet. En både skön och lite melankolisk tillvaro, säger han och kastar åter en snabb blick in i köket.

Nej, kaffemaskinen är fortfarande inte igång. Strömavbrottet tycks bli långvarigt den här gången.

Värt att påminna om i dessa dagar är att Sverige var Östtysklands favoritland. Partipamparna i Östberlin körde inte bara gärna Volvo, utan storsatsade på att i Sverige profilera DDR som ett fredens och kulturens land i Europa. Svenska lärare och journalister lät sig villigt inbjudas till kraftigt subventionerade kulturfestivaler, ”bildningsresor” eller till den så kallade Östersjöveckan. Och var det inte så att Ingvar Carlsson någon gång på 1980-talet framhållit att Sverige hade mycket att lära av DDR?

Men om man nu hade så mycket att lära av Östtyskland, varför bröt då staten samman så snabbt? Det berodde bland annat på att den planekonomiska situationen blev allt mer prekär och befolkningen allt mer upprorisk. Vidare var miljöförstöringen i hårt exploaterade industriområden enorm och även ”storebror” Sovjetunionen knakade i fogarna. Östtyskland gick inte att rädda, helt enkelt.

”Man behöver bara nämna Köpenhamn och de flesta britter associerar till Tivoli och Den lille havfrue. Rom? Tre mynt i en brunn, Dolce vita, Colosseum, påve. Paris? Sacre Coeur, strejker och knäppa taxichaufförer.

Men Berlin? Det beror på, nämligen vilken åldersgrupp vi talar om. Isherwoods romaner, Marlene Dietrich, Hitlers marschkolonner men de yngre tänker kanske på Checkpoint Charlie.”

Så skrev världsberömde författaren Frederick ”Sjakalen” Forsyth lagom till tioårsminnet av murens fall. I dag skulle mannen som under det kalla kriget arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Östberlin, nog tillägga: Den preussiska huvudstaden är på väg att etablera sig som ett multikulti-färgsprakande europeiskt Manhattan. Även svenska konstnärer har upptäckt att storstaden är lätt att leva i och att tillgången på billiga ateljéer är mer än god.

– Det bästa med Berlin är att man kan leva som man vill här. Du får se ut som du vill, ingen bryr sig. Tolerans, alltså, säger Joyce Olivia Bernitt (Joyce, eftersom mamman gillade en soulsångerska med det namnet). Hon är snart 30 år, bördig från Dessau, men älskar sitt Berlin där hon jobbar med marknadsföring. Hon minns turbulensen för 20 år sedan, givetvis. Men som tioåring ser man snarare detaljer än en omfattande social, politisk och inte minst ekonomisk omvandling. Hennes föräldrar hade tur. Fadern arbetade vidare som tekniker inom media och modern började på tyska Telekom.

Nicole Röbel, 29, är född och uppvuxen i Neuruppin, nordväst om Berlin. Här låg en av Sovjetunionens många gigantiska militära anläggningar. Kontakten med ryssar var dock minimal. Det första hon gjorde när hon fick chansen i skolan var att välja bort ryskan till förmån för engelskan.

– Visst förordades kontakter med våra sovjetiska bröder och systrar. Men det gick mycket trögt, minns hon. Egentligen hade vi inga gemensamma nämnare alls.

Men som så många andra såg hon tillsammans med föräldrarna väst-tv på kvällarna. En gång, i småskolan, fick hon frågan om vem som var Östtysklands högste beslutsfattare (nämligen Erich Honecker) och hon svarade tvärsäkert: ”Helmut Kohl!” Alltså den västtyske förbundskanslern...

Även hon berättar att hon inte fattade mycket av det historiska skeendet för 20 år sedan. Däremot förstod hon av föräldrarnas oro, att djupgående förändringar höll på att ske. Men hon hade ju aldrig sett Berlinmuren ”live” eller den strängt bevakade innertyska gränsen och begrep därför inte riktigt att allt det som hände där, faktiskt berörde henne själv. Precis som arbetskompisen Joyce hyllar hon sitt ”nya” Berlin, Hon har två års vistelse i Washington att jämföra med. Men som en gammal slogan lyder: Berlin förblir – Berlin!

– Jag kan faktiskt inte tänka mig att bo någon annanstans.

Stephan Wagner stephan.wagner@comhem.se