Peter Borgström fick bråttom med livsdrömmen

Långsamt kommer orden. Munnen vill inte lyda, andningen är svag. Men i boken är orden kvicka, dråpliga och roliga. Peter Borgström och hans partner Helena Åkesson Liedberg ger ut en limerickbok tillsammans. Som trotsar det faktum att Peter är döende i als.

Mer. Det värsta är talet. Peter Borgströms 45-åriga kropp bryts ner bit för bit. Inget kan stoppa hans nerver från att släcka ner. När andningen kommer att upphöra är det ingen som vet. Det kan vara mycket snart, det kan dröja en tid. Elakartad als är en sjukdom utan pardon. Utan hopp om räddning. Men värst är talet. Långsamt kämpar Peter fram varje stavelse. Det är som om kraften i orden stannar i halsen.

– Att bli av med språket är hemskt. Värst är att må dåligt utan att kunna prata om det.

Peter beskriver sig själv som en pratkvarn, egentligen. Men nu får de flesta av hans kommentarer stanna i huvudet. Just därför är Peters och hans särbo Helena Åkesson Liedbergs gemensamma projekt så viktigt. Om tre veckor släpps deras bok, ”Rimmat fläsk” (Xenofilia förlag). Peter har skrivit 60 limerickar och Helena har illustrerat dem.

– Det har varit en ventil. Att jag faktiskt har kunnat få ur mig något.

Peter Borgström sitter bakåtlutad i sin permobil, hans färdmedel och stol från morgon till kväll. Helena ställer in den så att den lutar lagom mycket innan hon slår sig ner med kaffekoppen i soffan. Hit till lägenheten i Västra hamnen i Malmö flyttade Peter och hans två tonårsbarn, som bor varannan vecka hos sin pappa, för ett par månader sedan. För att komma nära Helena, som bor runt hörnet, och för att bo i en lägenhet där permobilen lätt kommer fram.

– Förra året tränade jag på gym, säger Peter. Det är makalöst vilken förmåga man har att flytta gränserna. Från början sa jag, att om jag inte kan klara mig själv så vill jag inte mer.

Det har gått fort. För ett och ett halvt år sedan jobbade Peter som ekonom på ett förlag och var nyförälskad i Helena. Visserligen hade han fått märkliga ryckningar i armen, men när sjukvården inte kunde hitta något fel trängde han bort problemet.

Men de blev värre. Ryckningarna som kändes som inre skakningar, spred sig ner i benet.

– Då satte jag mig på akuten och sa att jag inte tänkte gå förrän jag fick träffa en neurolog.

När han väl fick träffa en neurolog gick det snabbt. Beskedet var det värsta möjliga: han hade elakartad als.

– Det finns inget vi kan göra, sa läkarna. Det blir bara värre och värre.

Bara så.

– Varför jag? Varför ska mina barn drabbas? Varför Helena? Jag var så arg.

Varken Peter eller Helena kunde acceptera beskedet. Genom Helenas bror fick de kontakt med en specialist i Schweiz, reste dit – och fick samma besked.

Men förtvivlan och vreden vändes till fortsatta efterforskningar. Peter, som alltid varit totalt ointresserad av nyandlighet, fick nys om en healer i Brasilien, John of God. Fulla av hopp reste de dit tillsammans. De badade i ett heligt vattenfall och Peter genomgick healingsessioner.

Två gånger reste han ner till Brasilien, säker på att han hittat sin sista väg ut. Första gången följde Helena med, andra gången hans mamma.

Men nej, sjukdomen fortsatte invadera bit efter bit av hans kropp.

Ändå var resorna inte förgäves. De hjälpte honom att komma förbi vreden och hitta ett inre lugn.

– Vissa saker är jobbiga att tänka på, att jag inte ska få träffa barnen och Helena. Men i dag försöker jag vara här och nu. Vad som händer sedan kan jag ändå inte påverka.

Peter talar med sina framkämpade ord. Men lika mycket med ögonen. Kroppen kan han inte röra, bara lätt på huvudet. Men ögonen som nu är röda, de talar.

– I dag gör vi allt för att skärma bort döden, trots att det är den enda sanning vi säkert vet. Alla ska vi den vägen vandra och ingen kan egentligen veta när det är dags.

Med hjälp av en mental tränare som Helena känner fick Peter också hjälp att hantera sina tankar. Tillsammans med honom har han mediterat och lyckats vända vreden till acceptans.

– Det finns inte mycket konkret att säga om vad jag lärt mig. Men det handlar om att tänka större och att känna att man bara är en liten, liten del av universum. Jag är själv förvånad, men en dag föll det helt enkelt på plats. Lugnet bara fanns inom mig.

Peters personliga assistent Agnes Paulus kommer med ett glas vatten. Hon stoppar in sugröret i Peters mun. Han dricker och andningen blir ansträngd av att ta in luft och vatten om vartannat.

– Mina limerickar hade aldrig kunnat komma till innan när jag var arg. Då tog vreden all min tid, säger Peter när han återfått orken att prata.

Den första kom till i ett sms till Helena när hon var i Frankrike i somras. En limerick om den ensamme mannen som längtade efter sin älskade. Efter det fortsatte de bara att komma. Peter började skriva om saker som hände runt honom och gjorde rim av minnen från det förflutna. Ibland snuskigt, ibland dråpligt. Som limericken inspirerad av en släkting som fick stomipåse efter en prostataoperation:

På ett sjukhus i norra Europa

Två stomipatienter de ropa

I extas till varann

Vi är kvinna och man!

Ska vi slå våra påsar ihopa?

Att någon gång i livet skriva en bok var en gammal dröm som Peter tänkt att han skulle uppfylla i framtiden. Men i somras när limerickarna började flöda var det dags.

– Förlaget nappade direkt. Det hela har gått väldigt fort. Men vi vill ju att Peter ska hinna ha glädje av boken, säger Helena.

Själv jobbar hon som formgivare. Nu har hon suttit på helger och nätter och illustrerat Peters limerickar.

– Det har gett dem en ytterligare dimension. Och det har varit fantastiskt att vi har kunnat göra något ihop så här, säger Peter och fortsätter:

– Mina intäkter från boken och en del av förlagets går till als-forskning, vilket känns bra.

Helena och Peter träffades för två och ett halvt år sedan. De fick ett år tillsammans när Peter fortfarande var relativt frisk och i efterhand är de båda nästan glada över att läkarna inte satte en diagnos på Peter direkt. Eftersom de båda har två tonårsbarn var hade de redan tidigare bestämt sig för att vänta med att flytta ihop, men i dag bor de bara ett stenkast ifrån varandra.

När Peter ska beskriva sina känslor för Helena ber han att få skriva ner dem i stället för att prata. Han skriver så här:

”Jag blir alltid så känslosam när jag ska tala om Helenas roll i allt detta. Hon har varit fantastisk. Stått bredvid mig från dag ett. Tröstat mig när jag varit ledsen och hjälpt mig upp när jag fallit omkull. Helena gör skillnaden. Hon är min sol.”

Han skriver på sin dator. Den som allt mer har blivit hans länk till omvärlden. Fastmonterad på väggen hänger en ögonstyrd skärm. Genom att fästa blicken på ett ord eller en tangent på skärmens skrivbord i minst en sekund, uppfattar datorn detta som ett klick. På så sätt navigerar han över skärmen eller skriver sina mejl och sms.

Det plingar till. Ett sms från dottern som säger att hon är på väg hem från skolan.

Så mycket det går försöker Peter, hans barn och Helena att leva ett vardagsliv, med middag, läxor och tv-stund på kvällen. Men när det kommer till vardagens alla små konflikter, med tonåringarna eller med Helena, är det svårt att agera som innan.

– Jag kan inte komma ifrån det faktum att barnen vet att jag är sjuk och att det därför blir svårt för dem att säga emot. Det blir deras mamma som får ta striderna. Och det är hon som får ta allt praktiskt som föräldramöten.

– Ja, det är klart att det är svårt att bråka med dig nu. Men självklart kan vi fortfarande bli irriterade på varandra. Vi kan aldrig heller vila i något läge eftersom Peter hela tiden blir sämre och det gör att allt får nya förutsättningar efterhand.

Att vara den som står vid sidan om och ser sin partner brytas ner mer och mer är tungt.

Helenas humör följer Peters, säger hon. Men ofta tar den ene den starkes roll när den andre bryter ihop, de tröstar och tröstas. Ibland tar gråten över, hos dem båda. Men både Helena och Peter gör sitt bästa för att så ofta som möjligt vara i stunden. Inte stressa, inte springa förbi varandra utan njuta av att de faktiskt fortfarande finns där, mitt emot varandra.

Till skillnad från i de flesta vanliga familjer finns det alltid en personlig assistent med i bilden.

– Ibland är det jobbigt att aldrig vara ensam, säger Peter. Det är jobbigt för oss alla.

Helena nickar.

– Men de flesta är finkänsliga och håller sig på avstånd när jag är med, så att vi får lite privatliv.

Boken betyder mycket för dem båda. För hela familjen. Den har gett dem alla något att skratta åt. Och den är Peters triumf mot sjukdomen som inte låter honom vara den pratkvarn han leende säger att han är.

– Det roligaste har varit att se hur våra vänner har skrattat när vi provat limerickarna på dem, säger Peter.

Nekrofilen ifrån Lidingö

var glad så han höll på att dö

Tänk en sån bonus

jag fick jobbet på Fonus

– vilken underbar arbetsmiljö!

Sonny Thoresen sonny.thoresen@hd.se042-489 90 00

Hanna Welin hanna.welin@hd.se