Slavhandeln slår hårt mot Nepals döttrar

Slavrutterna trampas upp och även slaverimotståndarna är tillbaka. Varje år tas cirka 12 000 flickor från Nepal till bordeller i Indien på vilka redan 200 000 nepaleser arbetar. Fotografen Jonas Gratzer och frilansjournalisten Martin Schibbye, aktuella i Systerfestivalen i Helsingborg den 7 november, har följt människohandlarna i spåren från bergsbyarna till bordellerna.

Mer. ”Jag har gett upp hoppet om mammorna men vi måste få dem att förstå att de kan ge sina barn en chans att bli något annat än prostituerade eller hallickar.”

Klockan är strax efter sex på morgonen och det är ännu svalt i luften. Plötsligt bryts tystnaden av en varvande motor och en gäll röst.

– Stanna, stopp!

Den 20-åriga kvinnan skriker med sina lungors fulla kraft åt den framrusande bussen.

Föraren tvingas tvärnita när Maili ställer sig mitt i vägbanan vid gränsstationen Sunauli mellan Nepal och Indien.

– Man ser lätt om någon ljuger. Vi har själva varit i exakt samma situation som dem vi förhör, berättar Maili. Hon går längs med gången i bussen, ser passagerarna i ögonen och frågar de yngre flickorna: varifrån kommer du? vart ska du? och hur väl känner du dem du reser med?

Klädda i blått agerar kvinnorna som vår tids abolitionister i det stökiga gränsområdet. 200 år efter slavhandelns avskaffande vaknar de varje morgon med ett mål för ögonen: att avskaffa slavhandeln genom att rädda en slav i taget.

För några år sedan insåg den nepalesiska hjälporganisationen Maiti Nepal att de inte bara kunde jobba med att rädda offer för människohandeln genom brandkårsutryckningar till Indiens bordellkvarter. Överlevarna anställdes och trappade upp kampen genom att ställa sig i första ledet. Bokstavligen.

– Vi är människohandlarnas största fiende. Det är ett krig. Varje flicka vi räddar är ett räddat liv, säger Maili.

Vid varje gränsövergång längs de dammiga slavrutterna från Nepals fattiga innandöme till det indiska slättlandet, står sedan unga kvinnor på vakt dygnet runt. Varje bil, cykeltaxi och buss kontrolleras. I fjol fick 1 618 flickor sin barndom tillbaka. Cirka 12 000 tog sig igenom.

Oddsen är på människohandlarnas sida.

Som de flesta berättelser om 2000-talets sexslavar börjar även den om Rina med en flicka och en lögn.

– En äldre skolkamrat lovade mig ett bra jobb som sömmerska på en fabrik i Katmandu, berättar Rina där hon sitter med benen uppdragna under hakan i en våningssäng ett stenkast från gränsstationen. Längs den 1 850 kilometer långa och porösa gränsen mot Indien ligger åtta transithem som drivs av Maiti Nepal. Det är hit de räddade först tas när flickor stoppas vid gränsen eller bordeller sprängs i Indien. Centret är fullbelagt. I sängen bredvid sitter en ung kvinna tyst och äter på sitt eget hår.

Av rädsla för repressalier vill inte Rina ta klasskamratens namn i sin mun. Men hon minns att bordellägaren betalade motsvarande 10 800 svenska kronor för henne. Ett högt pris – men så var hon också tolv år.

– De första åren hölls jag inlåst. Varje dygn tvingades jag ha sex med ett tiotal okända män, ibland kom det så många besökare att jag inte ens hann dricka te, berättar Rina medan hon döljer armarna som är täckta av skärsår.

Efter tre månader hade bordellägarens investering betalat sig, inklusive avdrag för mat, mutor, vakter och bjudsprit. Men av de pengarna såg Rina aldrig skymten. Och även efter att hennes fiktiva skuld var betald tvingades hon stanna kvar.

Som de flesta historier om offer för sexslaveri slutar inte heller Rinas med att hon räddas från bordellen. Det är då den långa vägen tillbaka börjar. För Rinas del med en förlossning på Maiti Nepals center för överlevare i Katmandu. Strategin för att flickorna ska komma på fötter igen är att genom yrkesutbildning och mikrokreditlån göra dem självförsörjande. Vägen tillbaka är lång. Endast en bråkdel av de flickor som räddats från bordeller återförs till samhället.

På frågan om hur många år Rina var i Indien börjar hon räkna fingrarna på ena handen. De räcker inte till. Orden blir som blåsor i munnen. Rinas historia slutar inte där, men hon orkar inte berätta mer. Hon borde inte behöva berätta alls. Liknande intervjuer har publicerats i ett tiotal år. Ofta har de räddade figurerat som ansiktslösa offer i nyhetsrapporteringen. Rubriker om kvinnor som blivit sålda för 695 kronor och utnyttjats på de mest fasansfulla sätt gör sig bra på löpsedlarna. Det är välkänt. Vi tror vi vet vad det beror på. Vi tror vi vet hur det ska bekämpas. Men människohandeln växer.

Bara en sista fråga.

– Varifrån i Nepal kommer du?

– Sindhupalchok.

Det tar fem timmar att ta sig de 500 åren tillbaka i tiden, från Nepals huvudstad Katmandu till Sindhupalchok. Medelinkomsten här ligger på under tre kronor per dag. På femtiotalet var två procent av de vuxna läskunniga. Medellivslängden var 35 år. Sedan dess har inte mycket hänt. Två tredjedelar av kvinnorna kan fortfarande inte skriva sitt namn. Kvinnans ställning här är så låg att hon ofta får sova i uthusen med djuren när hon har mens. Som kvinna i Sindhupalchok är du först din fars ansvar och ägodel, därefter din mans och slutligen din sons. Att se ner i dalarna är som att se rätt in i medeltiden. De feodala delarna av det mytomspunna landet Shangri-La är utmärkta jaktmarker för människohandlare eftersom drömmen om något annat är stark.

I Sindhupalchok arbetar därför Maiti Nepal förebyggande. De sätter ihop grupper där kvinnor som själva drabbats åker runt och informerar om faran med människohandlare.

– Eftersom många är analfabeter jobbar vi med sång, dans och teater. I flera av byarna finns lokala kvinnokommittéer och även hem dit kvinnor i riskzonen kan söka sig och få mat, husrum och yrkesutbildning, berättar Sikha Thapa som arbetat i regionen.

Att hitta repatrierade kvinnor visar sig dock vara svårt. De flesta som en gång lämnat Sindhupalchok med löften om jobb kommer inte tillbaka. Skammen över att ha blivit tvingad till sex före äktenskapet medför att många flickor inte kommer över tröskeln eller får äta med sina familjer när de återvänder. För att försörja sig tvingas de återvända till den värld de känner bäst, bordellernas.

Kvar i byarna finns fotografier. I hus efter hus finns tummade bilder på förlorade döttrar. Från svartvita fotografier till färgutskrifter på lövtunt papper. I över 60 år har flickor från den etniska gruppen Tamang tagits. Först till det nepalesiska hovet, sedan till de indiska bordellerna. Deras mongoliska utseende gör dem särskilt utsatta.

Utanför ett hus med plåttak står en mormor som klandrat sig själv i tio år efter att ha förlorat sitt barnbarn.

– Först trodde jag att hon hade förälskat sig i en pojke och rymt hemifrån, men efter några dagar förstod jag att hon blivit lurad, säger Parvati med en röst märkt av fattigdomens sigill, tuberkulos, och med ett krampaktigt tag om de två kvarvarande passbilderna.

De övriga två lämnade hon in till Maiti Nepals juridiska avdelning och i fjol hände det ofattbara.

– Maiti Nepals lokalkontor i byn tog kontakt med mig och sa att hon var i säkerhet på rehabiliteringscentret i Katmandu, snart är hon på väg tillbaka, säger Parvati som kommer att trotsa det sociala tabut och ta emot henne.

På frågan om hon vet var dotterdottern har varit pekar Parvati söderut. Mot det indiska slättlandet.

– You want a fresh girl that no one has tasted? Sir, would you like one with hair or no hair?

Kring de arbetskraftsintensiva industriområdena i den indiska 14-miljonerstaden Mumbais förorter växer nya bordellområden upp. På en kvadratkilometer av plåttak avloppsvatten, skräp och avföring hamnar många av dem som inte fastnar i det grovmaskiga nätet vid gränsen.

Utbudet är omfattande. Barfotapojken slutar att recitera ur menyn och frågar rakt ut:

– Sir, what do you like? Young girl we have.

Här syns inga västerländska turister, köparna i det lokala bordellområdet är gästarbetare från andra delar av Indien och Nepal. Priset för ett samlag har gått upp sedan britterna etablerade det ökända Kamathipura som ett rekreationsområde för imperiets soldater. Men man kan fortfarande få en tolvåring för under hundralappen. För ytterligare några dollar kan du slippa kondom.

– Vi kan inte bara storma in med dragna vapen och rädda slavarna. Frihet från slaveri är inget man uppnår på en eftermiddag. Vi måste kunna ge kvinnorna svar på frågorna: Hur ska jag försörja min familj? Vem skyddar mig om bordellägaren vill hämnas på mig? Räddningsaktionerna riskerar annars att bara bli en svängdörr tillbaka in i slaveriet.

Jaladhija vet vad hon pratar om. Utan stöd från någon utländsk hjälporganisation öppnade hon nyligen ett dagis mitt i bordellområdet för att skiftarbetande prostituerade ska få livspusslet att gå ihop. Innan dagiset öppnade fick barnen sova under sängen när mammorna arbetade.

– Jag har gett upp hoppet om mammorna men vi måste få dem att förstå att de kan ge sina barn en chans att bli något annat än prostituerade eller hallickar, säger Jaladhija.

Ljudet av skrattande barn växer sig starkare i takt med att skymningen lägger sig. Ett fyrtiotal slitna och glada små solar lämnas in. Ett av barnen kramphåller i kjolen. Mamman lossar fingrarna en efter en. Sedan bär det av till jobbet.

En rostig fläkt snurrar i taket. Priset för en människa är så lågt att även daglönare och rickshawförare är på plats. De är inte här för att ha roligt. Inte heller för att ragga tjejer. De är här för att köpa sex.

– De ser så oskyldiga och rena ut. De är mycket fräschare än indiska flickor eftersom de vuxit upp i bergsbyar, svarar en gästarbetare på frågan varför han köper sex av nepalesiska flickor.

Lätt avklädd med benen i kors vickar en av tjejerna på foten, sparkar av sig sandalerna och leder köparen nerför korridoren.

Situationen är pandemisk. Sexslaveriet befinner sig i expansion och är i dag den snabbast växande formen av organiserad brottslighet i världen. Den lilla forskning som finns visar att vinsterna är stora och riskerna minimala. Maiti Nepal står upp mot krafter starkare än sexualiteten. Världens 1,2 miljoner sexslavar utgör endast 4 procent av det totala antalet slavar på jorden, men står för 40 procent av slaveriets inkomster.

Det menar författaren Siddharth Kara, amerikansk ekonom med indisk bakgrund som övergav sin karriär som finansman för att på heltid dokumentera människohandeln. Under flera år använde han fötterna och miniräknaren mer än Google och i den nyutgivna boken boken Sex Trafficking: Inside the Business of Modern Slavery (Columbia University Press, 2009) ifrågasätter han effektiviteten i mycket av det som görs i dag.

– Att bevaka gränsen dygnet runt och arbeta förebyggande är heroiskt men verkningslöst, eftersom transportkostnaderna är försumbara och tillgången på fattiga flickor närmast outtömlig. Genom att det mesta av insatserna sätts in mot själva slavhandeln skapar man bara nya slavrutter, större mutor till poliser vid gränsstationerna och fler falska pass. Men man kommer inte åt sexslaveriet.

Siddharth Kara menar att striden måste tas med affärsgrenen som sådan och att man måste angripa de moderna slavplantagerna till vilka flickorna tas genom att vingklippa lönsamheten i branschen. Hans egna uträkningar visar att vinstmarginalerna för en bordell i Mumbai ligger på över sjuttio procent. Att jämföra med exempelvis Google som 2006 hade en vinstmarginal på 29 procent.

– I dag behöver vi inte som forna tiders abolitionister ta striden om människovärdet. Slaveri är förbjudet i jordens alla länder. Nu måste vi kirurgiskt rikta insatserna mot dem som tjänar de stora pengarna på sexslaveriet. Bordellägare och människohandlare. Grip dem. Åtala dem. Döm dem. Gör det dyrt att handla med människor, säger Siddharth Kara på telefon från Columbia i USA, mer än 150 år efter att den amerikanska kongressen avskaffade slaveriet.

Skymningen sänker sig över ingenmanslandet mellan Nepal och Indien. Ljudmattan av bilar, försäljare och hundar rullas in. Det lågintensiva kriget vid gränsen är slut för i dag. Både människohandlare och slaverimotståndarna får vila i några timmar.

– Ni får ursäkta men jag har ett jobb att sköta. Är jag ouppmärksam för en sekund kan någons liv bli förstört, säger Maili innan hon måste iväg för att söka igenom dagens sista buss som sakta rullar in mot den tunna försvarslinjen.

På bussen finns en flicka som Maili bedömer vara i riskzonen. Hon plockas handgripligen av. Efter några snabba telefonsamtal informeras hon om att sekreterarjobbet hon var på väg till i Indien inte existerar.

Hennes blick slocknar vid beskedet.

Fotnot: Samtliga namn på de överlevande kvinnorna är fingerade

På lördag 7 november är det dags för Systerfestivalen i RumEtt på Dunkers kulturhus. En heldag för kvinnlig solidaritet och mot människohandel. Där kommer det bland annat att bli föreläsningar om barnprostitution och människohandel i Nepal av frilansjournalisten Martin Schibbye och fotografen Jonas Gratzer som gjort det här reportaget.

Martin Schibbye