Fristad för vilsna själar i Pingstkyrkan

I ett ögonblick förändras allt. En ung, vinddriven man knivmördas. Ur sorgen föds ett inre uppvaknande och flera missbrukare möter Jesus. I Pingstkyrkan samlas en salig blandning av nyfrälsta busar och väletablerade samhällsmedborgare, av tatuerade ex-förbrytare och slipsklädda direktörer.

Mer. Det är bönestund i Pingstkyrkans lokaler på Bollbrogatan i Helsingborg. Kenta Mohlin och Christoffer Jensen sitter i varsitt hörn av rummet – på en pinnstol och i en väl insutten soffa. Två ärrade figurer från skilda generationer, märkta av självbränningens låga. Båda har kämpat för att göra livet till ett helvete, för sig själva och sin omgivning.

Runt dem, 14 nyvunna vänner i skiftande åldrar. Jennie Rasmussen är barnpastor, men i dag leder hon den mogna förmiddagsgruppen. Ulla Einarsson läser ur Johannesevangeliet innan rummet fylls av tacksägelse.

”Tack Gud, för att du håller hela världen i din hand, men att du också är personlig.”

”Tack Jesus, att du leder oss, att vi kan stanna upp och se ditt ansikte och att du omvänder oss från synd till ljus.”

Kenta Mohlin drar eftertänksamt i det grå skägget, tatueringarna på högerarmen skymtar. Sedan knäpper han händerna. Den gamle kåkfararen ser ut som en hustomte, och mycket riktigt, sedan drygt ett år bor han en trappa upp i en av Pingstförsamlingens lägenheter.

Om vi backar bandet några timmar, till kvällen innan, så hittar vi honom och Christoffer Jensen i samma samlingsrum men med en annan grupp. De smörjer in pannan på en kompis med olja, sedan förenas de i kraftfull bön.

”Frestelserna gör oss starkare... tack för att Robert sitter här i dag. Han står oss nära...”

Lena Nyberg finns också med i kvällsgänget. Hon ledde en Alphakurs – introduktion i kristen tro – förra vintern där flera tidigare missbrukare deltog. När hon bestämde sig för att döpas i februari och stod där i vit, fotsid dräkt, så fann hon att flera av hennes elever, bland andra Kenta Mohlin, bestämt sig för att ta samma steg.

– Det var underbart att stå där tillsammans vid dopgraven. Jag vet vilken resa de haft, säger hon.

– Vi är ju inga proffs, men vi bryr oss om varandra här. Tack vare Jesus älskar jag de här människorna.

Kenta Mohlin var fem år när han debuterade i stöldbranschen och elva när han hamnade i drogsvängen. Nu, snart 60 år gammal, är han nyfrälst och på jakt efter egen bostad.

– Det handlade om utanförskap från början. Mamma jobbade som sömmerska och pappa som rörmokare och vi flyttade till ett lite finare område i Örebro. Alla kamraterna hade dyra leksaker, så jag stal helt enkelt virke till en lådbil, sedan fortsatte det med snatteri och annat. Och så började jag sniffa thinner, och när jag var 13 kopplades barnavårdsnämnden in och jag placerades i fosterhem i Göteborg men fortsatte med narkotika och stölder.

Resten av livet har varit kantat av avgiftning, återfall och nya brott för att finansiera missbruk, och av oändliga domar och fängelsestraff. En tröstlös ökenvandring fram till 1989, då ett ljus, om än flämtande svagt, tändes.

– Jag blev erbjuden kontraktsvård och köpte det direkt. Behandlingsprogrammet skulle bli en snabb väg ut i friheten igen, tänkte jag, men det blev faktiskt en förändring och jag höll mig drogfri i nio år.

Efter ett par återfall åkte Kenta till Helsingborg på vinst och förlust. Han kände en tjej i stan, men hon var mitt inne i ett vårdprogram och kunde inte ta emot honom.

– Jag gick på ett NA-möte (Anonyma narkomaner) och träffade Stig Jirénius, som är pastor i Pingstkyrkan, för första gången. Han hörde om min situation och bjöd in mig. ”Jag har ett rum till dig”, sa han.

Och så flyttade Kenta Mohlin in i en liten lya på Carl Krooks gata, med decennier av tungt missbruk och dålig självbild i bagaget.

– Jag konfirmerade mig 1964 och hade varit i kyrkan på högst tre bröllop och två begravningar sedan dess. Men jag hoppade på en nystartad Alphakurs och tredje veckan hände något som var starkare än allt jag jagat med droger. Exakt måste det ha skett mellan sju och kvart över sju på kvällen den 4 oktober 2008. Vi läste om Jesu uppståndelse och jag hade plötsligt tusen frågor om vem som flyttat stenen och annat.

– Jag har varit så långt ner i skiten man kan komma, och drog mig inte för att vandra över lik för att få tag i droger. I dag är allt annorlunda. Jag har bra kontakt med min son och jag har blivit farfar. Saker har verkligen förändrats, men det är fortfarande svårt att få boende.

Christoffer Jensen tog sin första fylla som 14-åring och fick sitt unga livs dittills största kick. Det tog tio år innan han, under Evangelistveckan i Jönköping, fick en ännu större som gjorde att han kunde överge självmordstankarna och definitivt kravla sig ur sitt missbruk. Han blev pappa redan som 17-åring men mycket i livet gick snett.

– Jag har alltid haft med mig en tro och sökt mig till olika församlingar, men aldrig fått kontakt med människorna där. Min förändring började i ett behandlingsprogram på tolv steg, men det var när jag kom hit som jag kände att jag kunde bli kvar... att här fanns kärleken.

Även Christoffer Jensen döptes i våras. Några dagar i veckan praktiserar han i Pingstkyrkans secondhandbutik på Väla södra, där överskottet går till bistånd och socialt arbete.

I en annan del av staden hittar vi Peter Klang. Vi träffas på Ria, det tvärkristna kaféet på Söder, en tisdagsförmiddag när ett gäng från Kriminellas revansch i samhället (Kris) ska ut och vandra bland Helsingborgs trasiga själar.

Peter har varit drogfri i över tre år, och varje vit dag slår han personligt rekord.

– Jag drack slattarna ur spritflaskorna som stod kvar på golvet hemma när morsan och hennes kompisar skulle ut och dansa. I 17-årsåldern började jag knapra amfetamin och sedan gick det bara utför.

Han har sovit på offentliga toaletter och bott i skogen, men i dag har han bra relationer till poliserna som jagade honom, och till myndigheterna.

– Efter 30 års missbruk känner man alla där ute på gatorna. Och det är klart, de ser att vi andra genomgått en livsförändring och vill veta.

– Men vårt huvudsyfte är att hjälpa folk på kåken, och att slussa ut dem i samhället. Det är en mäktig känsla att komma till Berga eller någon annan anstalt i dag, och banka på porten för att bli insläppt.

Kompisen Mats Svensson kommenterar den omdebatterade TV4-serien ”Inlåst”, där ett gäng struliga tonåringar går frivilligt i fängelse och får stöd av gamla kåkfarare. Sista avsnittet visades i söndags.

– Hoppas grabbarna får något vettigt med sig, annars var det mest ett spel för galleriet, en såpa helt enkelt, säger han.

Peter och Mats delar sin historia med många andra. Decennier av missbruk, avgiftningar och återfall och ständiga gästspel på kåken. Båda har gått igenom behandling i så kallat tolvstegsprogram och jobbar i Kris. Peter är dessutom vuxendöpt och engagerad i Pingstkyrkan.

– Tack vare en kompis från förr, Cecilia Hallin, hamnade jag där, och de tog emot mig och skaffade boende när jag var i förfärligt skick. Jag tror på Gud, det underlättar att ty sig till en kraft som är starkare än din egen.

Ibland behövs det alldeles extra. Som förra hösten, när en ung man som ville börja ett nytt liv, mördades utanför sin tillfälliga bostad i Pingstkyrkan.

Peter Klang var med och tog initiativ till en antivåldsdemonstration då. Häromveckan var det dags igen för fackeltåg och ny manifestation.

– Vi hade gått på samma behandling, den där killen och jag. Han hade trillat av men var på väg tillbaka. Dagen före mordet var Stig (Jirénius) och jag och pratade med honom. Jag vet inte varför, men jag sa: ”Håll dig inne i helgen, annars blir det din död.” Kort senare fick vi veta att han var knivskuren. På måndagen skulle vi följt honom till vuxenbasen för att han skulle återuppta behandlingen.

Ibland är livet oförklarligt, men för Peter Klang har pusselbitarna trillat på plats och han har lämnat sitt tillfälliga boende.

– Jag håller på att ta körkort och har jobb, bostad och en go kärring, säger han.

– Men visst kan jag bli irriterad på vissa saker. I Kris har vi nolltolerans, vi kräver total avhållsamhet från droger och accepterar ingen strul. Pingstkyrkan däremot är väldigt förlåtande. Ja, ibland är där faktiskt rätt kravlöst.

Henrik Åström är pastor och nytillträdd föreståndare i församlingen. Han ger sin version av arbetet.

– Här samlas alla, direktörer och gamla missbrukare. Det brukar bli en spännande blandning, inte minst under Alphakurserna. Vi kommer inte med svar, det är deltagarna som frågar och själva resan är det viktiga där.

– Och kravlösa tycker jag väl inte att vi är. Exempelvis har vi ordnat debet- och kreditkurser, för att folk ska kunna få ordning på sin ekonomi. Visst möter vi motgångar och många kommer tyvärr att falla tillbaka, men de vet att vi finns här och tar emot dem igen.

Nere i källaren, i hörnet av Bollbrogatan och Carl Kroks gata, håller Cecilia Hallin – just det, hon som ledde Peter Klang till Pingstkyrkan – i en skaparkurs.

– Själv vandrade jag runt mellan öltälten under en Helsingborgsfestival, och så steg jag in i kyrkans tält här ute i Stadsparken där alla drack kaffe och läsk. Varför är de så glada? tänkte jag. Så jag satte mig och lyssnade till ”Pärleporten”, och... Ja, det var betydelsefullt för mig.

Skapargruppen samlas varje onsdagskväll. Här möts en salig blandning av sökare.

– Jag började engagera mig i vårt lördagskafé. Då var det två killar som gick omkring på stan och delade ut biblar, men jag tyckte att vi skulle vara tillgängliga och ha öppet hus. Och så blev det, långt in på natten.

– Folk kom dit, inte minst hemlösa, och vi sjöng och spelade och pratade om vad som hänt i veckan. Det viktigaste är att bli sedd.

Cecilia Hallin dukar fram nybakad paj och fluffig vaniljsås. I rummet innanför pysslar Vera-Lucia Lantz och Carina Nilsson. Några kvinnor diskuterar livets villkor och Kenta Mohlin, Inga Karin Svensson, Rebecka Sundqvist och Robert Nilsson smiter in på en fika före kvällsbönen i våningen ovanför.

– Jag hamnade i Pingstkyrkan ungefär samtidigt som händelserna i Knutby, och jag funderade mycket över det där med sekter. Men här är annorlunda, och väldigt olika människor hittar hit. Alla är inte djupt troende, men visar man respekt och kärlek sker under, säger Cecilia Hallin.

Rolf Lindstedt sitter i skaparverkstaden och ritar lätt naivistiska julkort. Han är gammal konstnär, som målade i blå toner och tjänade en jäkla massa pengar på 1980-talet. Det mesta spenderade han på dåligheter.

– Nu har jag tagit mig ur missbruket och jag går hit även om jag inte är troende. Jag trivs och känner gemenskap. Kyrkan gör ett bra jobb, säger han.

– Och jag försöker skärpa mig när jag är här, och svär inte så förbannat mycket som annars.

Det finns förmodligen lika många vägar ur destruktivitet som det finns reparerade själar.

Att ta sig vatten över huvudet och blicka mot en torrare tillvaro kan vara ett sätt. Drygt ett tiotal före detta tunga missbrukare har döpts i Helsingborgsförsamlingen bara i år.

Pingstkyrkan kan, liksom Kris, visa på lyckat resultat. Till och med ur en förfärlig händelse, som ett mord, kan det växa något positivt.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28