Tredje gången gillt trots rädsla för äktenskap

Till sommaren ska det bli av. Och den här gången ska varken nöden eller lusten ställa till det. För tredje gången gillt vet Mats Svensson, 43, verkligen vad han lovar. Men att våga svära i kyrkan ännu en gång har inte varit ett lätt beslut.

LIV&LUST. — Jag älskar Christina jättemycket. Inte bara som flickvän utan som människa. För det hon står för, i grunden. Efter våra åtta år tillsammans tycker jag att jag nu har gjort mig förtjänt av att stå där i kyrkan ännu en gång, säger Mats Svensson.

Beslutet föregicks av en lång uppgörelse med samvetet. Med allt som hänt sedan han gifte sig första gången för över 20 år sedan.

Mats sitter uppkrupen i lädersoffan i korsvirkeshuset utanför Åstorp. Pratar lugnt och genomtänkt, men inte utan att känslorna syns i ögonen. Han vill berätta. Om sin förändrade syn på kärleken. Och om de två katastroferna: när först sonen och senare dottern, dog.

Han börjar från början.

— Jag såg en tjej på gymmet och sa till min kompis att henne ska jag gifta mig med, säger Mats och ler åt sin egen ungdoms kaxighet.

Och så blev det. Mats var 20, tjejen 17. Paret fick tre barn på fyra år.

— Man har bråttom när man är ung, säger Mats helt kort.

Den ungdomliga passionen mötte verkligheten snabbt, med en rå smäll. Det andra barnet dog bara åtta månader gammal i plötslig spädbarnsdöd. Mats hittade pojken i spjälsängen.

Paret sökte sig till mormonkyrkan i Helsingborg och Mats, som tidigare var övertygad ateist, kände att han fick en viss frid i sin nyfunna tro. Men äktenskapet klarade aldrig krisen efter sonens död. Utan att Mats riktigt förstod hur de hamnade där, begärde frun en dag skilsmässa. De två döttrarna skulle bo hos mamman och hos Mats varannan helg.

— Det var liksom kutym då. Som ung pappa tänkte jag på något sätt att barn tillhör mamman. Jag kände aldrig efter vad jag ville. Jag satte mig hela tiden i second hand-position. Hade jag inte gjort det hade jag kämpat för min rätt.

Under de år då Mats inte hade barnen så mycket hängde han ofta ute på krogen i hemstaden Landskrona. Sorgen över det förlorade barnet ville inte släppa sitt grepp och Mats flydde in i utelivets opersonliga bekräftelser.

— Där var jag någon. Alla hälsade på mig och jag gick före i alla köer. Där fick jag känslan av sammanhang och att höra till trots att jag egentligen var ensam. Lite alla känner apan, apan känner ingen.

När Alexandra Svensson, den äldsta dottern, var fem flyttade hon hem till Mats. — Som jag minns det berodde det på syskonrivalitet. Men det var dumt, vi skulle aldrig ha skiljt på barnen.

Fler flyttar följde. Tre gånger gick Alexandras flyttlass mellan föräldrarna. Yngsta dottern fortsatte hela tiden att bo hos sin pappa varannan helg.

Ute i svängen träffade Mats sin andra fru, som var medlem i Jehovas vittnen. De gifte sig snabbt.

— Den gången tänkte jag inte så mycket på själva giftermålet. Det var liksom ett måste eftersom det var enda sättet att få henne, om man säger så.

Men äktenskapet höll bara i åtta månader. Mats upplevde det som ett misslyckande. Och vad värre var, Alexandra hamnade i kläm.

— I efterhand önskar jag att jag bara hade bott med Alexandra och koncentrerat mig på hennes känslor och inte försökt fylla mina egna behov så mycket. Hon hade hela tiden nya omständigheter att förhålla sig till. En massa flyttar, min nya fru, och till sist separationen från henne.

Ännu ett förhållande, och ett samboskap följde, men det var aldrig tal om äktenskap.

— Nej, det hade känts som Hallå prästen, nu är jag här igen med ännu en tjej.

Under de här åren hade Mats utbildat sig till socionom och ungefär samtidigt som han blev färdig träffade han Christina Jönsson, hans nuvarande sambo. Det var på nyårsafton för åtta år sedan. Fem månader senare flyttade hon hem till Mats och Alexandra, som nu var 14 år.

En morgon när Mats skulle väcka dottern inför skolan rörde hon sig inte. Alexandra hade tagit sitt liv.

— Fy fan, Gud, konstjord andning, igen, ännu ett barn som jag hittar i sängen, kall.

Mats blundar.

Alexandra hade tagit värktabletter. Det fanns ingen lapp, inga varnande ord till någon.

Känslan av skuld är större än vad någon kan bära. Men måste bära ändå.

— Jag skulle ha koncentrerat mig mer på hennes tonår. Vi stod varandra nära, men jag skulle ha fokuserat på henne. Som det var nu hamnade hon i för många triangeldramer. Mellan mig och mina respektive och mellan sin syster och mamma. Och jag tror att Alexandra kände att hon gick förlorande ur dem alla.

Det hade varit lättare om det fanns en tydlig, konkret orsak. Men så är det sällan.

— Hur många gånger har jag inte ställt frågan varför? Om jag bara hade vetat och förstått lite mer. Hur många gånger har jag inte ställt frågan varför? Om jag bara hade vetat och förstått lite mer. Egentligen tror jag att alltihop beror på att jag inte tog mitt faderskap på allvar. Eller snarare, att jag inte förstod min egen roll och hur betydelsefull den var.

— Känslan av skuld är något jag får leva med. Men det är ju så, man lever där man lever, det går inte att göra saker ogjorda i efterhand.

Ibland tänker han att hans jobb påverkade henne negativt. Ofta var Mats trött när han kom hem från sitt jobb som kurator och indirekt snappade Alexandra upp bilder av människors tuffa livsvillkor.

— Alexandra hade ett stort rättvisepatos. Hon skulle hjälpa alla, luffare som djur.

Mats blir tyst en stund. Dricker sitt kaffe och tittar ut över åkrarna.

Vad är det som får dig att vilja berätta?

— Jag vill att man ska våga prata om barn som begår självmord. Jag har gjort så många misstag i livet. Tänk om jag kan dela med mig och få andra att tänka efter. Jag vill också ge hopp till andra som förlorat ett barn. Det finns en väg tillbaka till livet, det kommer att bli bättre. Själv följer jag en blogg som en mamma vars dotter tagit sitt liv skriver. Mamman vägrar skämmas och jag har blivit stärkt av att läsa hennes ord.

Han hämtar en inramad bild på byrån. Alexandra i blå festklänning framför sin födelsedagstårta.

Åren som följde var Mats tom. Bedövad inuti. Han la skuld på sig själv och smärtan var olidlig.

— Mitt psykiska inre var nära att krackelera och jag var nära att förlora förståndet.

Men solen fortsatte att gå upp om morgnarna. Christina stannade, fast besluten om att Mats var mannen i hennes liv. Mats var sjukskriven i ett år, promenerade ändlösa stigar i skogen och längs havet. Han beskriver sig som ett pinjeträd vid havet, som gång på gång är nära att blåsa omkulll, men som står pall och aldrig knäcks.

För fem år sedan föddes Elsa Jönsson, parets första gemensamma barn. Och Mats började vända ansiktet mot livet igen.

— Jag var tvungen att kapitulera inför vår bebis. Det går inte att hålla ett känslomässigt avstånd till ett litet barn. Det kändes också fel och orättvist av mig att en så stor del av mig var död.

Men rädslan att något skulle hända dottern var stor. Mats var vaken om nätterna för att kontrollera andningen trots andningslarmet de inhandlat, fick flash backs från sonens död i spjälsängen.

Ett år senare föddes Mathéus Jönsson, två år senare Dante Jönsson. Tre barn på kort tid – ännu en gång.

— Det är som att jag har levt flera liv. Nu är jag inne på mitt tredje. Och den här gången ska det bli bra. Det är bra.

Alexandra finns ofta i tankarna. Men tankarna äter inte längre upp honom. Nu försöker han i stället ta hand om den familj han har.

Mats och Christinas relation fick en tuff start med fler svåra år. Mats var sluten och det var mycket de knappt förmådde prata om. I dag säger Mats att de har det så bra två människor kan ha det. Tilliten är stor, vänskapen och respekten.

— Vi har slipats runt varandra och klarat så mycket tillsammans.

Han lyssnar till tystnaden på gården där de bor. Säger att han njuter av friden. Årstiderna som går och tar honom längre bort från smärtan.

— Men ibland blir jag rädd när allt är så här bra. Det finns en katastrofberedskap hos mig. Tyvärr är det en lögn man vaggas in i, att hemska saker inte kan hända. Men jag börjar lära mig att leva i den lögnen och förtränga riskerna igen.

Christina jobbar som ladugårdsförman. Nyduschad efter jobbet kommer hon in och sätter sig.

Hur orkade du hålla fast vid Mats under åren då han var helt under isen?

— Det är ganska konstigt. Jag vet knappt själv. Men jag hade bestämt mig för att vi skulle leva ett liv tillsammans. Då lämnar jag inte Mats för att han befinner sig i sorg eller chock.

Hur känns det att gifta sig med en man som varit gift två gånger tidigare?

— I dag tänker jag inte alls så. Men för två år sedan tyckte jag fortfarande att det var jättejobbigt. Men det är en passerad tid. Och i dag har vi tre barn tillsammans och är så sammansvetsade.

Hon hastar vidare för att hämta barnen på förskolan.

— Vi är nästan för måna om barnen, kan jag känna, säger Mats. Eftersom vi har facit på hur det kan gå, kan det nästan slå över så att vi ger dem för mycket uppmärksamhet.

Mats sitter tyst en stund. Sedan kommer han in på frågan vad kärlek egentligen är.

— När jag var 20 år levde jag helt för kärleken och ville bli ett med den andre. Det var en så idealiserad, romantisk bild, säger han.

— Men kärlek kräver att man inte bara söker bekräftelse från den andre, utan kan ge den där bekräftelsen till sig själv. Först då kan man verkligen älska sin partner, utan svartsjuka och utan att hålla den andre tillbaka. Kärlek är när man kan sätta ord på vad man vill och behöver. När man kan lyssna på den andre. Att både kunna ge och kunna ta. Att betrakta världen tillsammans, att stå där gemensamt.

I dag tycker han att han kommit dit, att han och Christina står stadigt tillsammans. Så stadigt att han vågar skrida fram till altaret igen.

— För mig är det en stor sak att gifta sig. Inte bara något man gör, utan ett löfte inför Gud. Men nu känner jag att jag kan stå där inför prästen, Gud och Christina med gott samvete.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se