De var fångade på isflaket

I december förra året fick Troels Hansens Cessna 337 nödlandas på arktiskt vatten. Det nyinköpta planet skulle flygas hem till Sverige, men innan det sjönk lyckades Troels och andrepiloten Oliver Edwards-Neal kravla sig upp på ett isflak. Medan de kämpade för sina liv, knackade polisen på dörren hemma hos Troels Hansen för att berätta att sökandet avbrutits. I sista stund dök räddningen ändå upp och de två piloterna lovade varandra att fira jul tillsammans.

Mer. Mot alla odds klarade Troels och Oliver de fysiska och psykiska påfrestningarna. Men hjältar, nej, det viftar de bort, när vi träffar dem på Svensk Pilotutbildning i Göteborg. Den hederstiteln har de sparat åt skepparen på den danska räktrålare som inte gav upp spaningen, när den kanadensiska sjöräddningen ställt in sina. Kaptenen Bo Mortensen beordrade full fart framåt. I kampen mot klockan sökte besättningen hela natten och fortsatte när nästa dag grydde.

Cessnan som inte har några stora tankutrymmen skulle tas hem i tre dagsflygningar över Grönland, Island och Norge. De hade startat i Québec City vid niotiden på morgonen och varit nere i Wabush för tankning. Klockan närmade sig ett på dagen när de tog ut kurs mot Iqualit på Baffin Island.

Det snöade lite när de med Labrador City i ryggen var på väg ut över Hudsonsundet och dess förgrening mot Atlanten. Längre norrut blev det helt klart igen och de hade marksikt från tre kilometers höjd.

— Vår dagsetapp gick mot sitt slut och vi mådde riktigt bra. Solnedgången över de ofantliga snövidderna går nästan inte att beskriva och jag fotograferade och fotograferade, berättar Oliver.

Det blev fort mörkt och de hade bara en halvtimmes flygning kvar när oljetemperaturen sjönk på den främre motorn.

— Det är ovanligt, säger Troels, som först tänkte att det kunde vara ett elektriskt fel, kanske något med säkringarna. Strax därefter rasade oljetrycket, motorn skar med ett dödsvrål och stannade.

— Det lät som när ett godståg bromsar in på perrongen och kabinen fylldes med rök. Vi tänkte, vi har en motor till. Det är därför man har två. Den tar oss fram dit vi ska och sen får vi reparera.

Piloterna ropade mayday på nödfrekvens och fick kontakt med ett KLM-plan som larmade sjöräddningen. Den danska räktrålaren Atlantic Enterprise med kaptenen Bo Mortensen låg nära och ombads också att delta i letandet.

Troels tänkte bara: Shit nu kommer vi inte hem som planerat. Vi måste byta motor och reparationen kommer att kosta. Ett par minuter senare sjönk oljetemperaturen på den bakre motorn också.

— Då visste vi vad som skulle hända. Och det kändes i magen.

Oliver tittade ut. Ner. Instinkten sa dem att de måste försöka nå land. Flygetappen var beräknad att ta 4,5 timmar med trettio minuters flygning över vatten. De borde befinna sig tjugo minuter från kusten men skulle inte hinna fram.

Det vällde in rök och om motorn fattat eld hade planet blivit en fackla. Men Oliver behövde aldrig använda brandsläckaren. Cessnan tappade snabbt en tredjedel av sin höjd och inställda på nödlandning hjälpte de varandra att dra igen det komplicerade blixtlåset i överlevnadsdräkterna. Gummikragen sattes fast och mössa och specialvantar drogs på. En sista gång angav de sin longitud och latitud på VHF-radion och fick kontakt med ett Brittish Airways-plan.

— Jag var inte supernervös. Jag visste vad jag hade framför mig. Nu ska vi nödlanda. Och så länge man har något att syssla med, glömmer man lite grann att vara rädd.

Adrenalinet gjorde dem fokuserade och Oliver pekade ut möjliga ställen för det riskfyllda momentet. Ju närmare land, desto mer packad var isen men flaken skulle aldrig bära Cessnan. Efter överläggningar hit och dit kom de överens om att sätta ner planet på vattnet. Beslutet kändes bra och Oliver satt beredd med livflotte, nödradio och signalraketer i knäet.

De hade fått kontakt på sina nödanrop. Troels tänkte: nu landar vi. Ut med flotten, upp i flotten, sen skjuter vi nödraketer och så är vi hemma.

Men han visste att det skulle bli svårt att buklanda. Vingarna måste vara raka och nosen hållas i rätt vinkel. Lyckades de med det, skulle flygplanskroppen kunna flyta ett tag på vattnet med uppdragna landningsställ. Men det fanns ingen horisont att rätta sig efter, det var mörkt och planet var på kurs ner med 160 km i timmen.

— Jag hade inte vingarna helt raka när vi slog i vattnet med 120 kilometers fart.

Det skakade till. Oliver kastades mot Troels och Troels trycktes hårt mot instrumentpanelen. Stora isklumpar krossade fönstren och kom in i kabinen. "Get Out", skrek Troels. Planet som fått en lätt kantring vid nedslaget, vattenfylldes snabbt till brösthöjd.

— Jag trodde att jag skulle drunkna, säger Oliver som försökte få upp dörren, men vattenmassorna tryckte på.

Kabinen som på Cessnan är placerade under vingarna hamnade snabbt 1,5 meter under ytan. Troels ålade sig ut genom den sönderslagna rutan på sin sida, drog i utlösaren till livvästen så att han kom upp till ytan och simmade mot isflaket. Med hjälp av handskarna, gjorda för det värsta scenariot, och vingen som låg utsträckt över isen som en landgång, kunde han kravla sig upp.

Det var beckmörkt och Oliver syntes inte till. Ovissheten var kallare än vattnet. Skulle Troels dyka ner och hämta honom?

— När jag reste mig upp, var jag som mest rädd. Isen flexade och om den inte höll skulle vi inte klara det. Det var inte som isen på Dalälven. Sötvatten-is känns annorlunda.

Häromåret brast den frusna älven under honom när han en vintersöndag gick på isen med familj och svärfar. Den gången räddade ett par isdubbar honom upp ur vattnet. Fanns det någon räddande ängel ute i denna kyla? Kanske. Oliver lyckades i sista stund få upp fönstrets öppningsspärr på sin sida, kravlade sig ut i det kalla vattnet och upp på vingen.

När de återförenats gick de omedelbart igenom de nya förutsättningarna. Inga brutna ben, inga blödande sår. Oliver oroade sig för att det kommit in vatten i hans torrdräkt. Troels undersökte och gav lugnande besked. Än höll den.

— Vi tänkte att nu ska vi bara stå och vänta lite, nu är det grönt igen. Snart snurrar helikoptern ovanför oss.

Alla rörelser de kunde komma på användes för att hålla sig igång i den 20 gradiga kylan som kändes värre i vinden. Isflaket var kanske 50 kvadratmeter men de vågade bara röra sig på tre. Det var slaskigt och svagt i kanterna. Havet kändes svart och nära.

— Det största misstaget var att vi inte fått livbåt och nödraketer med oss. Och en god lunch.

— Men när man hamnar under vatten blir man desperat. Då måste man ut. Och då släppte vi all nödutrustning.

Mobil, pass, bankkort, allt följde med ner på 120 meters djup. De fick inte ens klockan med sig. Till en början var det stjärnklart och det blåste 5-10 sekundmeter. Men kylan gick rakt igenom de våta överlevnadsdräkterna som saknade isolering. De fungerar ungefär som en tjock regnjacka och hade inte klarat ens en timme i vattnet.

Det mulnade och månen försvann ur sikte. Det totala mörkret slöt sig kring dem och livvästarnas lampor fungerade inte.

— Jag pillade på dem, jag pissade på dem. Det funkade inte. Och jag tänkte om jag skulle gå ut mot kanten och doppa dem i vattnet men det kändes läskigt, berättar Troels.

Då hördes ett välbekant ljud på himlen. Sjöräddningens två helikoptrar befann sig på Newfoundland och i efterhand har de fått veta att det tog fyra, fem timmar för dem att nå fram. Men redan efter en timme dök ett litet plan från Iqualit upp och en timme senare kom nästa, även det från Baffin Island.

Vid sjutiden på kvällen kom ett tungt Herculesplan och cirklade runt utan framgång. Tre flygplan och två helikoptrar sökte förgäves men höll sig mest över ett område som kunde ha varit platsen för deras senaste positionsangivelse, tre mil bort. Troels och Oliver förstod inte varför de uppehöll sig så mycket där. Nödsändaren hade ju varit på under de sista tre minuter som planet glidflög mot vattnet. Flera gånger strök planen ändå förbi dem. De stirrade rakt in i strålkastarna som tände hoppet.

— Men plötsligt gick det upp för oss; dom hittar oss inte. Förtvivlad ropade jag Fuck, Fuck, Fuck så den artige Oliver nästan höjde handen hyschande. Som om någon kunde höra oss...

Om planen haft värmekamera skulle Troels och Oliver förmodligen upptäckts. I dag har den kanadensiska sjöräddningen börjat utrusta sin flygflotta med det. Men en endaste enkel ficklampa, till och med ljuset från mobilen, hade gjort dem lite synliga.

De skakade av köld men ställde än en gång in sig på att se framåt. Om de bara klarade natten, skulle sökandet säkert återupptas när det blev ljust. Och då måste de hittas.

Men när klockan var tre på Hudsonsundet och det hade börjat snöa lätt över det arktiska landskapet, knackade två poliser på dörren hos Troels familj i Göteborg. Där var den nio på morgonen när brevet från UD överlämnades med beskedet att Troels och Oliver försvunnit utanför Kanadas nordöstra kust. Och hade inte hittats.

— När vi förstod att det inte hände någonting, tänkte jag för första gången: Det är inte givet att vi kommer härifrån. Det är bara en fråga om när våra krafter ska ta slut.

Deras optimism hade fått sig en törn och resonemanget på isen började kretsa kring hur det kanske skulle sluta.

— Jag tänkte, jamen det är nog inte den värsta döden, att frysa ihjäl. Man sätter sig ner och somnar. Men jag kunde inte sluta tänka på barnen. Hur skulle det bli för dem utan pappa?

— Vi samtalade om vad som kunde hända. Vi visste att klockan borde ha varit efter fyra när vi slog ner. Men hur länge hade vi varit här? Driver vi med isen ut? Vad gör vi om vi måste ta oss till ett annat isflak?

Hur tyst är det i tystnaden?

— Det var inte helt tyst. Vinden hördes. Isen rörde sig och knakade säger Troels och härmar ljuden.

Vätskebristen tog på krafterna och de måste orka hålla sig i rörelse. Oliver visste att det kunde vara farligt men sög ändå i sig lite salt is-sörja. Under snöfallet ställde sig Troels och gapade mot himlen för att få "smak" av några kalla flingor som skulle lindra, om så bara pyttelite.

Men han fick inte hålla munnen öppen för länge, det kunde vara farligt och med jämna mellanrum måste de blåsa i händerna som kupats över ansiktet för att inte få frostskador på näsan.

De stod med ryggen mot vinden för att låtsas lite lä och turades om att massera och dunka varandra. De hoppade och joggade på stället utan att veta om isen klarade trycket.

Tröttheten skulle kunnat spoliera allt. Troels såg flera gånger Oliver nicka till stående och väckte honom. De försökte hålla modet uppe på varandra. Och gryningen hade hopp med sig. Det började med en smal remsa ljus i molnen.

— Vi trodde det var månen. Men det var dagsljuset. Det kom så långsamt och det var en oerhört bra känsla. Vi tänkte, nu kommer de snart!

Två valrossar dök upp i vattnet och tittade på dem. Några fåglar passerade. För första gången såg de hela sundet och i fonden snöklädda berg. De befann sig inte så långt från land. Kanske sju kilometer. Troels, som sett på film hur eskimåerna gör när de jagar säl, började hoppa från isflak till isflak.

— Det kändes fantastiskt, helt himmelskt att få röra sig. Att kunna påverka sin situation.

Skulle de orka hoppa mellan flaken och ta sig i land? Oliver gillade inte idén.

— Jag visste att om en av oss föll i vattnet, skulle den andre inte ha kraft att ingripa.

Troels gav sig ändå iväg och var 50 meter från Oliver när han såg ett ljus långt borta mot öppet vatten.

— Var det ett fyrtorn? Det borde synts i mörkret. Hade det varit en helikopter skulle den rört sig? Nej, det är nog ett skepp. Vi tänkte aldrig att det kunde vara någon som letade efter oss. Men ljuset kom och gick, som om det svepte och sökte något.

Då bestämde de sig för att försöka hoppa över flaken ändå och ta sig så långt de kunde mot öppet vatten för att möta skeppet. Nu var Oliver beredd!

— Jag tänkte, det kommer inte många människor här, så vi måste ta chansen.

De drog av sig livvästarna och viftade med dem över huvudet. Skeppet plogade sig fram. Höll rak kurs mot dem och när signalhornen ljöd dovt och mäktigt över isen ropade Troels: "Vi är räddade!". Oliver svarade: "I know!!".

— Mer sa vi inte.

Trålaren bromsade in, parkerade alldeles intill dem och räddningsbåtarna hissades ner. Med tio knops fart, i 18 timmar, hade den danske räktrålaren sökt över 330 kilometer vatten. Nu gick allt fort. När besättningen hjälpt dem ombord, rann tårarna. En halvtimme senare, när klockan var fyra på eftermiddagen i Sverige, talade Troels med sin fru i telefon. Han märkte att han var andfådd utan att förstå varför, och hade fått ett konstigt ljud i ena örat. Fötterna hade börjat värka.

— Det gör ont när fötter fryser och när de tinar. Inte däremellan.

Troels och Oliver fördes i helikopter till Iqualit som varit målet för första dagens resa. Det är bara det att de kom dit ett dygn senare än beräknat. Och inte för egen maskin. Men de var lyckligt i hamn.

— Nästa dag var det minus 34 grader därute. Så vi hade tur med vädret!

På sjukhuset fick de sova länge och vård för lättare frostskador. Handskarna hade skyddat händerna.

— Min fru brukar säga att jag har varma händer.

Vännerna återvände till civilisationen utan en enda personlig persedel. En oväntat hemsk upplevelse, tycker Troels.

— När vi kvicknat till frågade doktorn om det var något mer vi önskade. Jag svarade: Rena kalsingar och så hade jag gärna kunnat borsta tänderna och raka mig.

— Ingen hade nog tänkt på att vi behövde byxor, skor och tröjor också och jag tror doktorn själv skyndade iväg på stan för att handla ihop lite när vi skulle skrivas ut. Jag vet inte hur han uppfattat mig, för kläderna var som till en bjässe.

Men sen var det inte raka spåret hem. Inte ens överlevare med hemlängtan tillåts resa utan pass. Och de hade inga kreditkort och pengar till flygbiljett. När de lämnade sjukhuset visste de inte var de skulle tillbringa nästa natt. Men stans enda hotell hämtade dem och rev notan för mat och husrum.

— Det är många som går vilse på isen och aldrig kommer tillbaka, så alla verkade glada att möta oss. Vi fick se människan från hennes bästa sida.

När formaliteter och resehandlingar äntligen var klara, ordnade Air France skjuts sträckan Montreal - Paris. I business class. Oliver hade kryckor och rullstol men inget spelade någon roll.

— Vi var på väg hem. Halvlåg och tittade på film, fick gåslever och champagne. Och sen skulle vi fira jul tillsammans hade vi bestämt därute.

— Vi blev blodsbröder och Oliver är en del av vår familj nu. Det är någonting, det är svårt att beskriva riktigt vad. Till exempel måste vi höras av på telefon när det gått några dagar. Och hela familjen blir glad om Oliver vill fira jul med oss i år också. Men han är så försynt.

— Jag var länge så arg på mig själv. Det uppstår alltid ett rollspel. Att flyga hem Cessnan var min grej, det var mitt plan. Jag hade inviterat Oliver till det här och hade ett ansvar för honom. Det sitter i.

I en veckas tid drömde Troels mardrömmar. Han var alltid tillbaka, fången på isen igen. Inte ensam utan med sin familj.

— De hade haft det värre än vi. De frös inte men ovisshet är en plåga. I sju timmar hade vi varit dödförklarade och de trodde att livet skulle få gå vidare utan mig. För dem var det bara skräck och min dotter Maja har haft det svårt. Det här året har vi gått i terapi och det kommer att bli bra.

Oliver och Troels har fortsatt att flyga.

— Men jag kan få en läskig känsla i magen när jag kör ut över öppet vatten i mitt lilla flygplan. Jag vet att det inte finns några garantier, säger Troels.

Och när han drar på gasen på den stora Airbus han flyger charter med på Medelhavet, Egypten, Kanarieöarna, tänker han alltid att han måste vara förberedd på nya överraskningar.

— Man kan aldrig säga att det har hänt mig en gång och det händer aldrig mer.

Birgitta Lööf birgitta.loof@hd.se042-489 90 18