Idealist får lift till jobbet

Varje dag i över fyra år har Linda Önnby liftat från Malmö till jobbet vid Kemicentrum i Lund. Snart doktorerar hon på vattenrening och hennes forskning kan betyda mycket för både oss och tredje världen som tyngs av förgiftade grundvatten och sjöar. Hon är en sann frisklufts- och vattenkramare.

INTERVJUN. Det är fortfarande mörkt ute när hon sköljer ner sista halvan av sin smörgås med en klunk ekologiskt kaffe. Brödet bakar hon alltid själv. Pålägget är hummus, gjord på kikärter, vitlök, peppar, citron och salt. Och så sesampastan tahini, med smörgåsgurka som hon fiskat upp från en stor burk. De tre vännerna hon hyr lägenheten på Nobelvägen med, bildade en ekonomisk förening med andra kollektiv i stan för att kunna beställa hem ekologisk mat till vettiga kostnader.

— Ekologiskt är ju lite dyrare, men med stora kvantiteter kan vi få ner priserna och äta riktigt bra ändå.

Tre trappor ner jobbar sopbilens besättning med att samla in och transportera bort välfärdens överflöd och p-vakten lägger sin inplastade biljett på vår ruta: För överträdelse mot den lokala trafikförordningen. Linda har ingen bil men har vant sig vid bilens bekvämlighet och slipper ägandets avigsidor. När hon insåg hur lätt det går att lifta med morgon- och kvällspendlarna på raksträckan Malmö-Lund, blev hon lika oberoende av avgångstider som de. Hon behöver aldrig tänka på att passa busstidtabellen. Kan flexa lugnt.

Det var en vän som fick henne att prova tum-åkningen och nu är hon fast, säger hon och knyter på sig skorna och drar ner den svarta mössan över öronen.

— Är det kallt ute?

Det är minus tio grader när hon hoppar på cykeln för att ta sig från korsningen Amiralsgatan-Nobelvägen till Statoilmacken vid motorvägsmynningen. Stegen är raska och det knarrar under skorna när hon lämnar cykelparkeringen. Djurspår i snön söker sig bort från strömmen av bilar som stannar in och accelererar vid rödljusen. En gul landsvägsbuss smiter förbi med dekalen: "Testa nya snabblinjen Malmö-Lund".

Linda håller upp sin handtextade skylt med "Lund norra" på ena sidan och "Malmö" på den andra. Och med diodcykellampan i handen lyser hon på bokstäverna för att rikta bilisternas uppmärksamhet mot det väsentliga. Det har inte ens gått fem minuter när en grå stadsjeep stannar och erbjuder henne ett uppvärmt säte.

En kvart senare blir hon avsläppt på en bussficka vid Sony Ericsson med en burk energidryck frikostigt medskickad av föraren. Ibland kan hon stiga av vid Ideon som ligger närmare hennes arbetsplats och då sparar hon några steg. Fler män än kvinnor ger skjuts på den här sträckan. Och hennes chaufförer brukar vara i 35, 50-årsåldern.

— Det är ofta män som jobbar på Ericsson och hunnit köpa sig en egen bil. Kvinnorna som stannar, är lite äldre. De brukar säga att de blir oroliga för mig och tycker det är bättre att jag får åka med dem.

— Många är gamla liftare själva. Jag minns en kvinna från Höganäs som berättade att hon brukat lifta in till Helsingborg när hon skulle ut och roa sig och bussen slutat gå. En gång fick jag lift med en Citroën från 1968. Det låg en surfingbräda i kupén så jag förstår inte hur jag fick plats.

Flera gånger har hon åkt med en fransman som passat på att lära sig svenska umgängesregler.

— Han vill lära sig mer svenska och jag vill underhålla min franska och nu har vi bestämt att vi ska träffas. Det är det som är tjusningen med att lifta, det finns alltid något att prata om med alla. Man hittar alltid en tråd.

Att det skulle ha sina risker är nog mest en myt, menar Linda som aldrig råkat ut för något obehagligt.

— Och jag har åkt med över tusen personer. Snarare har jag fått uppleva fullt av överraskande, spännande möten. Man träffar folk som jobbar med saker man aldrig hört talas om. En man skulle arkivera om alla medicinska journaler digitalt. En annan hade varit med och byggt Sveriges första motorväg. Den mellan Malmö och Lund.

Det är bara när hon jobbar sent, efter åtta, halv nio på kvällen, som hon för säkerhets skull tar bussen. Linda liftar till och med när hon ska besöka föräldrarna i fiskeläget Hällevik i Blekinge. Det är förstås lite trögare att få någon på kroken då, men det tar ändå inte stort mer än en timme.

— I somras liftade jag och en kompis till Åre för att fjällvandra. Det gick inte riktigt lika lätt. Men det är förstås ett större beslut att fatta, att ta med någon tjugo mil eller mer.

Gatubelysningen släcks utanför Kemicentrum när vi går in genom porten och upp för en stentrappa mot Bioteknik. Liftaren drar av sig sin svarta mössa, tumvantar och korta jacka och blir forskaren Linda Önnby. Om ett par år ska hon kunna sätta på sig doktorshatten och ha lett vattenreningen in på helt nya spår. Vägen ligger utstakad i labbrummet hon visar oss in i. På dörren står det:"Varning. Gifter". Vi spanar efter farliga syror och baser, men ser bara glasrör, kolonner och stängda skåp.

Här förvaras också fabriksvatten från Landskrona, som används vid tester på hur lunda-metoden, att fånga upp metaller, skulle kunna fungera ute i verkligheten. Det är inte bara morgondagens utsläpp som väntar på en billig, effektiv rening. Även gårdagens och dagens...

Det läcker hela tiden och även små utsläpp blir stora. Koncentrationen av läkemedelsrester kan vara flera tusen gånger högre i sjöar kring industrierna, än i blodet på dem som medicineras, berättar Linda som jobbar med tungmetallerna bly, zink och koppar. Men principen kommer att tillämpas på mycket mer.

— Vi vill kunna separera metaller, bekämpningsmedel och läkemedel i både vatten och markmiljö på ett billigt och miljövänligt sätt. Och målet är att metallerna ska kunna utnyttjas igen. Vissa kommer vi ju alltid att behöva...

I dag renas mark och vatten från utsläpp genom att forma kemiska fällningar som sedimenterar i vattenlösningen och kan separeras. Linda och hennes projektgrupp i Lund arbetar med speciella geler. De adderar ligander (en sorts armar) som attraherar metallerna när vattnet passerar genom gelernas hålrum. Att fånga in metaller på det här sättet är en skonsam process och vad hon vet görs inga andra sådana försök i världen. Behovet är stort. Allra störst i Asien, Pakistan, Indien, Sydamerika. Linda har själv upplevt det.

När hon var 22, åkte hon Transsibiriska järnvägen till Kina och sen vidare till Vietnam, Laos och Kambodja. Året därpå hade hon ett volontärsuppdrag i Östafrika. Jobbade på ett gatubarncenter och med ett miljöprojekt på en secondary school (high school) i Uganda. Hon har varit engagerad i rättvis handel och i utbyten med Sri Lanka och Indien. Examensarbetet gjorde hon förresten också i Indien. Ringade in textilindustrins nedsmutsning.

— Jag såg färgningen av tyger, hela karusellen med egna ögon. Det blev inkörsporten till det jag sysslar med i dag.

— Miljömedvetenheten har fått ett annat livsrum. Jag tror vi börjar ta frågorna på allvar nu. Men det måste till politiska beslut för att lyckas. Och det känns privilegierat att få jobba med det.

Naturvetenskap har hon alltid tyckt är spännande. Föräldrarna är tandläkare och hon kan tänka sig att intresset kommer hemifrån. Men engagemanget för alternativ mat delar inte familjen. I tio år nu har Linda undvikit kött. Det började när hon åkte till Frankrike för att plugga franska.

— Det var precis under galna-ko-sjukan och jag tyckte det var bäst att låta bli kött. När jag åkte till Asien, var det lika bra att bli vegan och riktigt avhållsam. Då skulle jag ha störst chans att hålla mig frisk. Jag tycker absolut inte att man är begränsad. Matlagning är något av det roligaste jag vet.

— Det känns väldigt onödigt att äta kött och när senaste larmet om vanvårdade grisar kom strax innan jul, var det skönt att inte vara delaktig i det. När man väljer bort kött belastar man inte miljön.

Linda tycker om asiatisk mat. Gärna med kokosmjölk och curry. En fredagskväll i januari kan hon längta efter en vällagad tofu-middag med mycket vitlök och lök. Vid den här årstiden kanske stekt med lite timjan och svamp.

— Till det skulle jag ta ett glas ekologiskt, portugisiskt vin.

Just nu är det Lindas favorit.

Och vad gör hon om tio år?

— Jag drömmer om samboende med andra familjer. Det har en massa fördelar. Vi har kanske ett hus på landet som gärna får ligga nära ett naturreservat, i alla fall i vackra omgivningar. Vi delar på barnpassning och odling av grönsaker. Gör kanske vår egen biogas. Hade vi höns, skulle jag nog äta äggen. Men mjölken är till för kalven. Det finns så många bra alternativ. Soja och havre till exempel. Det är dessutom gott.

— Jag vill leva miljövänligt så man kan ha ett rent samvete. Och jag vill fortsätta att arbeta med något som har betydelse för världen. Förmodligen med vattenrening eller något närliggande. Det man gör är väsentligare än pengar.

Birgitta Lööf birgitta.loof@hd.se042-489 90 18