Snacka om snaskigheter

Tillhör du tjuvlyssnarna? De som spetsar öronen lite extra för att höra snaskiga detaljer. Eller blir du bara irriterad när medpassageraren skryter i mobilen om sina sexuella erövringståg, eller när bordsgrannen på fiket högt redogör för de senaste skilsmässoryktena? För vissa som taxichauffören och bartendern, finns inga skyddsnät alls.

Mer. Det fria ordet regerar. Skrönor upphöjda till dagens sanning, pikanta snedsteg, fru Ankas Hollywoodbekymmer och andra väsentligheter – allt väller över oss på bussen, tåget eller i snabbköpskön. Informationssamhället larmar och det är inte lätt att värja sig.

En solig lördag i slutet av förra millenniet kickades boll i stadionbunkern i Malmö. Eftersom hemmalaget hette IFK och höll till i division 4 kunde knappt 200 personer välja och vraka mellan 26 500 platser. Förlupna kommandorop från planen förstärktes i en resonanslåda av betong och varje snedspark ekade.

En offentlig harkling gav plötsligt skådespelet nya dimensioner. Någon, typ speakern, hade glömt stänga av mikrofonen. Prassel och ocensurerade kommentarer mellan män i en funktionärshytt vällde ut över glesbefolkade läktarsektioner. Amatöranalyser i en överdimensionerad arena.

"Nä, fan... Inte nu igen. Vilken sopa!"

"Åhhh, den där enbente djäveln. Prova en bredsida nästa gång, om du vet va de e..."

Sedan en dörr som öppnades, hyschande på bred malmöitiska, ett klickande läte och slut på trakasserierna. Åter charmlös lunk och dova avgrundsröster, efter en upplyftande utflykt i tjuvlyssnandets innersta värld.

Att det allmänna tonläget stegrats råder ingen tvekan om. Enligt en färsk rapport från Hörselskadades riksförbund uppger halva svenska folket att de har svårt att höra på kafé eller restaurang, och varannan svensk arbetare menar att de har problem med ljudmiljön på jobbet.

Etnologen Patrik Sandgren dokumenterade under hösten 2009 tillståndet på Knutpunkten i Helsingborg inför en planerad ombyggnad. Projektet tydliggjorde en kakofoni av röster, musik, tickande klockor och trafikbuller.

— Volymen är högre än någonsin tidigare. Det speglar hur det ser ut i samhället. I dag kan vi, med hjälp av mobiltelefoner, högtalare och andra hjälpmedel, helt enkelt låta mer, säger Patrik Sandgren.

Vi omger oss av ett ständigt brus av röster, bakgrundsmusik och mobilsignaler. Personligt och publikt i salig blandning, förtroliga samtal i allmän miljö. Sanningar och skvaller vi inte bett om.

Folk verkar närmast rädda för tystnaden. Många är offentliga med sitt privatliv, samtidigt försvinner allt fler in i sitt eget ljudutrymme, typ i en iPod.

När vi jämför olika epoker är författaren Peter Englund en lyhörd och klarsynt referent. Han pekar på en del paradoxer i "Tystnadens historia", där han skriver om tillståndet i Europa för flera hundra år sedan:

"...läskunnigheten var usel, varför nyheter förordningar, dekret och lagar tog en form som var muntlig och högljudd. Allt ropades ut..."

Men han konstaterar också:

"Vår ljudvärld har få likheter med den som fanns för 200 år sedan. Att den akustiska nivån är högre nu än då är en självklarhet. Volymen har skruvats upp och upp, i en ond cirkel... ...Exempelvis har musikforskare visat att symfoniorkestrar förr spelade med betydligt lägre ljudstyrka jämfört med i dag. Pauserna, de små tystnaderna inne i styckena, har också blivit kortare och kortare."

Folkvettsexperten Magdalena Ribbing predikar anpassning till den kultur som råder just där vi för tillfället befinner oss. En god portion förstånd och en nypa ansvar.

— Diskretionen är i avtagande, tyvärr. Vi pratar högre, kanske som en följd av dagis där barnen nästan måste skrika för att göra sig hörda, eller av den tilltagande volymen i tv och på film. Vi är skränigare, och vi tycker att vi har rätt att ta mer plats både ljudmässigt och fysiskt.

— Det är synd, vi förstör den trevnad som är så lätt att skapa med hjälp av lite vanlig hänsyn, och som skulle underlätta livet för oss alla, säger hon.

Mobiltelefonen har förändrat mycket. Respekt är ett ord som inte verkar innefatta röstläget och fysisk närvaro har devalverats.

— Det är ganska självklart att man i ett samtal med en närvarande person ska avstå från att samtidigt tala i mobiltelefon, om det inte är nödvändigt. Vi vet alla hur det ser ut när den vi pratar med i ett socialt sammanhang kollar sin pipande mobil och börjar tala i den. Effekten blir, oavsett avsikt för de fysiskt närvarande, att de inte är tillräckligt intressanta. Någon roligare person finns i telefonen.

Mycket är säkert en generationsfråga.För olika koder gäller förstås på en fritidsgård och ett bibliotek. Det handlar, som Magdalena Ribbing säger, om att anpassa sig till miljön man vistas i.

— På ett bibliotek ska man såvitt jag vet låta bli att prata i mobilen, annat än kanske mycket diskret. En fritidsgård har säkert sina egna regler, och jag kan tänka mig att mobilen där fungerar som en gemenskapspryl som flera kan använda samtidigt.

Att lyssna till privata angelägenheter har blivit en del av vardagen på bussen, vid fikabordet eller i affären. Ibland är det svårt att undvika att spetsa öronen, men är det tillåtet att tjuvlyssna?

— Så snart människor börjar prata tillräckligt högt på en mer eller mindre offentlig plats så är lyssnandet inte bara tillåtet utan ofta nog nödvändigt. Man är inte ett dugg intresserad men tvingas, framför allt av den speciella mobilsamtalstonen som brukar vara högre än den mellan två närvarande, att lyssna till allt möjligt som man inte alls vill höra på.

Vissa yrkeskategorier är extra utsatta i vår ljudinfekterade tid. En taxichaufför får tveklöst höra ett och annat barnförbjudet. Ulf Karlsson från Klippan kör skol- och charterbuss för Resteamet och har många års erfarenhet av frivilligt och ofrivilligt lyssnande.

— Det är klart att man blir röd om kinderna ibland, säger han. Om 20 damer är ute och rör på sig kan det bli rätt fräck jargong, och en inköpsresa till Boardershop i Puttgarden kan bli lite stimmig.

— Sedan undrar jag hur alla klarade sig utan mobil förr. Under en tur till Spanien kan folk sitta och ringa hem hela tiden och berätta precis var de befinner sig. Själv stänger jag gärna av telefonen när jag är ledig.

— Det blir vanligare med laptopspel på hög volym också, och ibland får jag be barnfamiljerna dämpa sig lite. Annars är kontakten med människor den stora fördelen med jobbet, och 99,9 procent är trevliga.

Lite skum belysning och något stärkande i glaset brukar höja stämningen. Det vet kvinnan eller mannen bakom bardisken.

Sara Nilsson häller upp ett glas vin och en pint öl på Telegrafen i Helsingborg. Hon har gjort det förr.

— Jag har jobbat i garderob och med servering i Helsingborg, Åre, Vemdalen och Rhodos, berättar hon.

Alltså har hon hört ett och annat samtal. Några direkt ämnade för henne, andra som definitivt inte varit det.

— Ingen pratar diskret i en telefon, är de dessutom på krogen så blir det extra hög nivå. Jobbet är ändå det lugnaste jag haft, och då jämför jag med en del nattklubbar och med Rhodos, där det mesta gick ut på att langa fram dricka.

Och visst blir folk talföra i skydd av pubmörkret. Här är tiga sällan guld.

— Mycket försvinner i sorlet, men inte allt. En del raggningsgrejer och sånt som hänt på fester har man ju snappat upp.

— Ibland händer det att tre personer sitter och snackar, och så går plötsligt en därifrån, då börjar de två som är kvar att snacka om den tredje. Och det kan jag säga, att det är inte allt man vill veta.

Höganäsbon Anders Persson är professor i sociologi i Lund. Han har forskat i publika samtal och förundrats över hur indiskreta vi blivit. I studiesyfte har han tjuvlyssnat på mobilprat i det offentliga rummet.

— Det började av en ren slump. Jag hörde några snaskiga samtal på Arlanda och skrev min första artikel i ämnet för över tio år sedan.

Om Magdalena Ribbing förespråkar ett strikt förhållningssätt till mobiltelefoni, så är Anders Persson mer tolerant.

— Förhoppningsvis lär vi oss hantera problemen bättre med tiden. Vi vänjer oss, tänker bort dem och bryr oss inte. Själv försöker jag se det roliga i situationen, och det har väl blivit lite mindre störande i och med att sms-andet tilltagit.

Under sina studier har han hittat två typer som är mer snacksaliga än andra. Dels är det de så kallade mobilblottarna. De njuter av att dela med sig av sina erfarenheter, som inte sällan handlar om makt och sexuella erövringar.

Just den kategorin är ändå, menar Anders Persson, rätt marginell.

— Betydligt intressantare, för mig som sociolog, är de absorberande kommunikatörerna, konstaterar han. De glömmer regler och normer helt och är så uppslukade av själva mobilsamtalet att de inte märker att de befinner sig bland människor som de inte samspelar med.

De snacksaliga typerna finns överallt, och de provocerar och stöter på olika mått av motstånd.

— Vi svenskar är rätt hänsynsfulla, och säger inte gärna "du stör mig". Det är stor skillnad på så nära håll som i Danmark. Där har jag har varit med om att folk blivit ombedda att hålla tyst på tåg. I USA vet jag att man ibland applåderat kollektivt när en passagerare på en buss äntligen slutat prata.

— Och jag har läst upprörda artiklar från Australien i ämnet. En krönikör tipsade om tio sätt att stoppa störande samtal. Ett av de mer drastiska var att smyga fram och låta en pruttkudde ljuda i närheten. Jag tror inte skribenten insåg hur fyndigt förslaget var. Pruttkudden symboliserar ju en fjärt och sådana är verkligen tabubelagda i den sociala samvaron. Att likställa mobilpratande med fjärtande är en stark signal.

Anders Persson har förstås upplevt ett och annat själv, såväl när han lyssnat aktivt som när han överrumplats av omgivningen.

— Nyligen hörde jag en medelålders kvinna stå och prata vitt och brett i Ica-kön, om hur hon tagit bort sina stygn. Det pågick otroligt länge, med intima detaljer. Hon plockade mekaniskt upp sina varor och var totalt omedveten om att alla hörde henne. Sedan blev hon uppmanad att betala, och gjorde det, men fortsatte hela tiden att prata och berätta i mobilen.

Men det krävs inte alltid ett headset eller en bärbar telefon intill örat för att tappa koncepterna.

— Du kan absorberas i ett samspel med en annan människa. Som två personer som talar högljutt, face to face, på ett tåg så att alla andra hör. Sedan kliver den ene plötsligt av och den som blir kvar känner sig socialt naken och funderar över vad omgivningen egentligen hört av samtalet.

Den tekniska revolutionen har flyttat mycket av fokus till sociala medier.

— En del antropologer påstår att individen håller på att försvinna. I stället är vi divider, menar de. Du är ditt nätverk helt enkelt. På Facebook, bloggar och liknande blir man gärna intim, men vi blir också mer restriktiva på ett annat plan, som någon sorts motkraft. Mobilfria zoner, som tysta tågkupéer, är ett svar på den ökade offentligheten, säger mannen som tjuvlyssnat sig till en professur.

Om sociala medier har Magdalena Ribbing förresten ett och annat att säga. Enligt henne får den som är dum nog att lägga ut sina personliga förehavanden och uppfattningar på nätet skylla sig själv.

— Det är totalt åt skogen att människor håller på med helt privata ärenden öppet, för nästan vem som helst. Man krymper sin integritet till något mycket litet. Förmodligen kommer man att ångra det så småningom, så fantastiskt underbart är det inte att se sig själv eller sina innersta tankar publicerade till allmänt åskådande, säger folkvettsexpert Ribbing.

Så kastas vi tillbaka till en fotbollsläktare igen. Nu Fredriksskans i Kalmar, några år före stadionincidenten i Malmö. Nymodigheten video skulle prövas och hemmalaget hade hyrt in en gubbe för att dokumentera allsvenska tåfjuttar och fälleben. En bänkrad ovanför pressläktaren tog han plats och så rullade allt igång.

Innan nästa träning samlades hjältarna i klubbstugan för djupanalys av löpvägar och spelvändningar. Matchen de fick repriserad var inte anmärkningsvärd. Värre var den ljudkuliss av jargongmässiga invektiv och förklenande omdömen som hördes från den röststarka journalistsektionen. En voluminös och svavelosande kollega överröstade oss övriga, men presskåren drabbades ändå kollektivt av inte oansenliga och rätt långvariga samarbetsproblem. Allt på grund av den förbannade tekniken och det ocensurerade ordet.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28