Utan skåningar stannar Sälen

De skånska gästarbetarna står som spön i backen – från Sveriges bästa snowpark i Kläppen, via Sälenmassivens varierande utmaningar och ända bort till Stöten med högsta fallhöjden och längsta pisterna. Vi lät en skoterförare från Svalöv guida oss genom Nordens största vinterturistområde, men först måste han räddas ur en strejkande sittlift och hivas ner i snön.

Mer. Tänk att landa i Vallåsen, Sydsveriges alpina Mecka, och varenda snögubbe snackar dalmål. En kulla håller ordning i liftkön och en mas kör pistmaskin. Björn Skifs sjunger klämkäcka after ski-dängor och drängfulla tonåringar står med Kopparbergs bärs i näven och vrålar "Heja Leksand!", så att oljudet hörs bort till Östra Karup och rullar vidare ner över Laholmsbukten. Nej, det händer inte.

Men det händer i Sälen. Fast tvärt om.

Smyger du in på pizzerian Kalas ser du Gabriel Bruhner från Skälderviken knåda deg.

Är du fyra år och vill bli en ny Anja Pärson får du första skjutsen i utförsbacken av skidläraren Hilda Westman från Helsingborg.

Bor du i Gammelgården bäddar Lovisa Fredén från Ängelholm din säng.

Vill du utmana svartpisterna på Hemfjället är det Robin Olsson från Svalöv och Johanna Nilsson från Teckomatorp som placerar din rumpa på rätt plats i stolliften.

Och blir du akut hungrig nere på Snötorget kan du smita in till Maja Strandberg från Höganäs och beställa något från grillen på Majkens sylta.

Sådär kan vi fortsätta i all oändlighet. Utan skåningarna stannar Sälen.

Ola Nilsson vet. Under sommarhalvåret är han fotbollsmittfältare i Svalövs BK, nu är han uppe i ottan och hämtar ut sitt snömonster. När vi skildes åt i går kväll hade mörkret sänkt sig över Lindvallen och skoterpatrullens yngste förare hängde och dinglade i strålkastarskenet med stjärnhimlen som brandgul fond. Han avslutade arbetsdagen med att låta sig firas ner ur en åttasitsig korg – en vågad räddningsmanöver som slutade med lycklig mjuklandning i snön. I dag är det becksvart när han kliver på sitt pass och börjar kontrollrundan av Skistars stol-, släp-, knapp- och bandliftar. Gårdagens övning, med personalen som statister, får ju inte förvandlas till skarpt läge för luftburna turister.

— Vi checkar av systemet, det är det första som händer under dagen och det ska vara klart när liftvakterna kommer och allt kör igång vid niotiden. Det är därför vi är så tidigt ute, redan före halv åtta, berättar Ola Nilsson.

Han kom hit för fyra vintrar sedan. Började längst ner i backen vid en av de 119 liftarna som finns i hela Sälenområdet – från Kläppen i söder, via Lindvallen, Högfjället, Tandådalen, Hundfjället och upp till Stöten i norr. Sedan har han bokstavligt talat jobbat sig uppåt. Nu kör han skoter så att snön yr. Hans Yamaha RS Viking råmar som en brunstig älgtjur när den tuggar uppför Gustavbacken under februarimorgonens kontrollrunda.

En timme senare är han tillbaka för frukost med kollegorna i patrullen.

— Det är ett populärt jobb det här. Jag tror det var 70 som sökte tre lediga tjänster. Trots att jag bara är 21 år fick jag chansen.

Att gästarbeta från november till maj har blivit ett sätt att leva, och så kan det nog förbli ytterligare en tid.

— Jag har lockat hit lite kompisar och kanske kommer jag tilbaka själv nästa säsong. Man vet aldrig.

Sedan bär det av på skånsk vinterodyssé. Vid släpliften Höken hittar vi Hilda Westman från Helsingborg i karaktäristisk, röd Skistardress. Det är avslutningsdag för hennes nybörjargrupp, bestående av tre småttingar i åldern fem till sex år.

— De har lärt sig svänga och bromsa, grunderna helt enkelt.

Hilda gör sin andra säsong som skidlärare i Lindvallen. Kombinationen utförsåkning och barn lockar henne.

— Familjen åkte hit upp när vi var små och min syster jobbade i liften för sex år sedan. Att vara ute och tillsammans med ungar är det roligaste som finns, men det blir nog sista vintern ändå. Jag tänker börja plugga. Till lärare, kurator eller något liknande...

Efter förmiddagens övningar är det samling framför Majkens sylta vid Snötorget – för diplomutdelning, applåder och kramkalas. Stolta föräldrar irrar omkring på jakt efter rätt minioverall att borsta fri från snö och snor, samt att ställa upp för fotografering.

Själva tar vi klivet in i värmen bland skidor, pjäxor och andra prylar. Bakom disken hittar vi Hildas barndomskompis från Helsingborg, Frida Nilsson.

— Jag har jobbat i liften tidigare, nu är jag här i uthyrningen och ibland i en profilbutik där vi säljer kläder. Vännerna, skidåkningen, allt är superkul och jag bor i en personallägenhet med tre andra säsongare, berättar hon.

— Om kvällarna umgås vi, tar det lugnt och tittar på film. Ibland händer det att man går ut, oftast på Harrys eller HC borta vid Högfjället. Det är klart att folk som jobbar här blir tillsammans, att det blir en del förhållanden när man umgås tajt i grupp. Själv träffade jag en kille från Gävle första året. Men, ja, det är ju en bit mellan Helsingborg och Gävle och det gick som det gick när vi flyttade hem.

Frida har också varit här med familjen under uppväxten och för ett par veckor sedan hälsade föräldrarna Lisbeth och Berne Nilsson på uppe i Dalarna.

— I Helsingborg har jag haft en massa ströjobb, men målet är att komma in på polishögskolan, avslöjar hon.

Nästa stopp är Söderåstorget, som varken ligger i Åstorp eller Bjuv, utan på helt andra breddgrader. Från Sälens Söderåsen går Express 303 rakt upp till svartmarkerade pisterna Adam och Pernilla. Robin Olsson och Johanna Nilsson från Svalöv respektive Teckomatorp lotsar folk rätt i stolliften.

— Jag gjorde min skiddebut när jag var 21, jag är 22 nu och det är han där som lurat mig att söka jobbet, säger Robin och pekar på vår ciceron, skoterfantomen Ola Nilsson.

— Men jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit. Det är skön livsstil och man bor nära sina kompisar. Lite kräsen blir man efter ett tag och kollar vädret innan man sticker ut och åker. Jag försöker träna på fritiden, det finns gym här och Ola har hyrt en idrottshall nere i Sälens by där vi spelar fotboll på fredagskvällarna.

Johanna Nilsson har noterat en del galna uppträdanden i liftkön.

— Ja, man får uppleva mycket. Som sex personer som trycker sig ner på fyra säten eller någon som tappar en stav högt upp i sittkorgen och hoppar rakt ut efter den.

Hon var förresten med om gårdagens kvällsövning hon också.

— Det gick smidigt, men förra gången vi testade säkerheten var det 17 grader minus och l-i-t-e kyligt att sitta och vänta på att bli räddad.

Hon gillar att kasta sig utför pisterna, ofta i sällskap med lägenhetskompisen Linn Oberlies från Sjöbo.

— Det här, att träffa folk med samma intresse, är själva livet, säger Johanna Nilsson.

— Hur det blir när jag kommer hem vet jag inte. Tidigare har jag arbetat inom parkförvaltningen i Svalöv. Många säsongare tar jobb på Skara sommarland, Astrid Lindgrens värld och liknande under resten av året, men risken är att man fastnar i det här. Kanske börjar jag plugga, men först av allt ska Linn och jag åka till New York. När allt är över har vi tre veckor i USA framför oss.

Skoter-Ola har eftermiddagstjänst vid Högfjället, så vi bestämmer oss för att slå följe bort till klassisk mark. Påsken 1937 slog våghalsige norrmannen Johan Wilhelm Clüver upp portarna till lyxiga Högfjällshotellet – det var starten till allt. Helpensionspriset låg på tolv kronor dygnet. I dag kostar en pizza på restaurang Kalas tio gånger så mycket.

Gabriel Bruhner laddar för kvällens rusning. Plockar fram ingredienser, staplar kartonger och pratar massproduktion.

— Kebabpizza och en variant med lufttorkad skinka och mozzarella är populärast. Jo, jag äter pizza själv, men har svårt för varm ananas.

Han bor alldeles intill restaurangen och delar 14 kvadratmeter med en av kockarna.

— Jag har arbetat på Hamnkrogen hemma i Skälderviken några somrar och fick en förfrågan om att hjälpa till här uppe. Det är en utmaning även för en utbildad kock – ett jäkla tempo. Härom kvällen gjorde vi 250 pizzor på tre timmar. Det blir rätt mycket jobb, men det är ju därför jag är här. Och ännu värre blev det eftersom min kollega i köket bröt nyckelbenet när han var ute och åkte snowboard, så nu är vi en man kort.

Vilket inte hindrar Gabriel från att själv ta sin bräda och kasa nerför branterna när tid ges.

Ett hyfsat snöbollskast bort i nordostlig riktning, alldeles bakom fjällkyrkan, ligger Gammelgården. Här är Lovisa Fredén från Ängelholm frukostvärdinna, städerska och våffelservitör. Men vi har bestämt träff i personalvillan på Hallonvägen.

— Här, längst bort i korridoren, bor jag, säger hon och visar ett litet krypin med våningssäng.

— Jag har fått en ny rumskompis i dag, en praktikant som utbildar sig på hotell- och restaurangprogrammet, men jag har inte hunnit träffat henne än.

Sedan slår vi oss ner och tar en fika. I köket råder organiserat kaos med odiskat porslin och glas i vildvuxna staplar.

— Ursäkta röran, vi har ett städschema och det fungerar hyfsat, men disken är det lite sämre med.

In kommer systrarna Mikaela och Therese Nilsson från Kristinehamn och Halmstadskompisarna Annika Karlsson och Minna Gunnarsson. Partyveckorna är över, berättar de. Nu är det fullbelagt och fokus på gästerna.

— Vi har dragit oss tillbaka, säger Mikaela.

— Lämnat dansgolvet till turisterna, säger Annika.

De har varit och hyrt en dvd, och nu ska de ner i källaren och kolla "Definitely, maybe".

— En snyftare, vi behöver gråta lite, säger Therese... och skrattar.

Livet är motsägelsefullt. Och fantastiskt.

Lovisa Fredén från Ängelholm gick ut gymnasiet i somras. Sedan dess har hon hunnit jobba på Sockerbageriet i Helsingborg, göra en avstickare till Oslo och en annan till Stockholm. Därefter åkte hon till Tanzania och försökte bestiga Kilimanjaro men drabbades av malaria och hamnade på sjukhus i stället. Nu sitter hon i en trävilla dränkt i snö och kvällsmörker och filosoferar.

— Jag har inte varit hemma alls i vinter. Under jul och nyår var det tjockt med gäster här och mycket jobb.

— En del sparar dricksen för att få lite över, men många vill ha roligt och det finns saker att göra hela tiden – surfing i badhuset, bowling, fester, massor. Själv tänker jag i alla fall försöka få en del pengar med mig hem, även om det är dyrt att leva här.

Nattklubben HC öppnar om några timmar och frestar. Och det är ju inte uppstigning förrän vid sextiden i morgon. Tjejen som såg snön på Kilimanjaro, men fick malaria och bara kom till etapp ett i sin bergsbestigning, funderar hur hon ska lägga upp kvällens taktik på högfjället.

— Och vet ni, jag har faktiskt köpt skidor och pjäxor men knappast åkt något, berättar hon.

— Tiden räcker inte till.

Så sant. Utbudet är stort, och livet rusar fram. Inte minst i skånska Sälen.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28