Deras mål: en nykter vardag

Susanne Schwerdfeger och Mikael Davidsson förälskade sig när de båda var missbrukare och hemlösa. Nu försöker de hitta tillbaka till en nykter vardag genom att hitta sig själva och lära känna varandra.

Mer. Keegan stiger in på Hemlösas hus i Helsingborg. Han har precis muckat. Folk hejar och är glada över att se honom igen, men själv bryr han sig knappt. Han har redan fått ögonen på något annat. Någon annan. Där inne sitter hon, med snaggat hår och två blåtiror runt ögonen – en hint om att hon nyligen åkt på stryk.

– Plötsligt en dag satt hon bara där. Min lilla krona. Hon var den enda jag såg i hela lokalen.

Det har gått fem år sedan Susanne Schwerdfeger och Keegan, eller Mikael Davidsson som han egentligen heter, blev tillsammans. Då var de båda missbrukare och hemlösa. Susanne bodde tillfälligt på hotell Magnus Stenbock och trots att man inte fick ha killar på rummen, brukade hon dra in Mikael igen så fort han blev utkastad.

– Jag har faktiskt jobbat rätt bra för att hålla dig kvar, säger hon.

– Och till min stora glädje har du lyckats rätt bra med det, svarar han.

Mikael har åkt in och ut ur fängelset flera gånger. Listan på åtalspunkter han fällts för är lång.

– Under den tid då jag gjort mina voltor har jag inte velat ha nån relation. Det var jättejobbigt när jag åkte in första gången efter att vi blivit tillsammans. Men hon är kvar än. Jag vet inte vad det beror på, frågar sig Mikael.

– Kärlek kanske, svarar Susanne och ler.

Det hade bara gått några månader sedan de blev ihop när Mikael åkte dit. Han var ute på ett ärende när polisen haffade honom och fick aldrig möjlighet att säga hejdå.

– Det tog tre, fyra veckor innan jag hörde något. Jag trodde han var död. Eller att han hade träffat någon annan. När man går på amfetamin inbillar man sig lätt saker. När han ringde och berättade att han satt häktad började jag gråta, berättar Susanne.

– Han sa åt mig att gå upp på Söderpunktens tak vid en viss tidpunkt så att vi kunde vinka till varandra. Sedan gjorde jag det ett par gånger efter att vi bestämt tid per brev. Men han flyttades ju efter ett tag så jag vet inte vem jag vinkade åt till slut.

Mikael dömdes för inbrott och flyttades till Bergaanstalten. Susanne fick inte besöka honom och eftersom hon inte hade en egen telefon var det svårt för Mikael att nå henne.

– Jobbigt var det, att ha en man innan för grindarna. Det var den längsta tiden i mitt liv. Vi var nykära och även om vi var kära i en drogrelation fanns det äkta känslor med i bilden.

Det blev många brev under de fem månader Mikael satt inne. Han skrev minst två i veckan. Susanne har sparat allihop. Två fyllda skokartonger med kärleksförklaringar och drömmar om ett nytt nyktert liv.

– Jag brukar ta fram breven och läsa alla fina ord han skrev. De ger mig styrka och hopp, säger Susanne.

Mikael har alltid tyckt om att skriva och i takt med att han nyktrade till i fängelset blev det allt lättare. För Susanne var det svårare.

– Det är inte lätt att skriva brev när man missbrukar. Ibland kan det ta tre dagar att skriva ner sina tankar och sedan ytterligare en vecka innan man kommer ihåg att posta det.

I oktober 2008 åkte Mikael dit igen. Han dömdes till 18 månaders fängelse för bland annat bedrägeri, narkotikainnehav, vapenbrott och för att ha rånat en man vid Olympia.

Att åka in har många gånger varit hans räddning, om än tillfällig. Då har han hunnit äta upp sig innan det har varit dags att återvända till gatan igen. Men den här gången var det annorlunda.

– Det var rena gudagåvan att jag torskade. Även om jag inte tyckte det då så var det ändå det bästa som har hänt mig.

Nu hade Mikael bestämt sig. Det var dags att lägga av med drogerna. I ett brev till Susanne skrev han hur viktigt det var att de drog åt samma håll. Om båda inte slutade knarka skulle de vara tvungna att göra slut.

– Jag kallar det sund egoism. Jag tänkte mycket innan jag ställde ultimatumet. Jag visste att det hade gjort ont om hon hade sagt något jag inte ville höra. Men jag var tvungen att göra det. Först när man räddat sig själv kan man rädda andra, säger Mikael.

Men Susanne kände sig inte redo att sluta. Tidigare hade hon hela tiden hittat anledningar till att fortsätta, så varför skulle hon inte göra det nu?

– Jag var sällan ute på stan och knarkade utan var mer som en hemmafru i missbruket. Jag ville ur det, men trodde inte att jag hade någon chans att klara mig på annat sätt. Men sanningen är att jag inte tog reda på vilken hjälp som fanns att få.

Under den andra fängelsevistelsen i deras förhållande fick Mikael ta emot besök. Susanne hälsade på minst en gång i veckan. Han försökte förklara hur han ville ha det, men hon orkade inte lyssna. Det var till slut Susannes syster som fick henne på andra tankar.

– Hon hälsade på mig på hotellet och drog mig bokstavligen därifrån. Hon sa till mig att om jag älskar Keegan måste jag sluta droga. Jag fick halva hennes säng, hennes mat och plånbok. Om inte hon hade ställt upp för mig hade jag inte varit där jag är i dag.

Susanne insåg att hon var tvungen att göra vad som krävdes för att få tillbaka det hon hade lämnat för sex år sedan. Hem, jobb och framför allt sina fyra barn.

– Det visade sig vara hur lätt som helst när jag väl bestämt mig.

Susanne blev drogfri tack vare en behandling på Livtaget i Helsingborg, Mikael behandlades på anstalten.

– Jag har varit skyddad där inne, det är värre att bli drogfri utanför. Man ställs inför många prövningar. Det är ingen lätt uppgift, men det ska ju inte vara lätt att leva heller sägs det, säger Mikael.

I augusti förra året fick Susanne ett återfall.

– Det var ett misstag som jag inte gör om och en besvikelse som inte bara drabbade mig. Nu har jag fått tillbaka min värdighet och har man väl fått smak på den är det jobbigare att falla tillbaka. Mikael gav mig en andra chans, men jag tror att det var för att han satt inne. Jag vet inte om jag hade fått den chansen här ute.

Trots att tilliten mellan de två har blivit lite kantstött ibland har den alltid funnits där.

– Även om jag alltid har haft förtroende för Susanne var det skitjobbigt att sitta inne. Man känner sig helt maktlös – ett ord kan få hela världen att rasa. Jag vet hur andra tänker, det är många som vill passa på att sätta på ens brud medan man sitter inne, säger Mikael.

– För mig att det alltid varit lätt att vara trogen. Jag är inte den otrogna typen, helt enkelt och alltid var helnöjd med Keegan, säger Susanne.

– Ja, det har jag ju fått höra när jag kommit ut. Vilken bra brud du har, kunde de säga. Och det betyder en hel del när folk säger det oberoende av varandra.

Keegan är Mikaels smeknamn. Efter fotbollskungen Kevin Keegan – hans stora idol som liten. Det är många av hans gamla kompisar som inte vet vad han egentligen heter. Men nu vill han inte kallas Keegan längre, nu vill han bli kallad för Mikael. Även om det är svårt. När någon ringer är det lätt hänt att han svarar med sitt smeknamn och när någon ropar Mikael efter honom reagerar han ibland inte.

– Jag tror att det är mentalt viktigt att göra sig av med det namnet, säger Mikael.

Nu ser de fram emot ett liv tillsammans. Men de vill inte stressa utan tar hellre en dag i taget. De bor var för sig men träffas så ofta de kan.

– Det är viktigt att vi får friskna till på olika håll, att vi blir självgående och bygger upp vars ett privatliv utan att trampa på varandra. Hellre tio bra år tillsammans än tjugo kraschade, säger Mikael.

– Vi kan inte bara ta vid där vi slutade utan vi måste lära känna varandra igen. Det kan visa sig att den andra har helt andra värderingar än man först trodde. Innan kunde Mikael vara så likgiltig, han brydde sig inte. Och jag var förmodligen likadan. Nu är vi mer samspelta och visar mer respekt för varandra.

Den 11 juni förra året förlovade de sig.

– När vi känner oss färdiga, trygga i vårt drogfria liv, då gifter vi oss, säger Susanne.

På sin dotters student, inför alla släktingar, friade hon till Mikael. Han var ute på permission och hade aldrig träffat Susannes familj tidigare.

– Det var jättejobbigt innan jag skulle träffa dem. Men de dömde mig inte ett dugg.

– Jag trodde också att de skulle döma dig. Mina föräldrar brukade inte prata gott om missbrukare och kriminella när jag var yngre, men de tog emot Mikael med öppna armar och vill gärna se mer av honom.

För Mikael är det viktigt att få ta sina egna steg. Omställningen tillbaka till en nykter vardag har varit stor.

– Just nu lever vi ett rätt tråkigt liv. Det gäller att sakta men säkert bygga ut sin fritid. I framtiden kommer vi också att ha en hund att gå ut och gå med, ett arbete att gå till och vänner som kommer och fikar, säger Mikael.

Han ser också fram emot att lära känna sina barn igen. Men ju längre tiden går desto svårare är det att ta kontakt.

– De är så mycket klokare än jag och det gör så ont att jag har valt bort dem. Jag pallar inte att göra dem besvikna igen. Jag kan aldrig gottgöra det jag gjort, bara göra gott nu. Denna gången ska jag lyckas, vilka medel det än krävs.

Cecilia Franck cecilia.franck@hd.se042-489 91 00