Levande landsbygd i blickfånget

Mikael Sarlöv har en farbror som äger en stor maskinfirma och en morbror som är lantbrukare, Paula Spengler är citytjejen som vill jobba med får eller växtodling och Linnea Andersson började plugga djurvård men hoppade snabbt över till jordbruksprogrammet. Här är morgondagens bönder.

Mer. Naturbruksprogrammet är kanske inte det självklara alternativet för dagens tonåringar. Åtminstone inte om de bor i stan. Grisar, traktorer, gödseldoft och oregelbundet slit långt ut på bondvischan. Visst känns det både främmande och skrämmande för många asfaltsungar.

Men inte för Paula Spengler från Lund. Hon har sökt sig från urban akademikermiljö till Svalöfs gymnasium. Till skillnad från nästan alla sina klasskompisar, med inriktning jordbruk, har hon ingen naturlig koppling till sitt vägval.

— Nej, och mina föräldrar sa väl inte så mycket. De bara tyckte det var lite annorlunda. Jag sökte hit för att jag är intresserad av djur och för att jag gärna ville jobba med får.

— Till sommaren har jag gått här i två år och planerna har ändrats, man har fått lära sig mycket och fått andra idéer. Jag kan lika gärna tänka mig att syssla med kor... eller varför inte växtodling.

De flesta eleverna som valt jordbruksinriktning har alltså erfarenhet av djurhållning, odling eller annan form av lantbruk sedan tidigare. Som Mikael Sarlöv från Gantofta.

— Jag har tänkt börja jobba på maskinfirma, berättar han medan vi vandrar runt bland traktorer och tröskor i undervisningsverkstaden.

— Min farbror äger Gunnar Nilsson maskin AB och min morbror är lantbrukare, och själv är jag intresserad av hjullastare, truckar, reparationer och liknande.

Eller se på Henrietta Göransson Jönsson från Furulund, som praktiserade på skolan när hon gick i nionde klass.

— Farfar har en maskinstation och själv tycker jag det är roligt att köra, säger hon.

— Men man får vara med om mycket här på skolan. I förmiddags var vi på studiebesök på ett slakteri i Kristianstad och fick lära oss allt möjligt från styckning till hur man gör korv.

Till skillnad från många studiekamrater är inte Henrietta inackorderad på skolan.

— Nej, jag bor kvar hemma, och det fungerar bra eftersom det inte är så långt hit.

Jenny Olofsson från Höganäs har däremot valt internat, totalt finns cirka 150 platser. Hon går första året, och då är det korridor som gäller. Andra och tredje året bor eleverna under friare former, som lägenhet inne i Svalöv.

— Tiden går, man pluggar och umgås med kompisar på fritiden, säger Jenny.

— Även mina föräldrar, som båda jobbar på Krapperup, har gått här på skolan och jag har varit med på öppet hus några gånger innan.

Marina Andersson från Åstorp hade egentligen närmare till naturbruksgymnasiet i Östra Ljungby, men fastnade för Svalöv när hon var på studiebesök. Medan Linnea Paulsson Olsson från Varalöv utanför Ängelholm, som går tredje och sista året, förklarar sitt val:

— Pappa har lite mark och jag är framför allt intresserad av djur.

Man kan lugnt påstå att hon i det här sammanhanget är aningen udda.

— Jag är nog ensam vegetarian på jordbruksprogrammet, säger hon. Men det är inget etiskt beslut – jag tycker helt enkelt inte att kött är gott och har inte ätit det sedan någon gång i sexan, sjuan. Förresten är mamma och min moster också vegetarianer.

Linnea har verkligen utnyttjat sin studietid till att se sig om i världen. Mycket tack vare köttdjur faktiskt... och god avkastning från skolans stora stiftelse. Eleverna kan söka stipendier för arbetsplatsutbildning (APU), och varje år delas cirka 800 000 kronor ut.

— Jag har varit i Holland och Irland och jobbat med kor och mjölkproduktion, och snart ska jag åka till en fårfarm i Australien, berättar Linnea Paulsson Olsson.

Agneta Sörensson är lärare i biologi och växtodling.

— Det här med resestipendier är unikt för oss, säger hon.

— Och sedan, efter tiden här, kan eleverna exempelvis läsa vidare till agronomer, gå någon KY-utbildning (kvalificerad yrkesutbildning) eller bli lantmästare.

Kollegan och kärnämnesläraren Lars Hagman poängterar också att Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) gör sina rekryteringsbesök. Från SLU- och gymnasieskolan är ambitionen att så många som möjligt ska fortsätta att studera, exempelvis på Alnarp.

Men de flesta vi träffar är rätt nöjda och tycker att tolv års malande i den svenska skolkvarnen kan räcka.

— Åtminstone för tillfället, säger Mikael Sarlöv.

Sistaårseleverna håller som bäst på att slutföra sina projektarbeten. Mikael och klasskompisen Linnea Paulsson Olsson har valt teoretiska ämnen.

— Jag skriver om företaget John Deere – de som är nummer ett på maskinsidan i Sverige, säger Mikael.

— Och jag om klimatförändringar och växthuseffekten, säger Linnea.

Teknikläraren Lars Johannesson berättar att många väljer praktiska specialarbeten, som att bygga eller reparera redskap, eller att plocka ner en traktormotor och sätta ihop den igen.

Skoljordbruket är hjärtat i den praktiska utbildningen. Här finns maskinpark och en lektionssal, men framför allt 300 hektar mark med varierande växtodling, varav en del bedrivs ekologiskt på gården Rönnetorp.

Strax intill ligger djurstallarna med 60 mjölkkor, lika många ungdjur och 26 tackor. Dessutom gästar 23 suggor anläggningen enligt ett hyrsystem som löper över 18 veckor.

I en hörna av stallet klipper Sofia Wesström från Staffanstorp ett får under överinseende av djurläraren Bo Svensson. Fast klipper är väl inte rätt definition – snarare renrakar.

— Det var lite läskigt i början, men nu går det bättre. Och jag har ju valt det här för att få jobba med djur, kommenterar hon.

Fåret står lugnt och fogligt på en bänk och ser håret falla. Lite, men bara lite, mer krumbuktig är kompisen som ligger fasttjudrad på golvet och får klövarna ansade.

— Eleverna passerar här förbi en enda dag under sin treåriga utbildning, berättar Bo Svensson.

— De lär sig klippa ull och klövar och att avmaska får. För djuren är det mer rutinmässigt, de går igenom den här proceduren två gånger om året.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28