Herden som är böndernas bästa kompis

Maylis Persson kommunicerar obehindrat med bönder och Gud – horisontellt och lodrätt på lämpligt språk. I morgon slår hon upp kyrkporten på vid gavel och in väller lantbrukare med päror, markens grödor och en rågad rullebör. Sedan sjunger hon en lovsång för bygden och den goda jorden. Bondeprästen tar sitt uppdrag på allvar.

Porträttet. Lilla Slågarps kyrka ligger utslängd på Söderslätt, bara 700 meter från närmaste grannkyrka, den i Stora Slågarp. Carl von Linné häpnade över hur tätt herrens hus växte i den bördiga jorden när han passerade bygden under sin skånska resa 1749, då byn hette Slågerup. Den 19 juni gjorde han följande notering i sin dagbok:

"Kyrkorna Stora och Lilla Slågerup, som lågo 2 mil ifrån Malmö, stodo så nära intil hwarandra, at jag twiflar om i hela Swerige någonstäds, på landsbygden, finnas twenne kyrkor, så nära intil hwarandra; ty där var allenast en liten åker, som skilde dem åt, så att säkert ej 4 bösse-skott voro emellan båda kyrkorne."

När vi besöker 2010 års kyrkoherde i församlingshemmet intill Lilla Slågarps vitkalkade gudshus börjar våren äntligen ge sig tillkänna. Maylis Persson har precis varit i Alstad skola och träffat barn – ett äkta gräsrotsjobb.

— Jag är där två dagar i veckan, går vid sidan om och så pratar jag i olika klasser. Det handlar om att bygga ett naturligt förtroende.

Herden ser ljuset efter en lång och seg vinter och nu planerar hon för Jungfru Marie bebådelsedag och den traditionella vårfirningsgudstjänsten. Vem kan ana att hon är inne i ett avvecklingsskede? Bara några månader återstår till pensioneringen, men det är liksom inte jordmån för att trappa ner.

Som bondekompis finns knappast utrymme för relax, långresor eller andra vidlyftigheter. Maylis Persson behövs på hemmaplan, i det vardagliga slitet för brödfödan, med fötterna stadigt i stordriftens mittfåror och bland singelbönder som inte hittat några fruar, varken via dokusåpor eller dejtingsajter.

— Det var ett helt annat jobb de hade förr. Då fanns det gott om folk på gårdarna. I regel ett par drängar med familjer, men från 1960-talet och framåt har antalet personer minskat radikalt.

Så småningom började lantbrukarhustrun söka sig ut på arbetsmarknaden, kvar hemma gick mannen och slet med växande krav på avkastning. Ingrodda machoideal, på temat klara dig själv, var extra ok på hans skuldror.

— När jag gick med i LRF i början av 1980-talet insåg jag hur dåligt många mådde, men för kvinnorna fanns det alternativ, en annan väg att gå. På kvällen kom hustrun hem och berättade om sina stora upplevelser, medan lantbrukaren hade kämpat i sin ensamhet och inte haft någon att dela sina tankar med.

— Jag har upplevt min egen far och hans tystnad och jag har upplevt andra bönders tystnad. Dessutom är jag gift med en lantbrukare.

Sin blivande man hade hon förresten fått en rätt grundlig förhandsbesiktning av redan innan de träffades, eftersom hon gick i samma realskoleklass i Lund som hans lillasyster.

När Maylis tog studenten på 1960-talet var kvinnliga präster ingen självklarhet. Det var definitivt inget givet val, och egentligen ville hon helst av allt studera på lantbruksskola. Men pappa, den trulige bonden, sa blankt nej. Så hon valde helt annan väg, och tog hon en omväg runt lärarpulpeten. Vi tar det från början.

Hon växte upp på en gård utanför Lund, med två systrar, en politiskt och kyrkligt engagerad mor, samt en far av den gamla stammen.

— Jag lärde mig mycket av honom. Han var inte så vältalig och han svor som en borstbindare när han var ilsken, och ilsken blev han.

— Att bli lantbrukare var min stora dröm. "Du kan väl för fan begripa att ingen anställer ett fruntimmer", sa min far. Han sörjde att han aldrig fick någon son. Själv blev jag småskollärare i stället. Ett mer kvinnligt yrke.

Ändå fick hon snart ansvar för en hel grisfarm. När maken Lars pluggade till lantmästare tog hon nämligen tjänsteledigt för att sköta gården. Det var tufft, inte minst ekonomiskt, men det är en erfarenhet hon absolut inte vill ha ogjord. Och när hon däckade i vattenkoppor kom far och hjälpte henne.

— Men jag hade minst lika bra hand med djuren. De saknade mig när jag låg sjuk.

I dag är såväl grisar som jordbruk ett avslutat kapitel.

— När vi köpte Hammarlunda i slutet av 1970-talet blev det mer potatis och betor. Numera har vi arrenderat ut våra 55 hektar till en granne och min man jobbade som skolvaktmästare sista tiden fram till pensioneringen.

Maylis Persson däremot valde annan färdriktning. Medan hon undervisade i lågstadiet grodde en tanke. Tron hade alltid funnits där och sjöng gjorde hon i kyrkokören.

— Jag fick venia av biskopen 1985, vilket innebar att jag kunde hålla gudstjänst. Att en bonnakärring skulle studera var nästan en utopi, och vi hade fem barn i familjen. Men 1989, efter 20 år som lärare, gick det verkligen inte längre. Jag sökte till teologiutbildningen i Lund och var egentligen för sent ute, men kursen var inte fulltecknad och jag kom in samma höst.

— Det var på håret min Herre sparkade ut mig, för jag var 44 och ett halvt år och man fick bara studiebidrag fram till 45. När jag till slut prästvigdes skulle jag fylla 50.

Det tog tid att övertyga både kyrkan och LRF om vikten av att se och värna om småbönderna. För just det var den nykläckta förkunnarens stora mission.

— Det finns sjömanspräster, industripräster, fängelsepräster och andra som jobbar mot speciella yrken. Eftersom det är så många lantbrukare här i Skåne, varför inte en bondepräst? Så tänkte jag.

Dåvarande biskopen KG Hammar köpte idén och så småningom kunde Maylis Persson leva sin dröm.

— Den som ska vara präst ute på landet måste ha någon form av förankring i jordens bruk, annars går det inte att tolka vad som sägs och risken finns att man själv säger fel. Det har stått präster och skällt ut bönder för att de förgiftar jorden och det är ju inte så lyckat.

1996 anställdes hon som kontraktsadjunkt i Räng med 50 procent av tjänsten fokuserad på landsbygd och lantbrukares psykosociala situation. Det handlade inte om att basunera ut domedagsprofetior högt uppifrån en predikstol, i stället om att vara jordnära, kunna diskutera ekonomiska realiteter och behärska odlingsvarianter. Kort sagt att tala med bönder på bönders vis.

Kanske var det först när de karaktäristiska attributen fanns på plats som hon blev riktigt accepterad. Precis som om pondusen satt i kragen.

— Tidigare, när jag försökte diskutera känslor, problem och tankar så avfärdades det som kärringsnack. När jag väl blivit präst var det tydligen lättare att prata med mig om svåra saker.

Kvinna, bonde och kyrkoherde visade sig alltså vara en fruktbar treenighet. Och Bondekompis, ett nätverk till stöd för jordbrukare som hamnat lite snett, växte så småningom fram med stöd av kyrkan och LRF.

— Saker har förändrats. I dag märker jag att det där "bra karl reder sig själv" inte är något givet ideal. Det har blivit vanligare med samarbete.

Kyrkan är inte längre delaktig i projektet och numera arbetar herden ideellt med stödjouren. Ett engagemang som knappast kommer att avta efter pensioneringen i sommar.

— Nu kan jag få tid att åka runt och träffa bondekompisarna i deras egen miljö. På Bjäre exempelvis.

Idén med ett nätverk har spridit sig till övriga landet. I Skåne är 15 män och 15 kvinnor engagerade och de har så vitt skilda yrken som skyddsingenjör, sjuksköterska och busschaufför. Men samtliga har någon förankring inom jordbruket, många är lantbrukare och en hel del prästvigda.

— Det är en viktig hjälporganisation för bondekåren, och mycket större än de här 30 namnen som finns på papper. Den helt jämna könsfördelningen är förresten ren tillfällighet.

I livets bondespel ligger familjen, kreaturen, ägorna och gården i potten. En dålig skörd kan rasera allt och bakom ladugårdsknuten lurar likvida problem, skilsmässa och kanske drogmissbruk. Dessutom är jobbet ett av de mer riskfyllda när det gäller arbetsskador.

— Om du sliter som om dygnet hade 26 timmar och det ändå inte räcker, så är det klart att det skapar enorm frustration. Folk behöver alltid ha mat, men vi tar för givet att det ska finnas bröd på bordet.

Vedermödorna ser dessutom lite annorlunda ut i en global värld med tuffare konkurrens.

— Vi är en del av Europa och hela klotet och vi kan inte styra som förr. Tredje världens jordbrukare får inte det de är berättigade till, och vilka roffar åt sig? Jo, multinationella företag... som det här med sojabönorna i Brasilien. Det är en bedrövlig historia.

I morgon är hon scenmästare för vårfirningsgudstjänsten på hemmaplan. Hyllningsakten inleds med psalm 197:

Den blida vår är inne

och nytt blir jordens hopp

Ny fröjd får varje sinne

nytt liv får varje knopp

12–15 lantbrukare deltar i ceremonin. De bär in vatten, säd, potatis, bröd och blomsterlökar och så lyfter de fram en rullebör med jord till altaret och tänder ljus och planterar.

Enligt Maylis Perssons utför bonden en kärleksgärning varje dag, året om. Utan honom eller henne skulle inte vi andra överleva.

— Jordbrukaren vårdar Guds skapelse. Det är något att vara stolt över.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28