Vårkänslor på bondgården

Ett par behövde bara öppna dörren för att bli sambor. Ett träffades på dansbanan, ett annat på Kyrkliga ungdomskretsen. I Bonde söker fru in real life behövdes inga efterlysningar. Kärleken kom ändå.

Liv&lust. Josefine Lindgren minns första leendet i detalj. Hur hon såg honom genom den nedvevade bilrutan, hur han satt på huk och skrattande sa att det alltid fanns plats för vackra flickor. Hon var på jakt efter bostad och hästplats på Bjäre, nära barndomstrakterna utanför Torekov. En vän talade om att en bonde hade en uthyrningslägenhet på sin gård i Öllöv.

— Jag kände direkt att jag hade kommit hem, säger Josefine, 34, och ler mot sin generade man, 60-årige Berth Johansson.

Det är en vacker gård, Berths barndomshem. I hela sitt liv har han bedrivit jordbruk här, odlat potatis, ruccola och spenat. När Josefine dök upp på gården för tio år sedan bodde han i den gamla bostadslängan som också rymde en trea för uthyrning. Den då 24-åriga bostadsgästen flyttade in, liksom hennes häst i stallet. Om dagarna pendlade Josefine till jobbet som sjuksköterska på länssjukhuset i Halmstad, på fritiden tog hon hand om sin häst och hjälpte Berth med hans tre hästar.

— Egentligen blev jag nog förälskad direkt, men ville inte erkänna mina känslor. Det är ju lite förbjudet, Berth är 26 år äldre än jag.

Berth hade fem barn, den yngsta dottern bodde fortfarande hemma och sprang ofta över till Josefine. En vanlig innerdörr var det enda som skilde lägenheterna åt, det var bara att smita in. Dottern och hästarna förde dem samman och de umgicks allt mer. Nyårsnatten den vintern minns Josefine särskilt. Hon hade jobbat kväll och missat firandet, men när hon kom hem möttes hon av räkmacka och champagne. Förälskelsen lurade i magtrakten.

— Det tog ett par månader, sedan gick det inte att hejda, säger Josefine och rodnar lätt.

— Jag knackade på helt enkelt, säger Berth lite undflyende.

Dörren öppnades på vid gavel. Och förblev öppen.

— Berth klev in och klev inte ut igen kan man säga.

Sedan gick allt snabbt. Redan efter någon månad var Josefine gravid, planerat gravid. Hon hade varit orolig för att inte kunna få barn eftersom hon lider av en hormonsjukdom som kräver en behandling som skulle kunna göra henne steril. Läkarna hade därför sagt till henne att skulle hon bli gravid behövde det ske snarast.

— Jag hade inga förhoppningar om att Berth skulle vilja ha fler barn. Men jag behövde aldrig böna och be.

— Nej, men visst kändes det lite konstigt att få barn igen. Allt gick snabbt, säger Berth.

För vänner och släktingar var det lite chockartat, minns de. Vissa blev glada, andra hade svårt att ta till sig den snabba graviditeten och parets åldersskillnad.

— Mina föräldrar var bekymrade med tanke på hur mycket äldre Berth är. Det var jobbigt. Jag ville inte göra dem oroliga, samtidigt som det inte går att stå emot när man känner så stark kärlek.

Berth nickar.

— Tiden ordnar det mesta. I dag är det ingen som tycker att det är några konstigheter längre, säger han.

På mindre än tre år fick Josefine och Berth tre barn, den yngste är i dag tre år.

Paret sitter i det stora öppna lantköket, barnen framför en film på ovanvåningen. Sedan tre år bor familjen i en nybyggd bostadslänga som sluter om gården. Josefine var byggnadsherre för huset.

— Hon är den verkliga bonden i dag, säger Berth stolt.

Det är Josefine som bakat saffransskorporna i glasburken på köksbordet, som skött pappersarbetet på gården och som nyligen slutat som sjuksköterska för att ägna sig åt ett eget företag. Medan Berth sköter jordbruket och odlingarna driver Josefine sin nya affärsidé: islandshästar. Hon har 20 egna, ett 10-tal inackorderade och en egen avelshingst. Den gamla bostadslängan har restaurerats för att inrymma en konferensdel med övernattningsmöjligheter och en första kurs på gården hålls i april.

— Visst kan det vara stressigt att hinna med allt, säger Josefine. Det går säsongsvis. Under vintern har det varit lugnt, som semester, men nu drar det igång igen.

Även om de driver olika företag går deras jobb ihop. De är oftast hemma på gården om dagarna, äter lunch tillsammans i köket och hjälps åt när det behövs.

— Jag tycker bara att det är en fördel att ha det så här. Vi är ett team. Men det kräver att man släpper iväg varandra på annat och inte står i vägen för den andre, säger Josefine.

— Den ekonomiska situationen påverkar säkert också hur väl det fungerar att ha det så här. Det är nog svårt om man är pressad, säger Berth.

Har ni följt Bonde söker fru?

— Ja. Men mest du Josefine, säger Berth.

— Jag gillar serien. Det finns många bönder som är ensamma. Det är inte ovanligt att man lever med sina föräldrar. Men i serien verkar det som att bönder fikar i naturen hela tiden. I verkligenheten är det ett slitsamt jobb.

Karin och Sten Gunnarsson

53 års äktenskap, ett halvt sekel av gemensamt jobb på gården, av skratt och slit.

Karin och Sten Gunnarsson sågs i bygden redan som barn, åtminstone minns Sten flickan Karin. Men det var först när de båda var 17 som de lärde känna varandra i Kyrkliga ungdomskretsen i Västra Karup. De fattade båda tycke för den andre och när de var 20 blev de ett par.

— Det var inte himlastormande som man ser på tv. Nej, det har växt fram, och fortsatt att växa, säger Sten.

De sitter vid matplatsen på gården i Ingelstorp, som varit deras sedan bröllopet 1958. Karin har gjort sockerkaka enligt släktens recept och mandelkakor, spritsade med egenmalda mandlar. Gården är från 1845 och Karin har bott här i hela sitt liv, hon är född i det rum som i dag är ett kök.

— Jag skötte hushållet redan som 17-åring. Sedan min mor blev krasslig, säger hon.

Sten är uppvuxen på en gård i närheten. Att de skulle driva stället var självklart. I dag är det tyst på gården, men det fanns en tid då de tre barnen sprang omkring och stojade, då 25 kor, 25 hönor och 50 suggor krävde mat klockan sex om morgnarna. De jobbade till sex varje kväll, var noga med fem mål mat om dagen och tuppluren efter middagen.

Karin och Sten hade självhushåll på gården, slaktade och lagade mat från grunden, bakade i stenugnen i källaren, sålde smågrisar och sockerbetor från åkrarna. De har upplevt övergången från häst till traktor och hur skönt det är med tvättmaskin.

— Vi behövde inte springa till idrottsplatsen för motion om kvällarna, summerar Sten de slitsamma åren.

Karins föräldrar bodde i två rum och kök i en del av bostadslängan och när det körde ihop sig kunde mormor passa barnen och laga middag, annars hade det inte gått, konstaterar Karin.

Hur var det att både leva och jobba ihop?

— Det har gått bra, säger Karin.

— Vi hänger ju ihop ännu, säger Sten.

De är varken sentimentala eller skönmålande.

— Det här med oss har bara blivit. Det är ingen som legat på knä för den andre. Åh nej, vi har haft annat att göra, säger Sten.

Anders och Britt-Marie Gunnarsson

Vecka efter vecka väntade Anders Gunnarsson på att hon skulle komma tillbaka. Den söta flickan han hållit i handen under långdansen på nyårsfesten på Ekebo. Han fick vänta ända tills Valborgsmässoafton.

— Då dök hon upp, på Havsbrus dansrestaurang i Skummeslöv. Äntligen, säger Anders Gunnarsson, 48 år.

Jag minns att jag sa vad jag hette, men lämnade inget telefonnummer. Jag tänkte att är han tillräckligt intresserad så letar han upp det, säger Britt-Marie Gunnarsson, 44.

— Sicken en va!

Anders letade upp numret. Sedan den dagen har det inte varit någon tvekan.

— Det tog inte lång tid förrän du tog osten med dig och flyttade hem till mig i Helsingborg, där jag bodde då, säger Britt-Marie.

Osten?

— Ja, det var det enda jag hade med mig till en början. Jag minns att jag köpte en stor ost eftersom det behövdes, säger Anders.

De är båda uppväxta på lantbruk, men vid den här tiden var Britt-Marie byggarbetsledare och Anders jobbade med lantbruk på olika gårdar. Hans dröm var ett eget ställe och för 20 år sedan köpte de gården i Västra Karup och Anders blev mjölkbonde.

— Vi äger hälften var. På många gårdar äger mannen allt. Det tycker jag är orimligt, säger Anders.

Ganska snart blev gården också bådas arbetsplats. Under förra lågkonjunkturen, 1993, blev Britt-Marie uppsagd. Samtidigt utökades stallet med 22 kor, till över 130, som de har i dag.

— Det var inget stort steg eftersom mina föräldrar och alla mina syskon är lantbrukare. Dessutom var jag hemma med andra barnet i den vevan och hade kommit in i livet här hemma, säger Britt-Marie.

Sedan dess har de båda jobbat hårt, varje dag. Semester tar de ut max fyra dagar om året. De tre barnen, som alla i dag är tonåringar, fick tidigt lära sig att kliva i gummistövlarna när de vaknade om morgnarna och leta upp mamma och pappa ute bland korna.

— Vi är inga curlingföräldrar precis. Ungarna har fått lära sig att klara sig på egen hand. Samtidigt är det ju fantastiskt att få ha dem hemma hos sig när de är små, säger Britt-Marie.

Det är skönt att jobba tillsammans, att alltid ha varandra. Men också tråkigt att inte ha andra arbetskamrater, menar de.

— Yrke och umgänge hänger ofta ihop och när man jobbar så här är det risk att man tappar umgängesbiten. Dessutom kan man inte gå till jobbet och beklaga sig när man är sur på gubben, säger Britt-Marie och skrattar.

— Faktum är att trots att vi jobbar ihop är det ändå inte alltid som vi hinner prata med varandra. Vi jobbar mer än vad som är hälsosamt, säger Anders.

Just eftersom de ses så mycket tror de att det är viktigt att unna den andre att komma hemifrån, på kurser eller för att träffa vänner.

— Jag tycker att det är himla viktigt att tillåta den andre att utvecklas som person. Inte bromsa. Och det försöker vi tänka på, säger Anders.

Även om de båda jobbar hårt på gården och knappt har någon ledig tid eller semester, försöker de få till romantiska stunder mellan varven.

— Som ibland när jag hämtar posten. Då tar jag med mig en blomma in. Det är de små sakerna som är viktiga. Att kramas och röra vid varandra, säger Anders.

Har ni följt Bonde söker fru?

— Ibland, det kan vara lite kul, säger Britt-Marie.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se