Följ med mjölkbonden på Östergårda

En dag på en mjölkgård börjar tidigt och slutar sent. Att vara lantbrukare är inget arbete, utan ett sätt att leva. Men det är ett liv som kräver en del uppoffringar.

Mer. Det stänker när en av korna plötsligt släpper en mocka. Men bajset träffar varken Lennart Andersson eller hans son Urban Andersson. Lennart, som har ett plastförkläde på sig som skydd för dylika attacker, städar snabbt bort skiten.

Lennart och Urban rör sig hemtamt nere i mjölkgropen, som påminner om smörjgropar på bilverkstäder som man går ner i för att komma åt undersidan av bilen.

Sju kor står i gången på ena sidan gropen och blir mjölkade. De hålls på plats av en grind. Det slamrar metalliskt från den när de rör sig. På andra sidan står ytterligare sju kossor. Mjölkmaskinen pumpar ut det vita guldet ur spenarna. Taktfast och effektivt.

— Vad är det man brukar säga, far – att det i genomsnitt tar sju minuter att mjölka varje ko, ropar Urban i kamp med den högröstade radion som fyller det stora kostallet med P4-prat.

Fast det där med vitt guld är kanske en överdrift. Värdet på mjölk är inte särskilt stabilt. Priserna vandrar upp och ner, utan att småspelare som mjölkbonden Lennart Andersson egentligen kan förklara varför.

— Man kan inte göra annat än att gilla läget. Men ett år som i fjol är en katastrof, konstaterar han.

Klockan är sju på morgonen och de har varit i gång sedan halv fem. Talgoxarna sjunger vårligt utanför och pilfinkarna jagar omkring strax under taket. Lennart och Urban har ytterligare en dryg timmes arbete framför sig innan de mjölkat alla hundra korna i stallet.

En gång i månaden tar de prov på mjölken och skickar iväg till ett laboratorium för analys. Fetthalt och proteinhalt kontrolleras liksom att det inte finns några spår av antibiotika eller andra mediciner.

Framemot halv nio är de klara med morgonmjölkningen. Därefter kör de i gång diskmaskinen som tvättar hela maskinen ren inuti. På vägen ut till gårdsplanen passerar vi den stora tanken där mjölken till slut hamnar. Den rymmer 6300 liter.

— Våra kor försörjer 10 000 människors behov av mjölk, säger Lennart.

För någon vecka sedan fyllde han 70 år. Det är fortfarande han som äger Östergårda, som gården heter, även om Urban tar över mer och mer av det tunga arbetet.

Lennart traskar på och drar lite av sin släkthistoria.

Det var hans farfars far som köpte Östergårda i Tåstarp utanför Ängelholm år 1866. På den tiden var det en dubbelgård. Lennarts far köpte loss hela stället hundra år senare, 1966. När Lennart var en liten grabb hade de bara sju kor. Sedan dess har mycket hänt. Den första mjölkningsmaskinen installerades på 1950-talet.

Livet på dagens Östergårda följer ganska fasta rutiner. Efter mjölkningen är det dags för utfodring av djuren.

Gården behöver inte bara kor. Det behövs också kalvar, som kan bli nya mjölkkor.

Under natten har en ny kalv fötts. Urban går iväg för att se vad det blev. Kor som är på gång att kalva bor i en särskild byggnad.

Han går in och klappar om den nyfödde och kontrollerar könet.

— Det blev en tjur.

Ingen blivande mjölkko, alltså. Tjurkalvar säljer de vidare.

Nya kalvar flyttas efter någon dag till en annan byggnad där de bor tills de är cirka 13 månader gamla. Urban öppnar portarna och börjar skyffla ut ensilage, alltså torkade vallväxter från förra sommaren, och kraftfoder som kalvarna med stor aptit tuggar i sig.

Sedan går han vidare till nästa stall. Dit flyttas djuren när de blivit 14-15 månader gamla. Då är de könsmogna och redo att bli dräktiga.

— De går lika länge som en människa. Nio månader och nio dagar, brukar vi räkna med.

Urban har gått en kurs och kan själv inseminera kvigorna med tjursperma. Det gör han med ett långt rör som förs in i slidan. Behållaren med den nedfrysta sperman, som håller 190 minusgrader, står under en väggkalender med storbröstade kvinnor.

Klockan är nio och det är dags för frukost. Lennart kränger av sina arbetsskor och overallen utanför dörren till boningshuset och tar oss med in i köket.

Han ställer fram te, kaffe, frallor, smör, ost, marmelad och en burk ansjoviskryddad sillfilé. På sin egen macka lägger han en rejäl sillfilé.

Lennart har varit med om en del förändringar inom lantbruket. I det gamla bondesamhället var det statarkvinnorna som mjölkade korna. Sedan blev det bonden själv när många jordbruk blev enmansföretag. Nu är vi på väg mot en situation med färre och större gårdar med anställda djurskötare som tar hand om arbetet. Gårdsägaren kanske inte ens bor på gården, utan någon helt annanstans, berättar Lennart.

— Det blir större och större besättningar och gårdar som drivs med anställt folk, Antalet mjölkproducenter sjunker dagligen. Folk vill inte hålla på med kor, säger han.

Men själv ville han – kanske för att han blev född in i det. Det var aldrig aktuellt med något annat liv, är hans förklaring till varför han och hans fru Ingegärd tog över gården i slutet av 1960-talet.

Nu står kanske nästa generationsskifte för dörren.

Lennart får något trevande i rösten när vi berör framtiden och om han vill att Urban, som gått lantbruksskola, ska ta över. Lennart har två söner till, men de har valt andra liv. En är byggmästare, den andre är lastbilsmekaniker.

— Urban kan ju jobbet. Jag hoppas att det går bra. Men får vi inte betalt för våra produkter får vi inget över.

Lennart tar tillfället i akt att prata priser i stället.

Som mest har han fått 3,35 kronor per liter mjölk, som lägst 2,44.

80-90 öre upp eller ner avgör om man ska börja planera för nyinvesteringar i byggnader och mjölkrobotar eller fundera på nedläggning.

Även om de gillar arbetet är dagarna långa. De börjar fem på morgonen och slutar inte förrän vid sju på kvällen då dagens andra mjölkning är klar.

— Och det är inte fem dagar, utan sju.

För att kunna ta ledigt hyr de regelbundet in en avbytare, en djurskötare från ett bemanningsföretag. Urban och hans familj har precis varit på skidsemester och under tiden har Lennart haft hjälp med mjölkningen, som ju nästan tar åtta timmar bara den.

När Lennart och Ingegärd, som den här dagen är på lantbrukarmöte i Hörby, vill koppla av gör de det med teater eller klassisk musik. På torsdagskvällar kan man se dem i publiken på Helsingborgs konserthus. Lennart sluter gärna ögonen när han lyssnar, berättar han. Annars gillar han att jaga några dagar om året.

Vi tittar på några inramade fotografier som hänger ovanför soffan i vardagsrummet. De är från 1980-talet och visar en dag i Lennarts lantbrukarliv. De togs för en utställning på Helsingborgs museum. Lennart ler på bilderna. Det gör han nu också. Han verkar vara nöjd med sin tillvaro och vara en person som värdesätter livet. Som stannar till inför ljudet av en avlägsen nötväcka och med barnslig förundran frågar om vi också hör den.

Han kränger på sig overallen igen och går ut. Passerar några snövallar. Den långa vintern påverkar inte en mjölkbonde på samma sätt som en växtodlare. Även om det varit besvärligt med all snö som måste röjas bort, har inte snöandet någon inverkan på själva produktionen. Medan en växtodlare får hitta på annat under vintern, som att jobba inom snösvängen, fortsätter livet ungefär som vanligt på en mjölkgård.

— Men det är klart att allt tar längre tid. Och sådden kan bli sen.

Lennart och Urban odlar majs och betor som tillsammans med vallen blir mat till korna under vinterhalvåret. Utesäsongen börjar i maj. Hela gårdsplanen är full med inplastade ensilagebollar, täckt majs och betmassa som görs av sockerbetor.

— Vi jobbar hela sommaren för att få ihop foder till vintern, säger Urban och bjuder på ett smakprov från betmassan.

Det smakar rätt torrt.

En mjölkbil från Skånemejerier svänger in på gårdsplanen. Det är Tommy Karlsson som kommer för att hämta några tusen liter. Det blir tid för tio minuters småprat.

Efter ett par timmars arbete med att köra in mer mat till djuren är det dags för lunch. Efter lunchen ska Urban flytta ett gäng kalvar. Det påminner lite om rodeo när han försöker fånga in dem och få upp dem på vagnen bakom traktorn. Innan han är klar med hela flyttproceduren har det gått ytterligare en timme. Kanske har han fått något blåmärke efter att ha blivit tacklad. Sedan är det dags för utfodring igen. Efter det har klockan blivit fyra. Dags att påbörja kvällsmjölkningen.

— En del mjölkar tre gånger om dagen, eller var åttonde timme, för att det ska ge 10-15 procent mer mjölk, säger Urban.

På kvällen ska han stå i en matbutik och göra reklam för yoghurt från Skånemejerier. Han har jobbat heltid på sin fars gård i tre-fyra år nu. Innan dess körde han lastbil och hjälpte till på gården på fritiden.

Han funderar också över kommande år.

— Det är klart att man vill fortsätta. Men det ska löna sig också.

Flera gårdar runtomkring har installerat mjölkrobotar. Korna går själva in i roboten när de vill bli mjölkade. Roboten sköter allt själv, men det är en stor investering.

Även med en robot känns framtiden lite osäker. Han måste ha råd med en anställd.

— Det räcker kanske inte med en anställd för att ersätta far. Det behövs säkert två.

Nicklas Nordström nicklas.nordstrom@hd.se042-489 91 41