Fotbollsfru med massor av bollar i luften
Efter åtta års fotbollsturné i Europa bor sedan drygt två år tillbaka Anna och Marcus Lantz i Helsingborg. Medan Marcus sliter med att hålla HIF i serieledningen, åker Anna fram och tillbaka mellan Helsingborg och Warszawa som projektledare i nya film- och tv-projekt.
Anna Lantz
Ålder: Fyller 34 år på valborgsmässoafton.
Familj: Maken Marcus 34 (tröja nummer 10 och lagkapten i HIF), dottern Wilma, 5 år och sonen Freddie, 3 år.
Bor: Villa på Tågaborg.
Yrke: Projektledare.
Blir arg av: Jag vill ju gärna säga fördomar, men jag har säkert själv några, så det kan jag kanske inte säga. Orättvisor – och det finns det många av – gillar jag inte.
Rädd för: Att någon i min familj ska bli sjuk.
Svaghet: Jag är för snäll. Det är inte klokt, tänk att det ska vara en svaghet! Marcus säger det till mig hela tiden, men jag tycker om att var snäll. Varje dag tänker jag att jag ska vara snäll och sen får man skit för det! Och ibland pratar jag på utan att tänka efter. Jag är spontant glad, men ibland borde jag tänka mig för innan jag pratar.
På nattduksbordet: Där är det mycket, jag läser gärna och länge. Just nu läser jag Robbans (Lillhonga) manus till nya filmen. Sen har jag nyligen fått Michael Connellys senaste, ”Gatans lag”. Muriel Barberys ”Igelkottens elegans” är jag precis klar med. Sophie Dahls ”Leka bland vuxna” tyckte jag var tråkig, så den har jag lagt åt sidan.
Om Rostock: Ordnung muß sein (ordning och reda)! De är rätt svåra över lag, tyskarna, lite hårda och kalla. Det gick att hitta guldkorn och en del var varma och goa, men det var svårt i början. Men jag lärde mig att tycka om Tyskland och vi uppskattade fotbollspubliken. De sista två åren kände vi att vi var med, man förstod skämten, vågade prata och ta plats. Ibland kan jag längta tillbaka, vilket jag inte trodde att jag skulle göra.
Mer. Med snabba kliv korsar Anna Lantz Sundstorget och sveper in i Kulturhuset med ett glatt ”hej!”.
Skinnjacka, kavaj, batikblus, skinnbyxor och höga boots i ormskinn. Vitt, svart och grått. Heta märken som Rika, Alexander McQueen och Marc Jacobs. Välklädd är ett understatement.
Är kläder viktigt för dig?
– Utseendet är inte så viktigt, men hur man klär sig är ett uttryck för personlighet. Du kan ta på dig vad som helst, bara du är dig själv, men det är väl ett plus om man ser trevlig ut.
Hon pratar fort, entusiastiskt, och mycket, på en behaglig Göteborgsdialekt.
Marcus, din man, har skaffat en modebutik på Kullagatan. Du har inga sådana planer?
– Jag är modeintresserad, men har tusen andra idéer. Det nyskapande som finns inom tv och film ligger mer för mig.
Anna jobbar som projektledare på produktionsbolaget Maj maj måne med inriktning på tv, film och internkommunikation. Det är ett ganska tajt bolag, förutom Anna är det Nic Schröder, Niklas Backåberg och Ola Selmén, som mestadels sysslar med barn-tv-program.
Själv försvarar hon sin outfit med att hon redan vid sextiden på morgonen varit på Marknadsföreningens frukostmöte. Hon och Nic Schröder berättade om ett av deras barnprogram som ska börja sändas i SVT:s Barnkanalen.
– Därför kavajen, och det var en som sa att jag hade snygga skor, så något rätt hade jag!
Vad gör du rent konkret på jobbet?
– Det är mycket folk inblandade då man filmar och jag håller i alla praktiska saker. Var de ska bo och äta, transporter och tillstånd att filma, ja det är hur mycket som helst som ska fixas. Just nu leder jag ett projekt i Warszawa, träffar filmfolk och försöker lära mig hur polsk tv fungerar. Vi planerar att spela in ett tv-program, en fantasy-show och familjeunderhållning, en sorts ”Fångarna på fortet” på fyra megastora lekland som vi bygger just nu.
Anna är även i högsta grad inblandad i produktionen av Robert Lillhongas nya film. Enligt planerna börjar inspelningarna i sommar.
– Det blir väl mest jag och Niklas Backåberg som ska arbeta med filmen eftersom Nic Schröder troligtvis kommer att spela någon huvudroll.
Anna Lantz och hennes äldre bror Magnus är uppväxta i Björlanda Kile på Hisingen i Göteborg. Pappa Jan Nordström är brandman, men mest känd som IFK Göteborgs målvakt på 1970-talet. Mamma Mona sköter ekonomin på en fastighetsbyrå.
– Pappa var faktiskt den förste svenske målvakten som blev proffs. Han spelade i FC Groningen mellan 1971 och 1974, innan jag föddes.
Björlanda Kiles småbåtshamn, invid Nordre Älvs mynning, är en av Europas största med mer än 2 300 båtplatser.
– För 25 år sedan fanns det inte mycket hus där, men nu är det nästan lite tragiskt, för det är kåkar överallt.
– På den ängen sprang jag och lekte, men varför är det åtta hus där och varför kan man inte gå den stigen ned till havet? När jag funderar så, så slår det mig, men Gud, tänk att jag är så gammal!
Hisingen, Björlanda, då seglar du väl?
– Nä, jag blir grymt sjösjuk. Ska jag med får jag simma efter båten.
Anna handbollskarriär som omväxlande mittnia och vänstersexa gick på räls redan från koltåldern.
Efter handbollsgymnasiet i Göteborg blev det junior- och U21-landslaget för HP Warta-spelaren. Anna flyttade till Helsingborg i mitten av 1990-talet, dels för att hon och dåvarande pojkvännen fick jobb här, dels för att handbollslandslagets utvecklingsgrupp höll till hos Lugi i Lund.
Det var ett liv med tidiga väckarklockor, långa resor och hård träning. En morgon klarade kroppen inte mer och hon kollapsade av överansträngning och slog huvudet i golvet. Under ett par veckor var Anna förlamad i armar och ben och hon dras fortfarande med sviter av händelsen. Hon gjorde comeback i Olympic/Viking, men fick lägga av 1999.
– Jag får ont i kroppen om jag tränar för mycket, och spel på elitnivån är helt uteslutet.
Anna träffade Marcus Lantz 1997. Men när HIF vann allsvenskan 1999 missade paret den stora festen. Efter vårsäsongen det året lämnade nämligen Marcus Lantz och Erik Edman HIF för den italienska proffsklubben Torino. Det blev en strulig övergång där italienarna i det längsta vägrade att betala HIF.
– I juni flyttade vi till Turin och stannade i nästan åtta månader. Det var både jättehemskt och fantastiskt. Jag önskar att vi hade gjort den resan nu. I dag hade vi nog kunnat ta till oss och uppskatta den vistelsen ännu mer än vad vi gjorde då. Vi hade en fantastisk våning i city, men ingen tv. Så vi var ute på stan jämt. Tillsammans upplevde vi så mycket. Det var underbart!
Efter den flotta och fräcka italienska storstaden Turin flyttade ni mitt i vintern till det gamla DDR:s enda hamnstad, Rostock, kanske lite väl småtungt, eller?
– Det var snöblandat regn och grått, det var som att komma till världens ände, man började nästan gråta. Så småningom blev det väldigt bra, men det tog sin lilla tid.
Bland det halvdussin svenskar som spelade i Hansa Rostock i början av 2000-talet var det bara Marcus och Anna som inte hade barn.
– Vi var ju med, men förstod inte riktigt livet med barn. Det gör vi nu när vi själva har två små.
Om man är gift med en fotbollsspelare som reser runt i världen, vad gör man då av sitt liv?
– Man måste skaffa något eget och inte bara sitta hemma och känna att man är en ryggsäck.
Anna skaffade sig tyska vänner och började plugga på vuxenskola.
– Jag blev ganska bra på tyska. I dag vill jag nog påstå att jag är bättre på det än på engelska. Det finns en skola med nordiska språk på schemat, och där lärde jag ut konversationssvenska till tyskar. Och det sista året drömde jag till och med på tyska, ett bevis på att man verkligen var inne i samhället.
2005 gick flyttlasset från Rostock till Köpenhamnsklubben Bröndby.
– Vi älskar och saknar Köpenhamn. Den stan har allt och det märker man särskilt då man bor där. Men tyvärr blev det turbulent det sista året och problem med klubbens styrelse.
Annars är hennes bästa fotbollsminne just från Köpenhamn.
– Marcus första match för Bröndby och tränaren Michael Laudrups blick till honom. Bröndby vann och Marcus var bäst på plan. Det året, 2005, vann laget både danska ligan och cupen, otroligt!
Vad gjorde du under två och ett halvt år i Köpenhamn?
– Då födde jag barn! Det är bara 15 månader mellan Wilma och Freddie, så det har varit att göra. Men nu är det min tid. Jag har fått anställning och flyger och far. Vi är ganska nya på livspusslet, men än så länge går det bra. Det är ju så roligt, det känns som om jag skuttar ned och leker med mina kompisar då jag går till jobbet.
Anna och Marcus gifte sig vid havet, i Björlanda kyrka på Hisingen, den andra juni 2001.
– Regnet öste ned. Det lär betyda tur och det har vi verkligen haft.
Familjen Lantz återvände till Helsingborg och HIF för tre år sedan och fann sig tillrätta i en Tågaborgsvilla från 1921.
– Vi renoverade huset när vi fortfarande bodde i Köpenhamn. Vi köpte det utan en tanke på HIF. Vi bara ville ha det huset, det var ju vårt…
Både Anna och Marcus gillar att laga mat och umgås med vänner.
– Vi har ett stort umgänge, men få riktigt nära.
Anna tränar mycket, tre till fem gånger i veckan blir det minst, och det är spinning och styrka som gäller.
– Jag springer ofta i Pålsjö skog, men jag har inte sett några kantareller. Känner du ingen som kan visa mig några svampställen?
När Marcus ringer, spelas Black Eyed Peas ”I’ve got a feeling”. Som ringsignal i sin Iphone har hon annars IFK Göteborgs inmarschlåt, Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”.
– Det vete tusan om du kan skriva det, men den är ju så väldigt vacker, och en hyllning till mitt Göteborg även om jag inte bor där längre.
Annas musiksmak har en stark kantring åt västkusten. Det blir mycket Lars Winnerbäck Hästpojken, Joel Alme och så älskar hon Bruce Springsteen.
– Håkan Hellström förstod jag inte till en början, jag gillade mest hans sjömanskostym, men nu har jag verkligen börjat uppskatta honom.
På frågan ”Vad gör du om tio år?” kommer svaret blixtsnabbt.
– Då har jag en egen långfilm på gång, även om jag inte kan skriva. Jag har en idé till ett tv-program där man skojar om sport, vilket man ju inte får. För sport är viktigt och på allvar, det får man inte skämta om, säger hon med ett litet, litet, sarkastiskt leende.
Hon ser sig själv som en cineastisk allätare.
– Jag tyckte väldig mycket om filmen ”Juno”. Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid efter att haft sex med sin bästa kompis, men som sagt, vi ser det mesta.
New York är favoritresmålet för både Anna och Marcus.
– Vi längtar alltid tillbaka. Vi har varit där fem år i rad, senast i december.
– När Marcus en dag lägger av med fotbollen ska hela familjen göra en riktig långresa. Drömmen är att vara borta i flera månader, att åka tvärs över hela USA, från New York till San Francisco och Los Angeles.
– Och då ska jag leka att jag är Hollywood-producent, åtminstone under tiden då jag är där…
”Nu är det min tid. Jag har fått anställning och flyger och far. Vi
är ganska nya på livspusslet, men än så länge går det bra.”
”Jag har en idé till ett tv-program där man skojar om sport, vilket man ju inte får. För sport är viktigt och på allvar. Det får man inte skämta om.”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus