När minnena försvinner

De gemensamma upplevelserna är ofta det som binder oss människor samman. Att tillsammans få komma ihåg och minnas tillbaka på händelser som format oss. Men vad gör man när minnet sviker? För tio år sedan fick Kerstin Petterssons man alzheimers sjukdom och deras liv tog en plötslig vändning.

LIV&LUST. Kerstin och Bosse Pettersson hade precis köpt ett äldre hus i Viken när de fick det smärtsamma beskedet om att Bosse drabbats av alzheimers. Planen var att Bosse skulle rusta upp och renovera huset så att det stod färdigt lagom till pensionen.

– Det blev ett helt annat liv än vad vi planerat. Drömmen om ett nytt hus att bo och ha det bra i slogs i spillror, berättar Kerstin.

Det var i april 2001 som Kerstin först upptäckte att något inte stod rätt till. Paret åkte till USA för att hälsa på en av sina döttrar och under en bilresa till Niagarafallen märkte Kerstin att Bosse betedde sig underligt.

– Bosse var en van bilförare med ett enormt lokalsinne. På vägen dit stannade vi till på ett shoppingcenter för att äta och efteråt när vi kom tillbaka till bilen och skulle köra ut från parkeringen frågade Bosse hur vi hade kommit dit. Det var inte alls likt honom och det blev så påtagligt att något var fel, säger Kerstin Pettersson.

Först trodde Kerstin att det sviktande minnet berodde på en propp i hjärnan. Tillbaka i Sverige gick Bosse till vårdcentralen och fick en tid för röntgen av hjärnan. Men datortomografin gav inget resultat. Ett psykologisk test visade däremot att någonting var fel och Bosse fick en remiss för flödesmätning. Men väntetiden var lång och först ett halvår senare blev han kallad.

Kerstin tyckte att det var konstigt att ingen annan i parets närhet hade märkt av att Bosse betett sig märkligt den senaste tiden. Till slut frågade hon om inte kollegorna på Bosses arbetsplats märkt någon skillnad.

– Det visade sig att de i ett års tid trott att något var fel, men inte velat påpeka det av hänsyn till hans personliga integritet. De hade ju i alla fall kunnat kontakta företagshälsovården. På så sätt hade de kunnat hjälpa, och inte stjälpa, honom, säger Kerstin.

Ett och ett halvt år efter Amerikaresan fick de äntligen svar på vad Bosse led av. Flödesmätningen visade förändringar i hjärnan och på avdelningen för geriatrisk psykiatri på Helsingborgs lasarett fick de så beskedet att Bosse drabbats av alzheimers sjukdom.

– Läkaren sa att han inte kunde förbjuda honom att köra bil, men att det inte var lämpligt. Bosse som hade älskat att köra körde inte en meter efter det, och han beskrev alltid den dagen som "dagen jag fick domen".

Kerstin och Bosse hade redan bestämt sig för att vara öppna och berätta för omgivningen om Bosses sjukdom, vad den än visade sig bero på.

– Det var ett ledsamt besked men samtidigt kändes det bra att vänner och grannar fick veta i fall han skulle bete sig knepigt. Bosse spelade mycket golf så vi berättade om det på klubben. De flesta var väldigt gulliga men jag tror också att vissa tröttnade när Bosse allt oftare glömde var bollen tagit vägen och att räkna sina slag.

Kerstin uppfattade det som att många i deras omgivning blev lite rädda.

– Folk pratar inte om alzheimers som man gör om cancer. Det är precis som att det blir lite skämmigt när någon drabbas av något som har med huvudet att göra. Och med cancer har man på något vis kvar sin partner in i det sista, jag känner det som att jag har tappat min på vägen.

Bosse var 61 år och hade egentligen några år kvar till pensionen när han fick alzheimers.

– Han var relativt ung i det här sammanhanget. Det finns de som får alzheimers redan när de är fyrtio, men ju äldre du är desto lättare är det att drabbas.

Bosse sjukskrev sig. Först på deltid och sedan på heltid. När han slutade jobba 2002 var Kerstin själv redan pensionär.

– Av den anledningen var jag hemma men jag var ändå tuff med att begära hjälp. Jag kände att jag också måste ha ett liv. Jag har sex barnbarn och jag tänkte att om jag går ner mig i Bosses sjukdom då mister de oss båda.

Bosse accepterade också tidigt att ta emot hjälp i hemmet.

– I början pratade vi mycket om sjukdomen. De dagar han hade insikt tyckte han att det var bedrövlig, och kände sig många gånger frustrerad. Sedan blev det mer om mer som att han gick in i en bubbla och det blev svårare att nå honom. De sista åren pratade han inte alls.

2006 flyttade Bosse in på Ljunghaga demenscentrum i Höganäs efter att en tid ha pendlat mellan att bo hemma och på Stallgården, som då fungerade som ett avlastningsboende.

– Jag försökte prata gamla minnen och lätta upp stämningen när jag besökte honom på Ljunghaga och då kunde han titta upp ibland som att han hängde med.

Kerstin fick också mycket stöd på sjukhuset. Hon gick bland annat en utbildning för anhöriga och även om den var positiv på många sätt var det svårt att se hur sjuk man kunde bli av alzheimers.

– Men man måste acceptera den situationen man hamnar i och sedan göra det bästa utav den. Livet stoppar inte, det går vidare.

För drygt ett år sedan bestämde sig Kerstin för att flytta till en lägenhet på Hästhagen.

– Bosse har aldrig varit här, och jag har inga direkta minnen av honom i lägenheten. Detta är något jag byggt upp själv och på något vis gör det lite lättare att leva. Minnena de dyker upp ändå.

Kerstin och Bosse gifte sig för 45 år sedan och för Kerstin blev ensamhet efter att han blivit sjuk tidvis väldigt jobbig.

– Jag kände mig lika ensam som mina väninnor som var änkor, det kändes som att jag var gift men hade ingen man.

Inne i sovrummet står ett fotografi av Bosse. Det är taget i Turkiet, under en semesterresa 2005 som de gjorde tillsammans med ena dottern och hennes familj.

– På bilden syns det inte att Bosse är sjuk. Alzheimers är ju en sjukdom som inte syns. Men det var som att resa med ett extra småbarn. Visst var det jobbigt, men det fungerade.

Den sjunde mars i år gick Bosse bort. Fotot stod på kistan under begravningen.

– Det känns så bra att ha det, det är verkligen Bosse på den där bilden.

Cecilia Franck cecilia.franck@hd.se042-489 91 00