Ett fall för tronföljden i Kvidinge

1810 var året då nordvästra Skåne hamnade i de politiska händelsernas centrum. En tronföljare dog hastigt i Kvidinge, men en ny steg snart i land i Helsingborg. Följden blev att huset Augustenborg byttes mot Bernadotte på Sveriges tron.

Mer. Plötsligt började prinsen vackla i sadeln: så föll han baklänges med utsträckta armar, dråsade av på hästens högra sida och blev liggande. En halvtimme senare var han död.

Nyheten om olyckan på Kvidinge hed den 28 maj 1810 gick som en stöt genom landet.

Tronföljaren död!

Mördad?

Ryktena om att kronprinsen skulle röjas ur vägen hade grasserat hela våren i det för tillfället överhettade kungariket. Maktkamper pågick i det fördolda, ränker smiddes. Åtminstone trodde man det. Några dagar före sin död hade Karl August tagit in på Ramlösa hälsobrunn för att träffa sin bror Fredrik Kristian och kurera en envis förkylning. Det väckte frågor.

Vad hade egentligen kronprinsen och hans bror i kikaren?

Och var inte Karl Augusts förkylning i själva verket förgiftning?

1810 var landet rejält på dekis. Napoleonkrigen pågick för fullt, och Sverige dunkades som en boxboll hit och dit av Ryssland, Frankrike och England. Nyss hade man förlorat Finland. Sedan hotade revolution: Trupper marscherade mot Stockholm, men det stannade vid en statskupp, som kostade Gustav IV Adolf kronan, och några nya författningar.

En ny kung behövdes och det snabbt. Därför knuffades den halvsenile hertig Karl (Karl XIII) upp på tronen i väntan på att en mer bärkraftig regent kunde vaskas fram. Valet föll snart på Kristian August av Augustenborg, som var nära släkt med danske kungen och ståthållare i Norge. Han bedömdes allmänt som en rätt slät figur, men det var kanske bara bra. Liberaler ville ha en svag kungamakt. Andra hoppades att få Norge på köpet, medan kung Fredrik av Danmark fikade efter en ny Kalmarunion under sin egen enväldiga ledning.

I juli 1809 blev Augustenborgaren formellt kronprins under namnet Karl August, eftersom Kristian inte klingade så väl i Sverige. Värre än så var att han verkade sjuklig och lite bortkommen, var ogift och hade utseendet emot sig. "Liten, fetlagd, koppärrig, med ovanligt kort hals, blossande kinder och blodsprängda ögon, saknar han helt och hållet kunglig hållning".

Så beskrevs han av oppositionen i en tidningsartikel. Han rökte ständigt pipa och sågs ofta ute på stadens gator som vilken borgare som helst. Gustavianerna, som ville ha den avsatte Gustav IV:s son på tronen, kallade honom föraktfullt för "Bondprinsen" och Pöbelprinsen", men i Norge hade han varit omtyckt och många uppskattade hans enkla vanor och anspråkslöshet.

Våren 1810 reste han runt i landet för att bekanta sig med sina kommande undersåtar. Resan ackompanjerades av rykten om att gustavianer blandade gift i hans mat. Ryktena nådde även hans bror Fredrik Kristian. Men Karl August lugnade honom i ett brev. "Jag är varken sårad eller förgiftad och inte rädd för det heller". Men lite senare skrev han igen och berättade att han blivit sjuk och skulle bli försenad till deras möte.

Den 24 maj anlände tronföljaren till hälsobrunnen. Fredrik Kristian, som var känd som upplysningsman, hade egna ambitioner och ville reformera det danska enväldet men också liksom kung Fredrik se en nordisk union. Kanske var det sådana idéer bröderna ville diskutera i Ramlösa.

Den 28 på förmiddagen skildes de åt och kronprinsen styrde kosan till Kvidinge hed för att bevista en militäruppvisning. Vädret var uruselt. Försommaren var bokstavligen som bortblåst: Ute på heden slet vinden i husarerna så att de knappt kunde hålla sig på hästarna, och sanden piskade över ljungen. När prinsen anlände började det dessutom att hagla.

Men exercis var beordrad och exercis skulle det bli. Tronföljaren fick en stadig häst att följa övningarna på; han red först fram till Skånska husarregementet och sedan till de Mörnerska husarerna som var här med var sin skvadron. En halvtimme förflöt utan att något värre hände än att hatten blåste av den höge gästen.

Men sedan skulle Mörnerska husarerna utföra en attack. Prinsen ombads flytta sig en bit. Då satte hästen av i full galopp. Karl August verkade inte kunna styra den. Alla på heden höll andan, samtidigt som adjutanten Holst och några officerare skyndsamt red efter. Men när de nådde fram hade prinsen redan säckat ihop och fallit av hästen.

De fann honom liggande på rygg och redan medvetslös. Han andades mycket tungt, kroppsdelarna var slappa som på en död. Man frotterade honom med vatten och brännvin, och hans livläkare Rossi, som genast tillkallades, provade hastigt med åderlåtning. Men allt var förgäves. Karl August drar sin sista suck på heden med officerskappa över sig mot blåsten.

Kroppen fördes till Kvidinge prästgård, där den obducerades följande dag. Alla kände ju till förgiftningsryktena. Men vid undersökningen framkom inget som pekade i den vägen. Rossi och några inkallade professorer från Lund enades om att Karl August dött av slag. Inte oväntat tvivlade ändå många på att detta var hela sanningen. Snart kom det ut att man hade funnit några obestämbara gryn i prinsens mage. Vidare hade den flaska som maginnerhållet hällts upp på för eventuell senare analys försvunnit. Ryktena löpte snabbt till Stockholm.

Obducenterna fick i efterhand ta emot en hel del kritik för att de inte gjort allt för nå klarhet om förgiftningspratet. Rossi blev till och med åtalad och fälld för försumlighet. Men ingenting kom fram som tydde på något annat än att prinsen dött av sjukdom.

Beträffande den försvunna flaskan vittnade senare en piga om att det var hon som hade diskat och ställt undan flaskan i tron att den inte innehöll något viktigt.

För Sverige fick dödsfallet långsiktiga följder. Med en Augustenborgare på tronen hade sannolikt Sveriges historia länkats i andra banor.

Mellanspel med mord - 20 juni 1810

Ryktena om att Karl August skulle ha blivit giftmördad spreds snabbt. Tre veckor efter hans död stampades en av rikets högsta ämbetsmän ihjäl av en rasande folkmassa i Stockholm.

Stämningen var upphetsad i huvudstaden när liktåget anlände den 20 juni 1810.

Gustavianerna pekades ut som de skyldiga och den främste bland dem var riksmarskalken Axel von Fersen. Denne militär och diplomat med sällsamma meriter hade bland annat deltagit i Amerikanska frihetskriget och haft en kärleksaffär med Frankrikes drottning Marie Antoinette. Senare hade han försökt rädda den kungliga familjen ut ur landet och undan revolutionen, men misslyckats.

Som riksmarskalk skulle von Fersen eskortera begravningståget in i Stockholm. Det gjorde han från sin eleganta galavagn med sju glasfönster och grevlig krona på taket. Efter honom rullade den betydligt enklare likvagnen. Detta sägs ha retat de folkmassor som följde processionen.

Plötsligt började stenar regna mot hans vagn. Von Fersen blev träffad och i Gamla stan vacklade han av för att söka skydd. Men misshandeln fortsatte. I det allmänna tumultet vågade eller ville ingen hjälpa den blödande riksmarskalken mot pöbeln, trots att miltära styrkor fanns till hands. Lynchningen ska ha fullbordats av en sjömansklädd figur som krossade den liggande grevens bröstkorg.

Det kan inte uteslutas att inflytelserika personer gärna såg att von Fersen fick sig en näsbränna och därför lät bli att skydda honom. I efterhand hittades emellertid inga bevis för att han skulle ha deltagit i en giftmordskomplott och han blev postumt rentvådd. Inte heller lyckades myndigheterna finna några anstiftare till pöbelangreppet i Stockholm. Om det fanns några hemliga kopplingar till von Fersens politiska motståndare, så förblev de hemliga.

Bernadotte går i land - 20 oktober 1810

Våren 1808 hade Jean Baptiste Bernadotte stått på danska sidan av Öresund och tittat långt mot Skåne. Hans ärende: Att krossa Sverige med vapenmakt. Det blev ingen överfart den gången, men drygt två år senare var han tillbaka. Fast nu som tronföljare och Sveriges räddare!

Att en hetlevrad före detta revolutionssoldat från Pau i södra Frankrike skulle regera Sverige hade nog ingen kunnat tippa på förhand. Men det europeiska storkriget, Sveriges svaga ställning och den inhemska politiska röran banade vägen för honom.

Karl Augusts död fick fart på kungamakarna ännu en gång. Gustavianerna hade visserligen gått ner för räkning efter Fersenska mordet, men Karl August-partiet kunde genast föra fram en ny Augustenborgare, den döde tronföljarens bror Fredrik Kristian. Även hans 12-årige son nämndes, liksom kung Fredrik av Danmark, som gjorde allt för att sätta krokben för Augustenborgarna till förmån för sig själv. Slutligen fanns också en prins av Oldenburg, som dock snabbt föll bort.

Trots danske kungens motstånd pekade allt på att valet vid riksdagen i Örebro skulle falla på den döde prinsens bror. Men då dök det plötsligt upp ett nytt namn: Jean Baptiste Bernadotte.

Sättet som det skedde på visar att Sverige vid den här tiden var så nära en bananrepublik som en monarki kan komma. En löjtnant, Carl Otto Mörner, hade rest till Paris och på eget bevåg sökt upp Bernadotte, som förvisso inte var någon okänd figur utan rutinerad militär och marskalk av Frankrike. Dessutom var han ingift i kejsarfamiljen Bonaparte. Men ståndsmässigt var han bara en borgare som kommit upp sig under revolutionen. Bernadotte förklarade sig intresserad och sedan rullade händelserna på i en rasande fart. Marskalken var visserligen katolik och saknade all kännedom om Sverige, men han sades ha Napoleons välsignelse och skulle dessutom kunna ordna ett fett lån åt den magra statskassan. Det senare var inte det minst viktiga i sammanhanget. Snart var både kungen, regeringen och riksdagen övertygade och den 21 augusti 1810 valdes han enhälligt till Sveriges tronföljare.

I slutet av september anträdde han resan mot Norden med fullastade vagnar. Färden gick genom Tyskland till Danmark. Den 19 oktober siktades Kronborg där kronprinsen skulle färjas över till sitt nya hemland. Men först måste han anta den rätta lutherska läran i Helsingör. I det svenska konsulatshuset vid Stengade förestavades Bernadotte den augsburgska trosbekännelsen av ärkebiskop Jacob Axel Lindblom.

Det rådde höststorm i Öresund så överfarten fick vänta ett helt dygn. Men på eftermiddagen lördagen den 20 oktober signalerade kanonskott från Helsingör för den tåligt väntande mottagningsdelegationen i Helsingborg att nu var majestätet äntligen på väg. En halvtimme senare tog han sina första steg på svensk mark under hurrarop och dånande salut. Ögonvittnen berättar att han snavade när han steg av båten men i land kom han, och det med besked. Med honom tog en ny dynasti ett fast grepp om Sveriges tron, och den håller som bekant fortfarande i spiran.

Håkan Palm hakan.palm@hd.se042-489 92 22