Rivierans guldgosse

För närmare 20 år sedan knackade Richard Nilsson dörr på äldreboenden och erbjöd pensionärer hjälp med deklarationer. Numera bor helsingborgaren på den Franska rivieran där han driver ett företag som förser stormrika personer med gränslös lyx. HD har varit på plats och träffat rivierans guldgosse under den heta filmfestivalen i Cannes.

Mer. För femte gången på en halvtimme piper det till i mobilen. Den 38-årige helsingborgaren Richard Nilsson ställer ner ett immigt champagneglas. Han drar handen genom sitt yviga hår och besvarar samtalet i rapp men vänlig ton.

Det är strax efter lunchtid. I Villa Oxygene pågår förberedelser inför kvällens begivenhet, ett modeevent med kläddesigners, konstnärer, skådespelare och annat filmfolk på gästlistan. Lokalerna möbleras om och smyckas med konst enligt beställarens önskemål. Flera personer anländer med rekvisita och kvittrar "bonjour" i hallen. Richard Nilsson välkomnar sällskapet med kindpussar och visar dem runt i huset.

Swimmingpoolen ramas in med röda mattor och scenen riggas med spotlights för en effektfull catwalk. Därifrån bjuds gästerna på en majestätisk panoramautsikt mot Medelhavet. Och bubbel, 200 flaskor står på kylning.

I unga år sparkade Richard Nilsson boll i HIF:s pojk- och ungdomslag. Som många andra drömde han om en framtida tillvaro som firad stjärna i någon av de större ligorna i Europa, ända till en höftskada punkterade fotbollsdrömmen. Men när inte bollen rullade Richard Nilssons väg såg han åtminstone till att pengarna gjorde det.

I dag bor han nära granne med bland andra en tidigare oljeminister i Iran som sadlade om efter landets politiska och religiösa revolution i slutet av 1970-talet. Istället har den forne ministern gjort sig en hacka inom IT-branschen.

23-åriga Lyndsey från England är ett av dragplåstren i helgens körschema med sin burleska show. Hon fingrar på en cigarett i ett långt munstycke och tar igen sig med ett glas champagne på en av Villa Oxygenes tre rymliga terrasser innan kvällens uppträdande. Några olivlundar längre ner på bergssluttningen ståtar den saudiarabiske kungafamiljen med ett sommarställe.

— Där ser man. En gång raggade prinsen på mig i London, han ville få mig till Saudiarabien. Jag tackade nej, säger Marilyn Monroe-kopian med illa dold triumf och tar ett teatraliskt bloss med sina kraftigt rödmålade läppar.

Richard Nilssons affärsidé är ganska enkel. Genom sitt företag Résidence Supérieur syr han tillsammans med en handfull anställda ihop exklusiva livsstilspaket som kryddas med kittlande inslag för en lyxig totalupplevelse på semestern.

En veckas hyra av Villa Oxygene under sommartid kostar från cirka 150 000 kronor och upp till en miljon kronor, beroende på vilken service som kunden vill ha.

— Men priserna kan vandra iväg ännu mer. Det finns egentligen inget tak mer än gästens plånbok, säger Richard Nilsson.

Hugade spekulanter erbjuds att hyra i princip allt som går att köpas för pengar och det handlar om människor som sällan väljer strykjärnet som plupp när det spelas monopol.

— Vi fixar alla leksaker: supersportbilar, yachter och helikoptrar. Kundernas genomsnittliga privatförmögenhet är cirka 150-200 miljoner kronor och uppåt. Sedan anlitas vi så klart även av företag med ännu större resurser.

I Richard Nilssons utbud finns bland annat ett vinslott i södra Frankrike, ett vräkigt boende på en alptopp i Schweiz, samt en egen ö i Karibien som hyrs av den brittiske miljardären Sir Richard Branson.

— Hela paketet på karibiska Necker Island kostar 200 000 euro för en vecka, då kör vi ut alla leksaker.

Navet i verksamheten är Villa Oxygene som Richard Nilsson köpte för fem år sedan för cirka 20 miljoner kronor. Då var det ett renoveringsobjekt. Efter en genomgående ansiktslyftning har den 450 kvadratmeter stora boningen, i det prestigefulla bostadsområdet Super Cannes, blivit mer representabel.

Hela området kantas av inhägnade adresser med smärre palats som brer ut sig mot bukten mellan centrala Cannes och Antibes. Bergsvägarna förbi de utsirade grindentréerna är stundtals lika slingriga och branta som Richard Nilssons karriär.

Som 17-åring tjatade han till sig ett extrajobb som kassör på dåvarande Sparbanken, som han skötte mellan studier på ekonomisk linje på Filbornaskolan. Gymnasieutbildningen kompletterades med ett år på Komvux och som 20-åring startade han en liten redovisningsfirma. Han kavlade upp ärmarna och började ragga kunder där han ansåg att det fanns potential.

— Jag gick runt och knackade dörr bland äldreboenden och tog hand om deras deklarationer. På så vis skapade jag en bra kundkrets.

Ganska snart insåg han att det fanns en stor efterfrågan på försäkringar och tog anställning på Länsförsäkringar i Helsingborg för att suga åt sig kunskap. Samtidigt rullade den egna firman på vid sidan av. Tre år senare tog han ny sats, startade ett värdepappersföretag och utvecklade sin redovisningsbyrå med fyra konsultkontor i Sverige och representation i Moskva, Schweiz, Cypern och Paris.

Vid millennieskiftet dök ett gyllene tillfälle upp på Balkan som var på väg att resa sig ur askan efter flera års inbördeskrig. Över en natt infördes en internationell redovisningsstandard där cirka 2000 bolag i forna Jugoslavien skulle revideras. Men det fanns bara få godkända revisorer tillgängliga som kunde hantera övergången till den nya standarden. Nu gällde det att smida medan järnet var varmt. Richard Nilsson lierade sig med en av Mellanösterns större advokatfirmor och slog upp portarna till en revisionsbyrå i Podgorica i Montenegro.

— Vi skickade jugoslaviska revisorer till vårt kontor på Cypern där de utbildades och sedan tränade vi dem på hemmaplan.

Kort därefter kom han också i kontakt med ett ryskt finansbolag som han strukturerade om.

— Vi fyllde bolagets portfölj med finansiella produkter som bland annat riktades till kunder på Balkan, Ryssland och Ukraina. Dessutom utbildade vi personalen.

Dörrarna med kontakter öppnades. Från vissa håll viskades det om framtida guld och gröna skogar för olje- och gasindustrin i USA. Men Richard Nilsson ställde sig avvaktande till att satsa på oljefyndigheter, en tveksamhet som inte riktigt harmoniserar med hans grundläggande inställning.

— Om du inte vågar förlora så vinner du aldrig, men jag tar bara kalkylerade risker. Det är väldigt basic: Det enda som är känt på förhand i affärer är nedsidan, där kan du själv sätta en gräns. Uppsidan är däremot helt okänd och kan bli hur stor som helst.

Skymningen börjar lägga sig över den fashionabla badorten. När solen går ner skruvas tempot upp. Shoppingen bland exklusiva butiker på Rue d´Antibes byts ut mot skådespelet kring den 63:e filmfestivalen. Längs den palmkantade strandpromenaden La Croisette ligger bland annat de stora och kända lyxhotellen Carlton, Majestic och Martinez med hårdbevakade entréer. Mullrande sportbilar glider förbi flanörer i glittrande stassar och strama smokingar. En del sällskap har fotografer i släptåg och följet lockar ytterligare nyfikna kameramän att haka på, även om villebråden ibland inte visar sig vara speciellt kända. Men hellre förekomma än att förekommas.

Samma devis gäller vid Palais de Festival där filmfestivalen hålls varje år i maj. Utanför byggnaden trängs en uppsjö professionella fotografer med vanliga kameraturister i tålmodig väntan på att bränna av en myriad blixtrar mot vinkande hel- och halvkändisar på den röda mattan.

Bortom cirkusen i stans centrala delar strömmar gästerna till berget i Super Cannes där den franska modedesignern Sandrine Belotti visar sina kreationer i Richard Nilssons villa. Från balkongen på andra våningen sprider discjockeyn sammetsmjuk jazz. Gästerna kindpussas och festdeltagarna scannar av varandra i minglet. Vilka är här, vem är nåt? Är det möjligtvis Donatella Versace som någon fångar på bild vid baren? Nä, det är bara en dam med samma frisyr och nästan lika stora läppar som den italienska modeskaparen.

I takt med att champagnekorkarna smäller av ökar sorlet i de lätta kvällsvindarna på poolterrassen. Skvalpande jazztoner accelereras upp till sval housemusik med drömska sångslingor. Inne i salongen presenterar en kvinna sig som Sheree J. Wilson. Hon är producent för den kommande filmen "Easy Rider: The Ride Back", en uppföljning på 60-talsklassikern då Peter Fonda och Dennis Hopper spelade huvudrollerna.

Efter en lättsam diskussion om casting och inspelningsmiljöer spricker hon upp i ett moderligt leende på kallpratsfrågan om hon har skymtat några filmstjärnor på festen.

— Det är nog jag som är den mest kända här i dag, skrockar Sheree J. Wilson och nämner bland annat sin mångåriga rollinsats i tv-såpan Dallas.

I långköraren spelade hon April Stevens som först var sängvärmare åt elake J.R Ewing, men som senare i serien gifte sig med den fromme brodern Bobby Ewing.

— Du har kanske också sett mig som åklagaren Alex Cahill i tv-serien Walker, Texas Ranger med Chuck Norris.

Manusförfattaren och en av rollinnehavarna i den kommande MC-filmen, Philip Pitzer, skiner upp när Sverige förs på tal.

— Känner du till Lena Jolton? Inte det? Hon är en god vän till mig och stjärna i Hollywoodfruar, serien har tydligen blivit en enorm succé i Sverige, säger han.

Efter några timmars mingel samlas alla gästerna runt poolen och haute couture-utstyrda modeller promenerar in på catwalken. I slutet av föreställningen tackas Sandrine Belotti med jubel och applåder, omslingrad av skönheterna som burit hennes kreationer.

Bakom kulisserna står burleskdivan Lyndsey i vit fjäderskrud och väntar på sin tur att skaka om gästerna med en 50-talsdoftande show. Ett nummer som avslutas med att hon sprutar champagne över publiken och häller resten av de dyra dropparna över sin nästan nakna kropp.

Richard Nilsson är uppe i varv, han cirkulerar energiskt runt och ser till att gästerna känner sig som hemma och att glasen är fyllda. Många av hans kunder hittar honom genom rekommendationer. De flesta som anlitar hans tjänster finns i Ryssland, Ukraina, Mellanöstern, USA och Storbritannien.

Filmfestivalen har en klockren marknadsföringspotential som ger ringar på vattnet. Ett annat stundande event som lämpar sig väl att suga märgen ur är det årliga Formel 1-loppet i närliggande Monaco dit kapitalstarka personer lockas som flugor till en sockerbit. Kvällen innan loppet vankas det party igen i Villa Oxygene, som riktar sig till vänner, affärsbekanta och potentiella kunder. Förutom öronmärkta magnumbuteljer skumpa har garaget provianterats med flera lådor svensk vodka som ska elda igång gästerna på den utlovade brakfesten.

Han lever det ljuva livet i sitt jobb och ångrar inte att han för flera år sedan tackade nej till att bli vd för det ryska finansbolaget som han gjorde uppdrag åt. På den tiden snurrade hjulen i en rasande fart. Richard Nilsson var ständigt på resande fot och jobbade nästan dygnet runt medan familjen hemma i Sverige blev lidande.

— Jag bodde nästan på flygplatser och handlade julklappar till barnen där. Där gick gränsen, det var dags att göra något annat.

Han sålde sin egen företagsgrupp med tillhörande fastigheter och smidde planer för den nuvarande verksamheten. Samtidigt skulle han och familjen bosätta sig i Monaco med lagom avstånd till villan i Cannes. Vid ungefär samma tidpunkt hade också tipsen om möjligheterna att tjäna en hacka på olja och gas i USA länge gnagt i bakhuvudet. Nu gjorde han slag i saken, han sneglade på de stora finansinstitutens tipsrader och satsade en del av sitt frigjorda kapital på oljefyndigheter.

— De stora drakarna hade ju redan gjort det tunga analysjobbet. Jag hängde bara på i kölvattnet och satsade på samma kort som dem. Som tur är prickade de rätt, sedan sålde jag också oljepappren i rätt tid, säger Richard Nilsson som inte alltid har haft samma fingertoppskänsla.

— I mitten av 1990-talet fick jag en förfrågan om jag ville lansera rollerblades i Sverige. Jag tänkte att vem i hela världen vill åka runt på sådana grejer? Så jag tackade nej, säger han med en axelryckning.

Enligt Richard Nilsson är det inte den enda gången som han har gjort felbedömningar i affärer, ibland vinner han och ibland inte. Han har helt klart fler anteckningar på pluskontot än plumpar i protokollet, men vill inte avslöja hur mycket pengar han har tjänat genom åren. Då talar han hellre om affärer som en ständig process där insatsen inte nödvändigtvis ger tillbaka en lika hög avkastning. Han rättar till sin rejäla guldklocka runt handleden och berättar att han triggas av utmaningen i olika affärsprojekt.

— Pengar är ingen drivkraft för mig. Det handlar mer om förväntningar, kan vi fixa hem detta? och den sköna känslan i efterhand när man träffar rätt, säger Richard Nilsson som uppenbarligen också är omgiven av pricksäkra människor med lyckosamma affärer i bagaget.

— Här finns ingen jantelag, man supportar varandra. Det är sällan fokus på konkurrens, istället lyfts fördelarna fram med att ha duktiga människor omkring sig.

Ibland reser Richard Nilsson hem till Sverige för att träffa släkt och vänner. Då brukar det bli en och annan avkopplande fisketur. Om HIF spelar beger han sig gärna också till Olympia för att titta på sitt favoritlag. Men vid 22-tiden på lördagskvällen i Villa Oxygene är Richard Nilsson långt ifrån sådana vardagliga aktiviteter. På tomten står cirka tio dollarstinkande vrålåk parkerade, bland annat Ferraris och Lamborghinis i varierande färger.

De monstruösa bilarna kantar den långa uppfarten mot huset där festen har börjat komma i gång på allvar. Ett partyband håller ångan uppe med ett pärlband 1980 och 90-talsfavoriter. Gästerna gungar med. En man i tight Borat-baddräkt och blå peruk bjuder gladlynt upp till en vild svängom. Det blir lite för häftigt för den uppbjudna kvinnan som tappar balansen och brakar in i ett högtalarsystem, men är snabbt uppe på fötter igen.

Stämningen är på topp. Om några timmar ska Lyndsey köra sitt andra uppträdande för helgen men det har dykt upp ett orosmoment.

— Jag har blivit av med mina trosor, säger hon och syftar på det silverpaljetterade snöret till underbyxor som hon har på sig i showen.

En del av gästerna är tillresta svenskar, bland andra sportbilsimportören Torbjörn von Braun med följe som kört ner de dyra bilarna från Stockholm till Cannes. En resa som har tagit tio dagar med flera stopp längs vägen.

— Jag gör det som ett livsstilsevent. Det har varit som att fira bröllop i tio dagar, säger Torbjörn von Braun vänd mot bandmedlemmarna i The Hives som också hängt med på resan och som snart ska köra ett överraskningsgig för gästerna.

Eller rättare sagt Thieves som bandet kallar sitt coverprojekt. En påstruken man i medelåldern knallar in i en skjutdörr i glas som leder ut till den stora poolterrassen. Han tar sig om ansiktet och stapplar vidare till en solstol där han somnar. Men när Fagerstas finaste kickar igång på uppskruvad volym piggnar mannen till.

Inledningsvis verkar vissa inte riktigt känna till typerna som härjar på scenen, som dessutom pratar obegriplig svenska mellan låtarna. Mitt i Thin Lizzys The boys are back in town är en gäst intill den provisoriska scenen mer fokuserad på att kompisen ska ta en bild på honom bredvid en kvinnlig mannekäng.

— I´m an international rockstar, hojtar sångaren Howlin' Pelle Almqvist i mikrofonen och får med sig publiken i en suggestiv version av Bette Midlers Beast of burden.

Mot slutet levereras även eget material som får gästerna att explodera av glädje. Några kastar sig i poolen med kläderna på och andra följer efter. Efter det sista riffet vräker sig även bandmedlemmarna i vattnet.

Till slut hittar Lyndsey sina borttappade trosor och strålkastarljuset kan riktas mot henne. I finalen sprutar hon champagne över de gäster som ännu inte blött ner sig.

Framåt småtimmarna pustar en nöjd Richard Nilsson ut på uppfarten bland sportbilarna. Där är ljudnivån något mer dämpad och det går att skönja syrsornas spel i vårnatten.

— Efter den här tillställningen får jag väl snällt gå runt till grannarna med blommor och choklad, skrattar han.

Den fredsmäklande gesten bör han dock vänta ett tag med. Det är en vecka kvar på filmfestivalen i Cannes med ytterligare events på schemat. Bland annat är den glammiga Paris-kabarén Lido bokad till ett evenemang i Villa Oxygene, där fler champagnekorkar kommer att flyga i luften.

Albert Capuder albert.capuder@hd.se042-489 91 08