Snårig klassresa mot vuxenvärlden

Livets slumpvandring ledde dem in på samma stig. Ibland har den varit både snårig och krokig. I dag kan de skratta åt grälen, svärmerierna, upptågen och åt de där pinsamma kläderna på avslutningen i tredje klass. Några få dagar återstår innan fem Åstorpstjejer kan summera sin tolvåriga skolresa. Vad som väntar där ute kan de bara ana.

Mer. BARNDOMENS KVARTER

De kom från Perstorp, Kosovo via Borås och Åstorp.

En augustidag 1998 strålade alla fem för första gången samman i Tingdalsskolan. Det är här, just på Söderåsens norrsluttning, de återförenas i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld.

En har bestämt sig för att förverkliga sina flickdrömmar och bli ambulanssjuksköterska, en annan dansar bugg och kör motorcykel, en tredje ska åka till Gambia och jobba på hotell, en fjärde har skippat tankarna på att bli cirkusprinsessa och i stället börjat med kickboxning och en femte vill starta eget.

Amanda heter Malmberg i efternamn. Precis som pappa, fotografen som följt klassen genom grundskolan och samlat bilder på hög.

— Jag ville bli delfinskötare när jag var liten, berättar hon.

Så blev det inte. För drömmar är ofta till för att bara drömmas.

— Mitt första skolminne var när de andra barnen satt i en ring redan när jag kom, men det kanske var i lekis... Nej förresten, det var nog den där långa kön på uppropet. Jag är inte säker, det är så länge sedan.

Nu är det blåsig eftermiddag på en parkering på Öster i Åstorp. Förstaklassarna Erika Lindau och Monika Tahiraj har förvandlats till bilburna gymnasister. Monika rullar in sist och går runt och kramar sina gamla tjejkompisar.

Två, Ellinor Gedda och Amanda, går fortfarande i samma klass – nu på samhällsprogrammet på friskolan Campeon i Helsingborg.

— Åh, det är så litet här, säger Ellinor och tittar upp mot första plugget.

— Jag som tyckte det var gigantiskt förr, säger Amanda.

Vi lånar en ledig lektionssal och slår oss ner med en rejäl bunt foton. Fem tjejer i 19-årsåldern börjar bläddra. De har aldrig bett om att bli vänner och kommentarerna röjer såväl spontan glädje som konflikter.

MINNENAS ARKIV

"Välkommen till klass 1A!"

Just så står det textat i krita på en bild daterad augusti 1998, ögonblicket då allt började. Två dagar tidigare hade folklivet återvänt till stationen i järnvägsknuten Åstorp. Tågförbindelser hade funnits i samhället sedan 1875, men persontrafiken försvann när Knutpunkten i Helsingborg invigdes 1991, samma år som Amanda, Ellinor och de andra föddes. Men nu var pendlarna på banan igen tack vare 20 dagliga avgångar med pågatåg mot Helsingborg.

Babyboomen gjorde att 400 barn – ett hundratal fler än åren innan – sökte sig till kommunala musikskolan lite senare samma höst.

Men nu är det första dagen i grundskolan som är i fokus.

— Säg inget om min klädsel, ber Ellinor. Mamma var jättenoga med vad jag skulle ha på mig.

Elin Liljekvist tittar storögt på en tolv år yngre kopia av sig själv.

— Jag hade mormors gamla tröja, konstaterar hon krasst.

Monika, som är född i Kosovo men kom till Sverige och Borås i ettårsåldern och flyttade vidare med familjen till Åstorp några år senare, bläddrar i minnenas arkiv.

— Jag reagerade på att läraren hette Mona, samma som mina föräldrar kallade mig. Det var ju mitt namn, Mona kunde väl ingen annan heta? Jag tyckte det var jättekonstigt.

Ska vi vara ärliga så fanns det fler Mona. Sahlin exempelvis, som 1998 gick in på plats fyra på listan över landets mest populära kvinnor. Efter Astrid Lindgren, drottning Silvia och Antonia Ax:on Johnson, men precis före Gudrun Schyman och kronprinsessan Victoria.

Och så får Ellinor syn på sig själv, troligen från årskurs tre.

— Alltså, vem har på sig polo på avslutningen? Snyggt, not!

Från de tre första åren går resan vidare till Rågenskolan (klass 4 och 5) och Björnekulla (6 till 9).

LIVETS PRÖVNINGAR

Gamla kramdjur, utsvängda jeans, experimentella frisyrer, en utflykt till Maglaby scoutstuga, täta dansexcesser med olika killar, en tårfylld avslutning i femman och mer eller mindre pinsamma tonårsögonblick passerar revy. Världshändelser som 11 september-attacken och tsunamikatastrofen ruvar däremot i dunklare dager.

— Alltså, gick vi i skolan när de flög in i de där skyskraporna? Jag minns det som att jag såg allt på tv hemma, säger Amanda.

— Jaså, var det en vanlig tisdag i trean...

De spanar vidare efter den tid som flytt. Upplever ett scenframträdande där Ellinor blev ett med Madonna i "Supernatural" och minns ett traumatiskt klassrumsögonblick när Monika fastnade med foten och blev ett med sin skolbänk.

— Erika, jag har varit sur på dig. Du blev lucia först på Tingdal, och sedan på Rågen också, säger Ellinor och blänger mot Erika.

— Ja men, det lottades ju, säger Erika urskuldande.

Plötsligt ser Ellinor allvarlig ut.

— Alltså, tänk hur mycket ovänner vi faktiskt var.

Monika räcker på beprövat vis upp handen för att liksom svara på frågan.

— Men vi var barn, säger hon. Man kan inte jämföra mig med den jag var då.

— Det var tre nyttiga år på högstadiet. Man utvecklades och lärde sig ta ansvar, fyller Erika i.

— Två och två gick bra, men det fungerade aldrig när vi var tre, säger Ellinor.

För det var ju så att vänner kom och gick, och nya konstellationer bildades. Under en stormig period i mellanstadiet var föräldrarna inkopplade för att reda ut interna klasskamper.

— När vi skulle byta skola fick vi välja vänner, vilka vi ville gå med. Väljer du mig? frågade någon. Allt det där tog på psyket. Det var ju rena dokusåpan, och även om valen var hemliga så hölls de ju inte hemliga särskilt länge ute på skolgården, minns Monika.

Tidningen Fokus släppte förra helgen sin årliga "Här är det bäst att bo"-ranking, med Åstorp på blygsamma plats 279 av landets 290 kommuner. I Skåne är bara Perstorp (280) sämre rankat. Men tjejerna tycker att uppväxtmiljön varit bra – tryggt, lagom stort och mycket grönt.

— Jag flyttade från Perstorp när jag var fyra – från en håla till en annan, säger Ellinor med ett skratt.

NYA UTMANINGAR

Studentbalen är överstökad för de som valde att klä upp sig och festa på Sundspärlan. Nu nalkas sommarlov, eller vuxenkrav. Det är en smaksak hur man ser på det.

— Jag har precis haft praktik inom ambulansen i Ängelholm. Långa dagar men jätteintressant, berättat Elin, som gått tre år på Petri vårdgymnasium i Helsingborg.

— Nu vet jag absolut vad jag vill bli. Jag ska plugga vidare till sjuksköterska. Har jag tur kommer jag in på en restplats redan i höst och sedan krävs 40 veckors specialutbildning för ambulans. Det där har faktiskt varit en dröm sedan jag var liten.

Amanda är inställd på sommarjobb i klädbutik på Väla, och längre fram lockar Afrika.

— Jag spelar i en marimbagrupp och har kommit i kontakt med Modou Joof, som bor i Helsingborg men kommer från Gambia. Vi i gruppen har varit med honom där nere, och nu är det tänkt att jag och en kompis ska åka dit igen och hjälpa till på ett hotell han har, berättar hon.

Erika, som dansar bugg på elitnivå, har hunnit med ett annat utlandsäventyr under vårterminen.

— En kompis och jag hade en idé om att göra vårt projektarbete som volontärer. Så vi kollade med organisationer och kontakter vi hade och blev tipsade om ett barnhem i Chennai i Indien. Vi gjorde julgodis och sålde, fixade sponsorer och kom iväg, berättar hon.

— Två veckor var vi där och hjälpte till med undervisningen i engelska. Det är svårt att beskriva upplevelserna, men det var annorlunda... fattigt och annorlunda. Vi har kontakt med barnhemmet och hoppas att fler elever härifrån ska få möjlighet att åka dit.

DEN LJUSNANDE FRAMTID...

Efter tolv års malande i skolkvarnen väntar nya utmaningar – jobb eller mer studier.

— Jag har sökt Europaekonomi i Halmstad och frisörutbildning. Ja, jag vet. Det är rätt olika, konstaterar Erika.

— Jag hoppas verkligen jag kommer in i Halmstad. Det hade varit rätt bra för dansen också, eftersom min partner bor där. Som det är nu träffas vi mest om helgerna och tränar intensivt då, sådär tolv timmar.

Monika dansar också, som individuellt val i skolan.

— Det är bra avkoppling att gå till de lektionerna, för det har varit rätt tufft ett tag. Mest plugg och pojkvän faktiskt.

— I höst blir det Göteborg och nya arbetsvetarprogrammet, om jag får som jag vill. Jag gillar utmaningar och vill gärna jobba som konsult eller starta eget företag.

Ellinor har andra planer.

— Jag gillar att förvåna folk. Som att jag håller på med kickboxning, det överraskar nog en del, säger hon.

— När jag var liten ville jag bli cirkusprinsessa, men nu är mitt stora mål att bli polis. Nästa år ska jag söka den förberedande utbildningen. Men först ska jag sommarjobba på Eon i Hässleholm, med att registrera avtal och liknande. Senare i höst ska jag operera käken i Lund, och efter det blir det kanske USA ett halvår som aupair.

Livet är inte okomplicerat. Tjejerna valde olika gymnasieprogram i Helsingborg... och gled isär.

— Det var roligt att ses, men jag vet inte när det blir nästa gång. Typ om vi springer på varandra ute, säger Elin och försvinner åt sitt håll.

— Jag har inte pratat med de andra sedan högstadiet. Man får nya kompisar. Det är inget konstigt, säger Erika.

Sedan knallar hon bort till sin bil. Tolv år efter första mötet – på parkeringsplatsen utanför en skola som krympt med åren – skiljs vägarna igen.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28