Sanna Töringe: "Att hitta sensationer är nödvändigt"

Det har börjat prassla skört om kronblad och gräs. Trädgårdarna förbereder sig för vila och Sanna Töringe som släpper boken "Trädgårdsvinter" nu i september, sällar sig snart till flyttfåglarna. Hennes "ruin" i Italien har äntligen blivit beboelig och där ska hon tänka på nästa bok. Om sommarmat!

Mer. Vid huset med halmtak efter den lilla bron, ändrar vi kurs och börjar räkna grindarna och spana efter en vit skorsten och en hög tegelmur. I gps:ens tidsålder är handskrivna vägbeskrivningar med somriga ortsnamn, poesi med stark autencitet. De snabbklottrade lapparna kastas och försvinner, men för gamla hus, finns det en särskild sorts människor som brinner för att bevara.

– Det är Anders som byggt ut och donat här, säger Sanna i Österlenlängans kök som varit både stall och gillestuga.

Hemma hos skådespelaren Anders Granström och författaren Sanna Töringe är det hon som skriver spränglärt och personligt om mat och trädgård. Anders murar, hamrar, målar och trimmar buxbomshäckarna. Och serverar Sanna frukost.

Sommartid startar dagen med morgondopp och sen frukost på sängen. Sovrummet ligger i en av de två tillbyggda flyglarna och genom det stora spröjsade fönstret ser hon ut över Renässansens buxbomslabyrint, den formklippta syrenen och kvittenträdet, som bär frukt för första gången i år.

I den här delen av trädgården, är mycket vintergrönt för att ge ögat en illusion av växtkraft och klorofyll under så stor del av året som möjligt. "Men snö på buxbomen är också så vackert", skriver Sanna i "Drömmen om en trädgård" (Semic förlag). Närmare än så kan man inte komma hennes gröna rum. Hon har valt att hålla den blå porten i tegelmuren stängd för besöksgrupper.

– För mig är trädgården en jätteintim sfär. Jag vill inte visa upp den.

Sanna tycker det är synd att vi har så stora krav på att ha en snygg trädgård. Många kvinnor är hårt pressade och hinner inte njuta. Hennes egna strängt formgivna ytor rymmer många kvarter som i största möjliga utsträckning ska klara sig utan ogräsrens och vattning. Och hon har märkt att när hon numera planerar för trädgården tänker hon annorlunda.

– Vad är det vi gläds åt? Hur många rosor ska vi ha? Vi kanske bara ska ha EN pion som vi följer från knopp till blomning. Jag har haft 20-30 innan. Men nu vill jag dra ner och förenkla. Det är som med maten.

I Italien lever deras grannar på vad de själva producerar. Och Sanna tycker man ska låta sig nöjas med det: Lokala, rena, enkla råvaror.

– Alla torkar tomater på sina platta tak. Använder sin egen säd till pastan, odlar mandel, fikon, kapris, oliver till oljan. De gör sina inläggningar och eget vin som späs ut med vatten.

– Om jag skulle lista vad jag handlar idag, skulle jag se att jag köper färre saker. Inget färdiglagat och väldigt få konserver. Metallsmaken är gräslig.

– Jag är kräsen och tycker man har ett ansvar som konsument. Det ska inte göra ont i mig när jag tänker på hur djuren haft det. Jag gillar griskött men kan inte få tag på en fläsksida som är ekologisk. Det handlar så mycket om priset i Sverige. Men tycker vi det är dyrt är det ju bara att äta lite mindre.

Men Sanna kan åka långt för att få tomater som är odlade i jord...

– Det är ett jättebedrägeri med alla dessa tomater som odlas i stenullsmattor med näringslösning. Det finns ju mineraler i jorden som ger dem den goda smaken. Och så är jag fiskmoralist, äter ingen importerad fisk. Inte tropiska frukter heller. Det är lite knäppt att vi inte kan äta våra egna.

Sanna kan tycka ängsligheten tar sig komiska uttryck ibland. Varför hittar man så här års inga gröna nyskördade skärbönor i den svenska grönsaksdisken? I Danmark där man kan köpa ärtor i sina skidor, finns det en annan matglädje.

Fast hon själv aldrig reflekterat över det, håller hon med om att det nog är en sorts slow food och slow gardening hon kommit att förespråka. Och en dag stannade tiden verkligen upp. När visarna började röra sig igen var det i ett delvis annat tempo. Efter många års resande till Kuba, Laos, Kambodja, hela Sydostasien och Indien, fick Sanna och Anders tvivel. Det är svårt att vara turist i fattiga länder. Gapet mellan vi och dom kunde ju aldrig överbryggas.

De längtade efter lugn och en fast plats att kunna återvända till när hösten nalkas. Båda har intensiva sommarhalvår hemma på Österlen. Då arbetar Sanna med sina böcker, läser och provlagar recept. Och Anders gör föreställningen: "Bisarra berättelser och hiskeliga historier" på Glimminge Hus.

Och häromåret blev de störtkära i en ruin på Italiens sydklack. De hade förlorat sig i den obebodda stenladan på en sluttning mot Medelhavet, men utan insikt i arbetet som väntade. Den saknade vatten och elektricitet och det enda egentliga spår av liv som gick att uppbringa i skuggorna var en järnsäng. Grannarna trodde den tillhört en man som sades ha rymt från kriget och gömt sig där. "Men vilket krig" undrar Sanne. Stenladan är ju flera hundra år gammal...

Efter ett intensivt år med renoveringen, är det stora äventyret i hamn. Hela sommaren har Sanna känt en trötthet som nog beror på umgänget med italienska myndigheter och hantverkare... Fast kraften är tillbaka när hon beskriver Casa della Campanella.

– Det ligger så vackert på en sluttning med citron- och apelsinträd och havet två kilometer nedanför. Olivträden gav oss 50 liter olja förra året. Det finns till och med en förfallen liten vinodling som vi inte vet om vi någonsin kommer att restaurera.

I köket På Österlen skockas alla. Hunden Bosse visar oss nykomlingar sin tillgivenhet och dottern Julia som bor i Malmö är på besök med sina små. Ett barn utan kläder har svalt körsbärskärnor och en vuxenröst i luften säger: tvätta August om munnen. Sanna minns sina egna barndomssomrar som strålkastarbelysta. Komprimerade sinnesintryck av smaker, dofter och upptäckter etsades fast och hon har precis läst någonstans att det är dessa korta dagar, under några snabbt flyktande år, som mest av allt präglar våra liv.

Barnen Julia, Jacob och Oscar har haft sina skimrande sommarlov på Österlen och Sanna vill ge sina barnbarn så mycket hon kan av samma magi. När hon skriver för barn, känner hon sig närmast sig själv. Det har blivit flera böcker tillsammans med båstadfödda konstnären och illustratören Kristina Digman som nu bor i Halmstad. De gillar att dricka kaffe ihop. Var och en vid sin telefon. Så har flera av deras karaktärer vuxit fram.

Telefonen är räddningen. Det är ett ensamt jobb att skriva böcker, och det kan vara tyst på Österlen på vintern. Efter 22 somrar flyttade de dit permanent från sin lägenhet i centrala Lund. De första vintrarna hände det att hon ställde sig på innergården och ropade upp mot stjärnorna "vad i helvete gör jag här".

Sanna växte själv upp som ensambarn i fiskeläget Stensö vid Kalmarsund. Farmor och farfar älskade sin koloni. Och mormor och morfar hade Kvarnlyckans handelsträdgård.

– Så mitt intresse för goda tomater och smala, knottriga gurkor kommer säkert därifrån.

Sanna minns sig sittande på pakethållaren när mamman gasade sin röda moped ner till Ölandsfärjan med uppmaningen "Nu far vi i vind, sa Blomster". På Stora alvaret, stegade mamman ut för att upptäcka fåglar och nyss läskunniga Sanna gick på sitt håll för att titta på fetknoppar, spåtistlar och ölandssolvändor. Sen åt de äggsmörgås med kaviar från ryggsäcken.

Det är mamma, mormor och farmor som lagt grunden till Sanna Töringes gehör för mat.

– Jag tror inte man kan lära sig att göra en god sås utan att veta hur den ska smaka. Det är en lycka att ha fått känna precis hur den där brytningen mellan ättikans surhet och sockrets sötma i dillköttet ska vara. Jag gillar den svenska maten och kan inte fatta att vi inte är mer stolta över allt det, som är vårt eget. Svenska ostar är fantastiska. Och skånsk spickeskinka..

Utan minsta dåligt samvete puffar hon ändå varje nyårsafton på en kubansk cigarr, av märket cohiba, och hyvlar färsk tryffel över pastan ibland.

– Att hitta sensationer är nödvändigt för mig och det är där bortväljandet blir viktigt. Jag tror aldrig jag sett det så tydligt som nu.

Med denna begåvning för både enkelhet och njutning föreställer hon sig ålderdomen. Då ska hon bara äta smörgåsar med skivade rädisor med salt på. I "Sannas köksträdgård" Prisma förlag, skriver hon: "När jag blir riktigt gammal ska jag halvligga i en soffa med en mops på armen och lyssna på Bob Dylan och läsa Mandrake och Wonder Woman".

Birgitta Lööf birgitta.loof@hd.se042-489 90 18