Christiania tur och retur

Hon rymde hemifrån när hon var 13. Från 1800-talsherrgården i Klåveröd till nyöppnade fristaden Christiania – från skånsk glesbygd till köpenhamnskt flumkollektiv. Nu hittar vi henne i kontrasternas bostad på gränsen mellan Svalöv och Klippan. Uppe på Söderåsen där danska är ett högst gångbart språk. Hem till gården igen.

Anna Tengberg hörde ett program i radion om det alternativa livet i storstaden på andra sidan Sundet. Hon gick i sjunde klass och stack.

— Ja, jag var nog ett rätt besvärligt barn, erkänner hon.

– Jag gillade inte skolan och att gå i flock, jag sökte något helt annat. Men jag kom hem igen och gick klart gymnasiet i Klippan, såklart.

Där höll hon sig till musikfolket och hon var faktiskt med och samlade in pengar till den allra första konserten med legendariska rockföreningen Bombadill.

– Fast om helgerna var jag ofta i Christiania och sålde pannkakor i stället. Sedan, 1979, flyttade jag dit definitivt. Jag kände att min klan fanns där. Tunga droger hade börjat dyka upp och många pallade inte att bo kvar. Men med gemensamma krafter kastade vi ut heroinet från området.

I närmare 25 år levde Anna sitt liv i fristaden som grundades 1971, då hippies och andra med alternativa livsstilar intog det övergivna militärområdet i Christianshavn.

Hon träffade sin blivande man, Kenn Hauge, bildade familj, flyttade runt, renoverade och byggde om lägenheter. Ständigt nya projekt, ständigt nya upptåg.

– Totalt bodde vi på sju adresser men sista tiden var inte så rolig. Då hade vi ett krypin på Pusher street, men det kändes inte bra med små barn i den miljön. Dessutom hittade man en av efterkrigstidens största bomber utanför vår dörr.

Flyttlasset gick tillbaka till gården uppe på åsen. Mamma Ulla bor fortfarande kvar, ståndsmässigt med antika möbler och konst på väggarna i ena halvan. I den andra råder storfamiljens organiserade kaos. Fristadens compact living har bytts mot stort svängrum och generös natur för Anna, hennes man, parets fyra barn och en fosterpojke.

– Vi har bott här sedan 2003 och det finns mycket att göra i halvan som är vår. För det är ett hus med möjligheter.

I ena sidolängan driver Anna byggfirma med fönsterreparationer som specialitet. Vi sitter och fikar i huvudbyggnaden en eftermiddag när höstens färger faller från träden, vintern kryper närmare och hönsen pickar bland gulnande löv intill kökgaveln. Fotoalbum och minnen passerar revy och livets nycker avhandlas.

Kenn Hauge var dansare på nationalscenen Det Kongelige, med ett udda specialintresse – att tillverka ansiktsmasker. Konstnärliga, spännande och färgglada skapelser.

Paret träffades 1991. Kenn satt och försökte sälja sina masker inne i fristaden och Anna inviterade honom till Christianias julmarknad.

— I dag behöver han i alla fall ingen tomtemask, säger Anna och syftar på det yviga skägg som gett livskamraten ny look.

Kenn slutade dansa på Det Kongelige 2009, efter 42 år på samma arbetsplats och med ett sargat knä. Han har kvar en lägenhet i Köpenhamn och guidar fortfarande grupper i teaterbyggnaden. I höst har han haft en utställning av sina masker i Byens Kro i hjärtat av huvudstaden. Dessutom reser han runt till bryggerier i Danmark och utvecklar smakstarka drycker på uppdrag av Sirius, Christianias egen ölklubb.

Anna Tengberg ansvarade under många år för tidningen Veckospegeln, och fortfarande har hon ett och annat uppdrag i alternativkvarteren.

– Det är roligt att komma tillbaka ibland, och eftersom jag tar hand om alla samlingar som folk skänker och försöker organisera arkivet är jag där rätt ofta. Men jag längtar inte efter att bo där, jag har vant mig vid tystnaden här uppe på Söderåsen.

– Christiania är som ett intensivt möte mellan olika världar; konsten, musiken, hantverket, politiska ideologier, filosofin, det helt vanliga familjelivet, hashmarknaden och kriminaliteten. En del kämpar och slåss för att allt ska fungera – från förhandlingar med regeringen till kloaksystemet. Andra åker snålskjuts eller utnyttjar situationen för egen vinning.

Genrellt tycker hon att det negativa drar till sig för stor uppmärksamheten.

— När det var strejk för bättre drogpolitik på Pusher street överhopades vi av journalister från hela världen. Aldrig hade man väl hört talas om att de kriminella strejkade för rimligare villkor!

Danska myndigheter har genom åren gjort mer eller mindre allvarliga försök att rensa upp i de alternativa kvarteren.

– Nu är det fler generationer som bor där igen och även om det kommer hot om att slå igen så tror jag på framtiden.

Anna valde inte sida. Idealist eller kriminell – hon försäkrar att hon kunde umgås med alla från veganyogier till massmördare. Det gjorde henne till en ganska okej "sätternisse" för Christianias tidning. Veckospegeln är också en mycket speciell produkt och redaktörsrollen innehåller allt från att tömma brevlådan, till att renskrivr, layouta, illustrera, leverera till tryck, dela ut, samla in pengar och betala tryckaren.

– Det tog upp mot 30 timmar i veckan och var inte nog att leva av, så det var bara att jobba som servitris, diskare, kock eller pedagog vid sidan av. Och mitt arbete med arkivet var och är ren hobby.

Tidningsarbetet brände till ibland. Som när hon kom på kant med en mc-liga.

– Jag tog kampen mot dem i yttrandefrihetens och alla andras namn och jag var tvungen att fly med kulorna bokstavligen vinande runt öronen 1984. I stället spenderade jag ett par år på grafisk utbildning i Skåne och Göteborg och jag återvände först 1988. Då hade Hells Angels rensat ut i leden.

Gatan, som är en liten del av livet, har sedan regerats av HA, Bandidos och grabbarna med invandrarbakgrund, typ Black Cobra. Ibland dyker det upp mindre ligor, med rötterna i exempelvis Somalia eller Afghanistan. De slår sig ned i ett mecka av potentiella kunder och droger. Som regel blir de upptäckta, får problem och flyttar till Vesterbro eller andra områden.

– Alla är eniga om att marknaden ska hållas narkotikafri. Vad samma ligor i övrigt handlar med utanför planket är deras ensak. Ett är i alla fall säkert, dansen kring guldkalven för även våld och vapen med sig. Det är så man kan bli mörkrädd.

Cirkeln är sluten. När Anna Tengberg var tre år satt hon uppkrupen i fönsterkarmen i köket och lekte medan mamma packade upp och fyllde det stora huset med prylar.

– Det är mitt första minne härifrån. Mor och far letade ett boende för framtiden i Skåne. De körde vilse och hittade detta.

Nu går fyra av hennes egna barn i skola i Ljungbyhed. Här, långt från Pusher street, råder lugn och ungarna kan obehindrat skifta mellan sina båda modersmål. Så ser verkligheten ut 2010. I en, speciellt på sommaren, dansktät trakt på gränsen mellan Svalövs och Klippans kommuner.

– De yngre trivs ute på landet, men Andreas är fortfarande arg för att vi lämnade Köpenhamn. Han skulle börja första klass när vi kom hit, och han tycker han har alla sina vänner kvar där inne. Nu är han 14 och går på internatskola i Danmark, och han lär flytta tillbaka till Christiania så fort han kan.

Alla undersökningar säger att unga män är största riskgruppen i storstäder i allmänhet och i problemområden i synnerhet.

Är det något som oroar en mor?

– Jag var ju ganska ung när jag själv började frekventera stället och jag mötte många slitna, gamla desperados. De drog aldrig in mig i något utan varnade i stället, antagligen för mina blå ögon och uppriktiga intresses skull. Jag kom från verkliga landet och ville slåss för det goda och älskade att höra levnadshistorier.

– Jag har arbetat i barninstitutionen och sett många små christianiter växa upp. Ungar som är 20-30 år i dag. De flesta har klarat sig fint och skaffat utbildning, barn och familj. Ett fåtal hamnade snett och det är ju alltid trist. Som regel har de något att brås på, alkoholiserade och självupptagna föräldrar som inte gett något stöd.

Per Ohlsson