"Jag är glad att jag har hiv”

För sex år sedan levde Tomas ett hektiskt liv i Thailand. På dagarna som turistguide runt de thailändska öarna, på kvällarna som danskung längs partygatan Bangla Road i Phuket. Idag lever han med hiv, är tvåbarnspappa och nykär.

LIV & LUST. – Jag kommer så väl ihåg den dagen. Det känns som att det var igår. Jag skulle ut och dansa på kvällen, var glad och taggad.

Tomas trodde att kvällen skulle bli som alla andra. Festa hårt, dansa mycket, dra med någon hem, sova fyra timmar och sedan vakna tidigt på morgonen för att gå till jobbet som turistguide i Thailand.

– Guidelivet är tufft. Nu för tiden är jag sällan berusad, men under en tioårsperiod klarade jag av att dricka varje dag.

Några veckor tidigare hade Tomas besökt sjukhuset för att kolla upp några utslag på snoppen. För säkerhets skull testade han sig för flera olika sexuellt överförbara sjukdomar.

– Jag var helt säker på att hiv-testet skulle vara negativt, säger han.

Vid ett återbesök blev Tomas inkallad till en läkare på sjukhuset. Hon slog upp hans journal och blev sedan alldeles tyst. Hon rörde inte en min. Tomas började vrida på sig och frågade vad som stod på. När han inte fick något svar ryckte han till sig journalen.

– Det stod positive, positive, positive, säger han och slår sin knutna hand i bordet tre gånger.

Hepatit B. Positiv. Hepatit C. Positiv. Hiv. Positiv.

– Jag var helt säker på provsvaren var fel. Läkaren sa att visst kunde jag testa mig igen men att resultaten inte brukar vara fel.

Senare visade det sig att Tomas inte hade hepatit C. Men de andra provsvaren stämde.

– Jag levde ett helt crazy liv jämfört med i dag. Jag levde som sexmissbrukare under två års tid, använde alltid kondom, men hade väl ärligt talat ingen riktig koll på om den var av eller på.

Beskedet kom som en chock, berättar han. Efteråt testade sig Tomas flickvän. Även hon var hiv-positiv. Vem som smittade vem kan de aldrig säkert veta.

– Det kändes för jävligt. Allt bara rasade, säger han.

För alla utom flickvännen och två nära kompisar förblev sjukdomen en hemlighet. Tomas var rädd för vad omgivningen skulle tycka, själv var han övertygad om att han snart skulle dö. Räddningen blev kontakten med en läkare hemma i Sverige.

– Att jag fick kontakt med honom var helt avgörande. Han sa till mig att så länge jag gjorde som han sa så skulle jag inte dö, inte av hiv i alla fall.

Efter det reste Tomas hem till Sverige på semester, dels för att träffa läkaren och dels för kunna berätta om sjukdomen för familj och vänner som, fem månader efter hiv-beskedet, inte visste att han var smittad. På en grillfest med sina närmaste vänner berättade han.

”Vad klen du ser ut”, påpekade en kompis. ”Ja, jag har hiv”, svarade han.

– Jag tror att de uppskattade att jag berättade det för dem. Det är inte så att jag har hiv skrivet i pannan. Jag berättar det bara för de personer som jag tycker behöver få veta och som jag känner är mogna för att höra det, berättar Tomas.

Tillbaka i Thailand väntade ännu ett överraskande besked. När flickvännens mens uteblev anade de båda att det berodde sjukdomen. Ett besök på sjukhuset visade något annat. ”Lucky man, you two”, sa läkaren och höll upp två fingrar. Det visade sig att Tomas och hans flickvän väntade tvillingar.

– Innan jag träffade min svenska läkare hade jag och min flickvän varit helt inställda på att vi skulle leva och dö tillsammans. Vi hade sett det som vår sista chans att kunna ha sex.

Tomas hade inte ens tänkt tanken på skaffa barn. Hur skulle det gå? Skulle de smittas? Det första Tomas gjorde var att ringa till sin svenska läkare som gav honom ett lugnande svar. Med medicinering under graviditeten och de första levnadsåren och förlossning via kejsarsnitt skulle båda barnen klara sig undan viruset. Det gjorde de också.

Tomas flyttade senare tillbaka till Skåne med sin familj. Nu bor han ensam med sina två barn och är inte längre tillsammans med barnens mamma.

– Det är klart att jag är orolig över framtiden. Jag kan dö om tre månader. Men just nu tycker jag att jag mår bra. Jag har sagt till mig själv att jag ska vara nöjd om jag blir 60 år. Då har jag ändå levt länge med hiv och fått se mina barn växa upp och bli vuxna.

Barnen vet fortfarande inte om att deras föräldrar är smittade, men när de blir äldre kommer Tomas att berätta det för dem.

– De är fortfarande lite för små. Jag hoppas att de tar det bra, men det bero mycket på vilken information de har fått om hiv i skolan och om vilken kunskap deras lärare har. Om de fick den informationen som jag fick i Thailand, kommer de att bli livrädda.

Sin nuvarande flickvän träffade Tomas på ett forum för hiv-positiva på nätet. Att träffa en tjej på något annat sätt har han aldrig sett som ett alternativ.

– Jag har inte ens försökt. Hur skulle det gå till? När berättar man för en tjej att man har hiv? Om jag sagt det till någon jag träffat på puben hade hon backat direkt. Vem hade vågat ha sex med mig?

I framtiden skulle Tomas vilja föreläsa om hiv i skolor. Informera ungdomar om hur viktigt det är att skydda sig och berätta sin historia.

– Folk verkar inte tro att hiv är farligt längre, de bryr sig inte om att använda kondom och tror att hiv är något som går att bota med mediciner, säger han.

I dag har Tomas ingen mätbar virusmängd i kroppen. Även om han har gått ner i vikt och ibland tappar aptiten reflekterar han inte så ofta över att han har hiv.

– Jag ser det som en kronisk sjukdom. Jag är inte sjuk i hiv, jag lever med hiv, säger han.

Hade han inte blivit smittad tror Tomas att han förmodligen hade dött av något annat tidigare, hans lever var redan illa däran av all sprit. Det positiva provsvaret fick honom att ändra sitt liv.

– Jag är glad att jag har hiv, annars hade jag antagligen inte levt i dag. Och om jag inte hade haft hiv hade jag inte fått mina barn och aldrig träffat min nuvarande flickvän.

Fotnot: Tomas heter egentligen något annat.

Cecilia Franck cecilia.franck@hd.se042-489 91 00