Tina Håkan har landat som människa

Ensam med havet och hamnens båtar mötte Tina utomhusluft för första gången. En sen kväll när ingen människa syntes till. I dag skrämmer varken dagsljus eller folk Tina Adolfsson, Håkan Jönsson eller Tina Håkan Jönsson.

LIV&LUST. Ensam med havet och hamnens båtar mötte Tina utomhusluft för första gången. En sen kväll när ingen människa syntes till. I dag skrämmer varken dagsljus eller folk Tina Adolfsson, Håkan Jönsson eller Tina Håkan Jönsson.

Framför garderoben om morgnarna känner sig Tina Håkan Jönsson för. Precis som de flesta av oss väljer han kläder utifrån humör. Skillnaden är bara att valmöjligheterna är fler. Kostym, skjorta, jeans, kjol eller blus? Osminkad eller ögonskugga och läppstift?

Tina Håkan har tagit offentlig ställning för friheten att välja. Både för att han tycker att det är viktigt att utmana gränserna för vad som kommit att räknas som manligt och kvinnligt och för att han var tvungen att göra det. För att inte gå sönder inombords.

Det är en lång historia. En historia som tog en sväng i mediernas notisspalter våren 2009. Det rapporterades om en man som ansökt och fått tillåtelse att lägga till namnet Tina till Håkan. Men för Tina Håkan själv började historien långt tidigare.

– Jag var sju tror jag. Det var hemma hos en kompis och hans syster, och jag var med i en lek där det ingick att byta kläder med varandra. Då upptäckte jag hur bra det kändes att gå runt i hennes kläder, säger Tina Håkan Jönsson.

Men när leken var slut var det bara i hemlighet han vågade gå i kjol eller klänning. Under alla år. Tills han för fem år sedan gick in i väggen.

– Jag hade begravt mig i ungarna, relationen och jobbet. Jag kände mig falsk, sjaskig. Så lång tid utan att jag ens kunnat berätta vem jag var för den jag älskade. Efter några månaders sjukskrivning insåg jag att det inte längre gick att låtsas att det inte fanns.

Han var då gift sedan 25 år, hade fyra barn, bodde i villa i Löddeköpinge och jobbade som underhållsingenjör på Barsebäck kärnkraftsverk.

Till slut kom det över hans läppar, under en kvällspromenad med frun. Han hade kommit till den punkt då han inte längre ville vara förljugen.

– "Jag har ett behov av att klä mig i kvinnokläder ibland", sa jag helt enkelt. Men jag var rädd. Såklart.

Rädd blev också hans fru, Ann-Marie Jönsson. Hon trodde att allt skulle rasa. Hennes man transvestit, betydde det att han ville skilja sig, att han var homosexuell? Att han skulle falla ner i ett djupt tragiskt hål, som den stereotype ensamme utstötte transvestiten.

Men nej, han ville inte skilja sig, han var inte homosexuell och han tänkte varken skämmas eller bli ”tragisk”. Han var precis densamme, bara lite mer sann.

– Självklart tog det tid för henne att vänja sig. Det tog emot lite innan hon vågade se mig i kvinnokläder först gången. Det här innebar ju att hon behövde gå igenom sin egen resa i allt det här. Jag hade ju redan haft min i så många år.

Barnens resa började ett par månader senare. Att se sin far klädd som kvinna är omtumlande. En sådan resa tar tid. Men Tina Håkan tycker ändå att de landade mjukt.

– Min yngsta, grabben, var 14. I den åldern vill man inte se sin far som transvestit. Han, precis som de andra, behövde hinna ifatt och genomgå sin egen komma-ut-process. Men i dag känner jag att vi har blivit en annan familj. Mer sammansvetsad. Och relationen med min fru har fördjupats.

Tina Håkan är lång och stövlarnas klackar gör honom än längre. Handslaget är fast, blicken rak. Klädd i svart pennkjol, svart polo och med ett nymakeat ansikte har han slagit sig ner med en kopp te i Löddeköpinges enda hotellfoajé. Han har nyss slutat jobbet för veckan och ska snart sätta sig i sin nyköpta bil för att köra hem till huset i Malmö där familjen numera bor. En timme tidigare var han klädd som man, i jeans och skjorta.

– Jag håller kurser på Barsebäck, och när jag klär mig som Tina kan det bli för mycket fokus på det, det blir svårt för deltagarna att koncentrera sig och lyssna.

Många dagar är han dock klädd som Tina även på arbetsplatsen, företaget Kärnkraftssäkerhet och Utbildning. Jobbet är inte detsamma som det han hade när han kom ut. Den här gången kände cheferna till att han är transvestit när de anställde honom.

– De ville ha just mig. Överlag har faktiskt både kolleger och vänner varit positiva. Det har också öppnat upp, fått folk att i sin tur anförtro sig till mig. Men visst, bland mina gamla kolleger fanns det en del som hade problem när jag kom ut.

Att en man klär sig i kvinnliga kläder väcker reaktioner. Många och starka.

– När jag tar på mig kvinnokläder signalerar jag att jag kliver ner i status, jag avsäger mig min manliga pondus. Sådant provocerar, säger Tina Håkan lugnt.

Pondus, status. Det handlar om makt, konstaterar han. Inte bara mäns utan även kvinnors maktpositioner ifrågasätts.

– Om jag uttrycker mig som kvinna inkräktar jag på deras kvinnlighet, blir ett hot. För en kvinna kan använda sin kvinnlighet som ett vapen och spela på den. Det är också en sorts makt.

Han berättar om plumpa närmanden från kvinnor på krogen som vill ”testa hur mycket karl han egentligen är”. Om den ständigt återkommande fördomen att alla män i kvinnokläder är homosexuella.

– Jag skulle vilja uppmana alla att prova att ikläda sig det andra könet en dag. För att uppleva hur det känns, hur man blir bemött.

Helst skulle han inte bara vilja utmana våra normer, utan upplösa hela normsystemet som finns kring våra könsroller, så att vi i stället för att stoppas i rosa och blå fack bemöttes som individer.

– Visst kan normerna förenkla det för oss med sina givna regler för hur flickor och pojkar ska vara. De gör det lättare att veta hur vi ska bete oss. Men vissa, som jag och många med mig, passar inte in. Och i synnerhet män har väldigt snäva ramar för hur man får bete och klä sig.

Själv känner han sig som densamme oavsett hur han går klädd. Men den typiskt manlige Tina Håkan är automatiserad efter ett halvt livs träning, medan den kvinnliga fortfarande står på relativt ny mark.

– I början sa min fru att jag var mer verbal och självsäker i kvinnokläder. Men skillnaderna suddas ut efterhand, och nu tycker jag att det är svårt att skilja på hur jag känner mig som Håkan eller Tina. Det är en svår fråga det där, hur jag upplever mig själv. Jag är bekväm som båda, beroende på humör. För att förstå måste man nog prova själv.

Du skiftar mellan dina olika namn när du berättar.

– Det är mest för att särskilja uttrycken och attributen.

Sexuellt har det ingen betydelse hur han går klädd, menar han. Spelet mellan en man och en kvinna, som ibland framhävs som avgörande för passionen, är för honom ett spel mellan två individer.

– Det finns väl tusen sätt att flörta och bygga upp en spänning på, utan att vara klädd på ett stereotypt sätt, eller hur?

Kan du sätta ord på ditt inre behov av att klä dig i kvinnokläder?

– Inte mer än att jag på något vis behöver uttrycka delar av min personlighet, som jag inte kan uttrycka som Håkan, eftersom omgivningen uppfattar dem som typiskt kvinnliga.

Barnen, som hunnit bli unga vuxna under komma-ut-processen, är idag öppna med att deras pappa är transvestit inför kompisarna och pojk- och flickvänner. Ingen i familjen reagerar längre när Tina Håkan lagar middag i kjol och blus. Eller tänker på hans plockade ögonbryn. Det är trots allt bara kläder, attribut. Den som bär dem är Tina och Håkan, en och samma person.

Själv har han, efter över 40 års kamp med skam och skuld, förpassat känslorna där han tycker att de hör hemma.

–Om folk har problem med mig är problemet och skulden deras, inte min. Jag har slutat att förminska mig själv. Vi har alla behov av att bli sedda och känna stolthet över den vi är.

Hanna Wehlin