Frihetskamp med oviss utgång
Apropå att Tunisiens störtade presidenten och diktator, Zine El Abidine Ben
Ali, för drygt en vecka sedan flytt till Saudiarabien.
Bildmaterial
Detta har hänt
Efter att ha varit koloniserat av Frankrike blev Tunisien självständigt 1956. Året därpå avskaffades monarkin, och Habib Bourguiba för Neo-Destour blev Tunisiens förste president.
Han avsattes 1987, och efterträddes av Zine El Abidine Ben Ali som sedan dess segrat överlägset i varje presidentval.
Från 1988 har det styrande partiet, RCD (Rassemblement Constitutionel Démocratique) en total dominans, trots att ett begränsat antal parlamentsplatser reserveras för oppositionen sedan 1990-talet.
Det islamistiska partiet al-Nahda, som bedömdes ha kunnat utmana RCD, förbjöds 1991. Efter det har partiet hänsynslöst undertryckts och dess ledare har antingen kastats i fängelse eller tvingats lämna landet.
Den 17 december 2010 satte den 26-årige tunisiern Mohamed Bouazizi eld på sig själv i protest mot att polisen konfiskerat hans grönsaksvagn. Den 4 januari avled han på ett sjukhus.
Jasminrevolutionen blossar upp under de första veckorna 2011 och Ben Ali går i landsflykt, efter 23 år vid makten, den 14 januari.
Enligt officiella siffror har 78 människor dödats och 94 skadats under den drygt månadslånga jasminrevolutionen.
Innan Ben Ali lämnar landet utnämner han sin premiärminister, Mohamed Ghannouchi, till interimsledare av Tunisien.
Det är sagt att allmänna val skall hållas inom sextio dagar.
Länder i riskzonen
Flera stater i Nordafrika och Mellanöstern styrs sedan länge av mer eller mindre enväldiga ledare.
Algeriet: President Abdelaziz Bouteflika sedan 1999.
Egypten: President Hosni Mubarak sedan 1981.
Jemen: President Ali Abdullah Saleh sedan 1990.
Libyen: "Revolutionens ledare" Muammar Kadaffi sedan 1969.
Marocko: Kung Mohammed VI sedan 1999.
Sudan: President Omar al-Bashir sedan 1993, juntaledare från 1989.
Syrien: President Bashar al-Assad sedan 2000.
Mer. Statskuppen i Tunisien kom som en total överraskning för den stora medievärlden och de flesta politiska proffsbedömare. För några månader sedan var det ingen som kunde föreställa sig denna utveckling i den till synes stabila turistparadisiska polisstaten på Afrikas medelhavskust. Vi frågade Rickard Lagervall, islamolog vid Lunds universitet och Halmstads högskola,
Varför hände detta just nu?
– Det kan ingen svara på. Det började som spontana proteser i december sedan grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tänt eld på sig själv när myndigheterna beslagtagit hans vagn. Värt att notera är att det förekommit demonstrationer och upplopp de senaste åren i regionen, som till exempel Egypten, Algeriet och Marocko. Protesterna handlar om frihet och har inte formulerats i en islamistisk ideologi utan är krav på ekonomisk rättvisa och politisk frihet. Fackföreningar har spelat en mycket större roll än politiska partier.
Det finns alltså inga islamister bakom upproret?
– Nej, både den tunisiska regimen och oppositionen togs på sängen. Oppositionen har under tiden som protesterna pågått försökt att organisera sig, men de flesta har befunnit sig utomlands. Det som skiljer de tunisiska protesterna från dem i andra länder är att de bara blivit större ju hårdare regimen försökt att slå ned dem. Statskuppen utfördes av Ben Alis egna män för att rädda regimen och att låta den återuppstå i ny form med en ny president. De kommer sannolikt att utlova demokrati och yttrandefrihet och skylla allt i det förflutna på den landsflyktige presidenten.
Är det därför som så många av de gamla ministrarna sitter kvar?
– Det är svårt att veta om de verkligen vill genomföra demokratiska reformer, verka som en övergångsregering, eller om de ska försöka styra det hela och manipulera de kommande valen. Enligt den gällande konstitutionen måste en presidentkandidat ha stöd av minst 30 medlemmar i parlamentet och det kontrolleras fortfarande av regeringspartiet, RCD.
Vad tror du kommer att hända?
– Tre ministrar från oppositionen har redan avgått ur den nya regeringen och protesterna på gatorna fortsätter. Det är många som vill att regeringspartiet ska upplösas.
Vem ska hålla i den yxan?
– Den liberale Moncef Marzouki, ordförande för Kongress för Republiken (Congrès pour la République) har återvänt från exilen i Frankrike. Han ingick i början på 2000-talet en allians med kommunistpartiet PCOT och det moderata islamistiska partiets al-Nahdas ledare Rachid Ghanouchi. Marzouki kräver att en bred samlingsregering formas med ett flertal oppositionspartier formas, men han utesluter regeringspartiet RCD. Problemet är att dessa politiker inte är så välkända eftersom de har vistats i exil under så många år. De är naturligtvis intresserade av att skjuta upp valet.
Hur tror du polisen kommer att agera den närmaste tiden?
– Ben Alis 3 000 personliga livvakterär de inom polisväsendet som varit ansvariga för det repressiva systemet och de har allt att förlora på en ny ordning. Den vanliga polisen är inte intresserad av att attackera det vanliga folket som är deras släkt och vänner.
Kan de här upprorsstämningarna sprida sig till exempelvis Algeriet Marocko, Egypten eller Jordanien som också har en hög arbetslöshet?
– Jag vet inte om vi ska tala om en risk eller möjlighet. Man kan ta Iran som ett exempel. Det hjälpte inte att man krossade oppositionen, demonstranterna störtade regimen ändå.
Varför har USA och EU accepterat Ben Alis regim?
– Tunisien har varit en trogen allierad och särskilt med Frankrike. Flera franska politiker var ju kompisar med Ben Ali. Han har hållit militanta islamister kort och varit ganska trogen då det gällt utrikespolitik och inte kritiserat Israel. Med en riktigt folkvald ledare kan det komma en president som inte följer EU och USA så slaviskt och som i stället kanske ställer obekväma krav och gör utrikespolitiska utspel. Det kan också bli så att Tunisien blir arabvärldens första demokrati.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus