På spaning efter den tid som flytt

I fabriker där hundratals människor haft ett helt arbetsliv växer träd upp genom golv och trasiga fönster. I väntan på grävskoporna som ska jämna husen med marken blir de tomma byggnaderna hem för råttor, duvor, graffitimålare och koppartjuvar. Men det finns de som aldrig går förbi ett övergivet hus. Upptäckare som i stället letar sig in för att utforska den samtidshistoria som när som helst kan försvinna i en hög byggdamm. Carl Bergendorff är en av dem.

Smällen när silons tunga dörr öppnas skrämmer upp en slumrande duvkoloni som i åratal fått lugn och ro i den övergivna byggnaden. Fåglarna har gjort sitt avtryck. Marken är täckt av fågelspillning och fjädrar. Det tar en stund innan ögonen vant sig vid mörkret. Det gäller att se var man sätter fötterna, döda råttor, ägg och fågelskelett skymtar bland smutsen.

Det är inte många som har ett ärende till den ödsliga silon i Mjöhult. Det är flera år sedan rasslet av rapsen som gick genom de gula rören, och vetet som gick genom de blå, tystnade. Men på väggarna sitter översikstscheman och på griffeltavlorna är kritstrecken som ritat upp den sista dagens produktion kvar.

Carl Bergendorff har inte varit här tidigare men har länge spanat in byggnaden. Med sig har han sin systemkamera och ett stativ. Bilderna ska han lägga upp på sin hemsida "Tillträde förbjudet" där han samlar bilder från många av de övergivna platser han besökt. Klippans läderfabrik, Scans slakteri i Ängelholm och Skrombergaverken i Ekeby finns dokumenterade. Totalt har det blivit runt 50 ställen varav ungefär en tredjedel i dag är rivna. Bilderna på hemsidan är ibland det enda minnet som finns kvar i offentligheten.

"Urban exploration", på svenska "urbant upptäckande", kallas den rörelse som uppstod i Australien under slutet av 1980-talet och växte sig stor i Sverige tio - femton år senare. Att utforska tomma byggnader, tunnelsystem och övergivna platser har blivit ett intresse för många. Men Carl Bergendorff lockades av upptäckandet långt innan det fanns ett namn på fenomenet.

– Jag växte upp i Malmö och under skoltiden smög jag och en kamrat in i de tomma bostadshusen som stod där köpcentrumet Entré ligger i dag, säger han.

Sedan dess har han hållit ögonen öppna efter öde platser. Det är inte sällan han får be familjen att stanna till under en bilfärd, när han skymtat ett spännande hus. Sedan brukar han återvända med en vän och sin kamera.

I ett av husen i Malmö rasade en gång hela trapphuset, men både han och kompisen klarade sig.

Annars känns risken för skador överhängande. Förspikade fönster tar ofta bort allt ljus, golven är trasiga och husens material tärda av regn och vind.

Silon går inte att komma in i om man inte, som vi, får hjälp av företaget som äger marken. Den omgärdas av staket och på natten springer lösa vakthundar på området.

Vi klättrar upp för den rostiga spiraltrappa som är den enda vägen mellan silons våningar. Hissen har stått stilla länge och hade det funnits el att driva den med hade få vågat sig på att försöka åka. Glaset i dörrens fönsterruta är trasigt och knapparna övervuxna av grön smuts.

Varje gång vi kliver upp på ett våningsplan möts vi av en ny duvkoloni. De flaxar i panik och krockar med oss och varandra, fjädrar ryker och en duva kraschar panikslaget rakt in i väggen och blir liggande. Lukten är nästan outhärdlig och vi gömmer ansiktet under armarna för att slippa både den och att få de flaxande fåglarna i ansiktet.

Överallt i silons golv finns stora hål efter de rör som en gång säden transporterades genom. De är täckta med spånskivor som mjuknat med åren och lagret av fågelspillning och skräp gör det svårt att se var man sätter fötterna.

Carl Bergendorff sätter fötterna mot väggen, häver sig upp och lyser ner i ett schakt med en extra stark ficklampa. Han är ordentligt utrustad med pannlampa, rejäla skor och långbyxor som skydd mot brännässlor och utstickande spikar. Helst undviker han att utforska ett ställe ensam.

– Om man är två kan den andra personen ringa om man skulle gå igenom, säger han och böjer sig försiktigt över kanten för att se fem våningar rakt ner.

Just den här byggnaden är nästan helt tömd på inredning och föremål som kan berätta mer om den tid då det var ett levande ställe. En plats där människor tillbringat stora delar av sitt liv, arbetat eller passerat.

Andra platser kan innehålla mängder av prylar. Vissa ställen är nästan orörda, som att någon bara stängt dörren och lämnat huset, med papper och kaffekoppar kvar på skrivborden. Men koppartjuvarna har ofta hunnit före och inte sällan syns spåren efter graffitimålare. Men för upptäckarna gäller att inte ta något och inte förstöra.

– Vår hederskodex är att inte ta något annat än fotografier och inte lämna något annat än fotspår, säger Carl Bergendorff.

Bakom en dörr finner vi hissens maskinrum.

– Det här brukar vara ett tecken på att man nått högsta våningen, säger han och visar hur man ser vilken våning hissen befinner sig på.

Mycket riktigt. Det finns ingen ny spiraltrappa att ta sig upp på men vi hittar en lucka i taket. Carl klättrar upp och lossar ett rep den sitter fast med. Plötsligt befinner vi oss på silons tak med en milsvid utsikt över Kullabygden och Hallandsåsen.

Efter några timmar i den instängda silon känns luften frisk.

Carl slår upp sitt stativ för att fotografera vyn. Han bryter mot den bild av rörelsens anhängare som man kan få om man läser de nätforum där de diskuterar. Han är ingen tjugoåring i vindjacka och sneakers, utan en ekonomutbildad, medelålders man i vit pikettröja, som hamnade på Råå av en slump, blev förtjust och stannade kvar. Hemtrakterna utforskar han gärna.

– Folk som åker på charterresa tar en busstur för att upptäcka omgivningarna. Men här hemma vet man inte ens vad som finns runt hörnet, säger han.

Vi åker vidare till nästa ställe som inte ligger långt från hans hem.

Byggnaderna vid Råååns strand hyste mellan 1930 och 1982 ett pälsgarveri. Sedan dess har det omlackerats containrar i lokalerna vilket de vackra färgmönster som bildats på hallarnas väggar skvallrar om. Snart ska det göras plats för ett vårdboende och rivningsarbetet är igång. Byggarbetarna släpper in oss.

– Det gäller att vara lite alert. Fördelen med södra Sverige är att det är så tätbefolkat att man snabbt kan ta sig till olika platser, men marken är så värdefull att det rivs med detsamma. I nordöstra Skåne kan det stå kvar länge, säger han.

Nästan alla väggar är täckta av färgglad graffiti och marken av krossat glas. Innerväggarna på övervåningen har precis rivits och bänkarna i personalens gamla bastu har blivit målarduk för graffitimålarna. Vi kliver ut genom ett trasigt fönster och hamnar på taket, med utsikt över den lummiga åstranden.

Precis som silon berättar det gamla garveriet om ett samhälle i förändring. Inte bara för att pälsgarveri känns som en arbetsplats från förr. Carl Bergendorff pekar och visar hur man förr lät gifterna gå rakt ut i Rååån – något som känns avlägset i dag.

Han läser på så mycket han kan om de ställen han hittar, genom källor på internet, bekanta som känner någon som jobbade i fabriken och telefonsamtal till de som varit ägare. Utforskningarna är som en nutida arkeologi. De berättar om en historia som ligger oss nära i tiden, och ofta även geografiskt. I bland kan en alldeles oväntad historia framträda, som när Carl Bergendorff hittade en gammal torvfabrik i nordvästra Skåne.

– Det visade sig att en äldre man använde fabriken som ateljé. Där inne målade han Rembrandtkopior på dukar som var sju gånger elva meter stora. Det stod en orgel där inne, och när han målat klart satte han sig och spelade samtidigt som han tittade på sin tavla.

Då, och vid andra tillfällen med verksamhet kvar i lokalerna, lägger han inte ut några bilder på internet av respekt för personerna. Ibland väntar han med en publicering tills byggnaderna rivits, för att ägarna bett om det.

– En del av nöjet är att hitta platsen, inte bara att vara där eller dokumentera det, säger han.

Upptäckarna hittar sina objekt genom att läsa tidningsartiklar om verksamheter som lägger ned, diskutera på internet och få tips av vänner och bekanta som känner till deras hobby. Tunnlar och gamla sjukhus finns bland de mest populära objekten. I städer där det finns ett tunnelbanesystem blir det i fokus. I Skåne har i stället före detta bruk och fabriker blivit det mest utforskade.

Jan Jörnmarks två böcker om övergivna platser har sålt i tiotusentals exemplar. De flesta, även de som själva skulle dra sig för att klättra in genom en trasig ruta, lockas av det övergivna.

– Det är spännande, en riktig upplevelse. Det är lite farligt men ändå inte. Man får en adrenalinkick och det är på gränsen mellan tillåtet och förbjuder, säger Carl Bergendorff.

Han funderar kring om det kan vara så att de som jobbar på kontor fascineras allra mest. Det smutsiga fabriksarbetet som en gång pågått i de gamla fabrikerna är inte lika spännande att föreställa sig för någon som haft det som sin vardag.

I ett rum som verkar ha varit fikarum i det gamla containermåleriet sitter det kalendrar kvar på väggen. I rummet bredvid hänger en ensam galge kvar på en krok bredvid en spegel.

– Det är spännande när man kan se spåren. Här har någon tillbringat stor del av livet, säger Carl Bergendorff.

På vägen hem kör vi förbi en stängd spikfabrik i Ramlösa som han precis hittat. Husen, en kontorsbyggnad och en fabriksbyggnad, ser orörda ut. Carl har ringt fastighetsägaren för att fråga om lov att gå in, men har inte fått tag på dem. Skulle han se att rivningen påbörjas hoppar han nog över staketet för att hinna få bilder på huset innan det är borta för evigt.

– Man måste inte åka jorden runt för att hitta något spännande.

Tove Hansson