Från Sundstorget till Skelettkusten

Mannen på torget förvandlas till mannen i tv. Arm- och benamputerade utställningsobjektet Leif Axelsson dyker snart upp i realityserien "Mot alla odds" i SVT. En titel han själv, i princip dödsdömd för elva år sedan, verkligen personifierar. Öken, bush och savann – inget stoppar en överlevare från Laröd.

Porträttet. När Leif Axelsson återvände till vaket tillstånd stod barn och bekanta i en ring runt sjukhussängen och hulkade. Just då fattade han inte att han låg där förvandlad till ett kolli, på väg att amputeras och bli av med armar och ben. Än mindre att hans närmaste kommit för att se ett mirakel.

Ska man vara ärlig hade det varit logiskt om historien tagit slut precis där. Men han är en kämpe, och så ville han ju se babyn födas, den som växte i sambons mage. Ja, så han bestämde sig för att hänga med ett tag till, och på den vägen är det.

– På intensiven hade de under 30 år inte upplevt någon lika dålig som lurat döden. Jag klarade mig tack vare min grundfysik.

Vi sitter i Larödsannexet som han hyr. Leif i konstgjorda underarmar och smala stålproteser till ben. Han ser verkligen ut som en reservdelsmänniska och han hymlar inte med det.

– Grabbarnas kompisar kallar mig robotmannen. Själv tycker jag det är rätt roligt att helt naturligt gå rakt genom säkerhetskontrollen i byxor och långärmat, precis som vem som helst när jag ska flyga. Jag lovar att det lyser illrött.

Men alla är inte lika bekväma med hans funktionshinder, framför allt inte om de exponeras.

– När jag var nere på Fria bad och tittade på beachhandboll i somras kom det fram en tjej och berättade att hennes kompis tyckte att det såg så äckligt ut med stålbenen som stack ut från mina shorts att han hade spytt.

Han ursäktar att han inte kan bjuda på kaffe. Ännu en kanna har nämligen splittrats mot golvet. Vi fattar dilemmat när han förklarar hur gripmekanismen i den konstgjorda handen liksom avaktiveras om han passerar tv-apparatens magnetfält, och förstår ännu bättre när han redogör för svårigheterna att få ut det tunna kortet ur bankomatens springa utan att klämma sönder det. Vardagsproblem för en man med kapad kropp.

– Jag har aldrig klätt in benen. De första åren kändes det kanske lite svårt men sedan jag blev ordförande i KFA (Koalitionen för amputerade) vill jag visa var skåpet ska stå, och då blir det kortbyxor på sommaren. Så är det bara. Jag vill vara en förebild.

– När jag var i Phuket reagerade många. Det är mer ovanligt att sticka ut där, tvärt om gömmer man ofta undan sina handikapp.

Resan från en sjuksäng i Skåne till en turistort i Thailand har varit lång och mödosam. Leif Axelsson är uppvuxen i lilla Örsjö utanför Nybro, där han jobbade som möbelsvetsare. Men arbetsbrist lockade honom och dåvarande sambon från Småland till Skåne i mitten av 1980-talet.

Han for runt som mobiltelefonsäljare, tränade regelbundet, körde motorcykel och levde ett mycket aktivt liv. Plötsligt en höstdag 2000 förändrades allt. Han blev akut sjuk och forslades in till Helsingborgs lasarett i ambulans. Inga symptom upptäcktes och det blev taxi hem till Laröd igen i bara kalsongerna. Men tillståndet blev inte bättre och en läkare gjorde hembesök utan att varningsklockor ringde.

Någon dag senare, i ännu sämre skick, stapplade han ut till ännu en ambulans.

– Då hade jag ingen känsel i varken armar eller ben och när de satte en kanyl i armvecket kom det inget blod. Jag hade över 40 i feber och 600 i sänka och var riktigt illa ute.

Det visade sig att Leif Axelsson drabbats av mycket aggressiv blodförgiftning orsakad av luftrörsbakterier. Från 95 kilo gick han raskt upp till 135, med kroppen sprängfylld av vätska. Armar och ben gick inte att rädda och snart rasade vikten i stället för att landa på strax över 50 kilo.

Han låg nedsövd i en dryg månad, fullproppad med antibiotika. En gång om dagen kom en taxi från Lund med blodplasma för att fylla på flödet. Det var en kamp mot döden, med minst sagt usla utsikter.

Då vaknade han mirakulöst upp och såg sin gravida sambo. Sakta började verkligheten göra sig påmind. När det var dags att föda hade han tjatat sig till att få vara med och så rullades hans säng verkligen in till förlossningen.

– En rätt absurd grej hände. När jag låg på BB och väntade på att bli pappa kom det in folk och mätte och kollade avgjutningen till en armprotes. Sånt händer inte allt för ofta.

Det dröjde ytterligare en tid innan Leif Axelsson var på banan.

– All morfin gav mig abstinens och jag var ständigt trött. Jag fick fortfarande dialys och vaknade med dödsångest. Men en kväll långt in i december fick jag plötsligt liksom en uppenbarelse, livsgnistan kom som en blixt från klar himmel. Nu fixar jag det, precis så tänkte jag.

Efter sju månader på sjukhus kom han hem. Det var i juni 2001. Han hade lärt sig gå med kryckor och mot slutet av sommaren slängde han hjälpmedlen och tog sig fram för egen protes.

– Jag hoppades vara tillbaka i bra skick efter tre år – det tog sju.

Nu, efter elva, är han riktigt på gång. När KFA-ordföranden fick en förfrågan från Sveriges television om han kunde rekommendera någon amputerad i medlemsföreningen till realityutmaningen "Mot alla odds" behövde han inte fundera länge innan ett namn dök upp.

I höst får tv-tittarna följa tio personer med olika funktionshinder på en strapatsrik expedition genom Afrika – från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten, av alla ställen, i norra Namibia. En sträcka på 150 mil. Med färskt bush- , savann- och ökenäventyr bakom sig sitter en av deltagarna i Laröd och är hemlig.

– Jag anmälde mig själv och hamnade på slutcastingen på Bosön och blev uttagen. Vi spelade in i våras och det var tuffa tag. Mer får jag inte avslöja.

Har man gått igenom en pärs som Leif Axelsson får man perspektiv på tillvaron.

– Ja, visst kan jag tycka att folk gnäller för minsta fis på tvären.

– De satte fast mitt rumpskinn med 153 häftklämmor vid en transplantation, men jag tyckte inte om all bedövning och skit de körde i mig. Visst, det gjorde ont när de plockade bort ett efter ett med pincett men jag var så himla trött på smärtstillande och ville inte ha mer. Jag har nog rätt hög smärttröskel. Det gjorde ont när jag började gå en timme om dagen också, med proteser som skavde mot det tunna skinnet, men vad skulle jag göra?

För tre år sedan fick han idén till en utställning. Han är själv fotointresserad och ställde ut egna bilder på Andreasgården, församlingshemmet i Laröd.

– Jag pratade med Margareta Thomasson, som är diakon i Allerum, när jag hängde mina naturfoton från Sofiero. Hon tyckte att jag skulle ta kontakt med Elisabeth Ohlson Wallin – för att få en namnkunnig bildkonstnär som skulle ge projektet uppmärksamhet.

Elisabeth Ohlson Wallin fick stort genomslag med kontroversiella utställningen "Ecce Homo" 1998 och Leif funderade hur han skulle sälja in sin idé. Men ibland faller pusselbitarna på plats av sig självt.

– Jag skickade ett mejl och frågade om hon kunde tänka sig att samarbeta med mig och KFA. Som jag såg det var det viktigt att bilderna skulle andas livsglädje i stället för tycka synd om. Efter några minuter fick jag svar. Elisabeth berättade att hon själv tänkt i samma banor ända sedan hennes pappa amputerats fyra år tidigare.

Resultatet blev "Kapad kropp", som visades på Sundstorget i Helsingborg under sensommaren och som fick stor uppmärksamhet. Leif var själv ett av objekten och dessutom omslagspojke på boken som släpptes lagom till vernissagen. Det är tänkt att projektet ska fortsätta på turné ut i landet. Jönköping står närmast i tur.

Att bli av med en eller flera kroppsdelar är ett öde som drabbar omkring 2 500 människor varje år i Sverige och kan exempelvis bero på cirkulationsproblem till följd av diabetes eller ålderdom. Cancer och olyckor är andra orsaker. "Kapad kropp" innehåller ett 20-tal bilder av amputerade i storformat. Skärpan ger närvaro och en personkontakt som berör.

– Vi ville avdramatisera det hela, och få bredd. Här finns folk med olika bakgrund och ålder, bland annat två som inte fyllt 15 år.

Leif själv har blivit lite kändis och tycker det är helt okej.

– Det kommer fram folk på stan och säger uppmuntrande saker, det gynnar saken och det är positivt.

Illa berörd blir han däremot av ett hårdare klimat och att det, enligt honom, är tuffare än för tio år sedan att få hjälp.

– Det handlar om ren diskriminering i dag och det krävs en stark patientförening i tider av besparingar. Jag får ofta samtal från förtvivlade medlemmar, och själv har jag bråkat en massa om assistenttjänster. Allt som har med vatten att göra är kört för mig. Jag kan inte duscha och sköta min hygien själv, eller knyta skor och ta på ett par byxor.

Däremot fungerar träningen bra. På gymmet förvandlas han till rena mirakelmannen.

– Jag har specialutrustning för flera redskap och är faktiskt starkare på vissa övningar än innan amputeringen, som i bröstpress och kabelmaskinen för biceps. Målsättningen är att maxa och köra maskinerna i botten, säger han och skrattar kaxigt.

Han visar några attiraljer som han kopplar till apparaterna. Reservdelar för en reservdelsmänniska som vägrar ge upp.

Snart kan ni se honom spänna musklerna i "Mot alla odds", med storviltjägaren och författaren Natasha Illum Berg som expeditionsledare genom Afrika. En utmaning utöver det vanliga, till och med för en överlevare från Laröd.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28