Hjälten från Gottröra

Per Holmberg var passagerare på det SAS-plan som bara fyra minuter efter starten kraschade i Gottröraolyckan för 20 år sedan. Utan hans insats hade av allt att döma inte alla de 129 personerna ombord överlevt. Vi har träffat en man med blandade känslor hemma i villan i Täby.

Mer. Det är en ruggig vintermorgon med en blandning av underkylt regn och snöblask. Per Holmberg är på väg till jobbet. Han är klädd i sin kaptensuniform eftersom han om några timmar ska flyga ett likadant plan, en MD-81, från Köpenhamn till Madrid. I sitt handbagage har Per Holmberg närapå 12 000 flygtimmar. Hans fru Karin skulle ha följt med till Madrid, men en släkting blev sjuk så hon hade stannat hemma. Han sitter på säte 2C i business class och SAS-planet Dana Viking har precis lyft från Arlandas bana åtta. Plötsligt, efter bara 23 sekunders flygning börjar det smälla våldsamt. Eldkvastar slår ut framför motorerna och alla i kabinen kastas framåt i sina säten.

– Det lät som när man skjuter med en kanon. Vid den första knallen retarderade maskinen, sen kommer den igång igen, då kom nästa och nästa. Jag räknade ett, två, tre, fyra och så slänger jag ned morgontidningen och tänker: "Det här går ju fel åt helvete!"

Flygplanets kapten, dansken Stefan Rasmussen, hade för vana att flyga med öppen dörr till cockpit, för att lättare kunna kommunicera med kabinpersonalen. Från sin plats vid mittgången ser Per Holmberg rakt in i cockpit.

– Det hände ingenting därinne och jag börjar tro att kapten fått en hjärtinfarkt, det kan hända i sådana situationer, och då har vi problem om styrman sitter ensam. Men så ser jag att kapten är paralyserad och då går jag fram och ställer rätt fråga, för annars hade det varit myteri: "Vill ni ha hjälp grabbar?"

Vad som hänt var att is lossnat från vingarna och sugits in i motorerna . Efter 78 sekunder var båda sönderslagna och hade stannat, dessutom brann den vänstra. Nu skulle några av de tuffaste minuterna i Per Holmbergs liv följa.

Per Holmberg fyller 67 år den 22 januari. Han växte upp på Höga kusten i Örnsköldsvik. Pappa Arne var frisörmästare, mamma Ragna stod i guldsmedsaffär.

Hans farbror Kjell och hans kusin Sten, var båda piloter på F4 i Östersund.

– Det var de som fick in mig på flygbanan.

Strax innan julen 1961 gjorde han flygvapnets psykologtest i Stockholm. Två månader senare steg han in som den yngste eleven på Förberedande Fältflygarskola, FÖFS, vid Herrevadskloster i Ljungbyhed. Nyss fyllda 18 flög han solo.

Under några månader på Flygvapnets kadettskola hade Per Holmberg sällskap av den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf.

– Det var ganska trevligt när vi fikade på kadettmässen. Vi skulle kalla honom för prinsen, men han duade mig och jag honom och han tyckte att det var helt okej.

Långt senare, i slutet av 1980-talet, skulle kronprinsessan Victoria, som tioåring, flyga "ensam" till New York. Per Holmberg var andrepilot på den SAS 747 jumbo hon skulle åka med. Kronprinsessan vill hälsa på besättningen innan start så hon kom upp i cockpit tillsammans med pappa kungen.

– Hej sa han och fortsatte: Dig känner jag igen, vi var på F 20 tillsammans.

Per Holmberg bestämde sig för att söka till SAS och den 28 oktober 1968, en vecka innan examen, började han sin civila karriär.

De första 17 åren satt han som tredjepilot på DC-8 och Boeing 747, jumbojet.

– Som tredjepilot roterade man runt i cockpit. Till New York var man cirka en och en halv timme i vardera kaptens- och styrmansstolen.

Under sitt sista halvår på 747 flög Per som styrman. Därefter blev han kapten på DC-9:an. Det hade aldrig hänt förut att någon suttit 17 år som tredje- och andrepilot och bara fluget långflygningar blivit kapten på en DC-9:a som gör upp till sex starter och landningar om dagen.

Klockan är 08.48 och SAS Dana Viking befinner sig i moln och det är halvmörkt i kabinen. Det luktar bränd metall. Några snyftanden. Det enda som hörs är ett vinande ljud annars är det – mycket tyst.

– Första gången jag säger titta rakt fram är när Rasmussen tar upp mikrofonen för att informera passagerarna. Han tappar den på durken och börjar febrilt leta efter den under stolen och då skrek jag titta rakt fram! Någon måste ju flyga planet och hålla det på rätt köl.

Det 55 ton tunga passagerareplanet, med 6 300 kilo bränsle ombord faller, från 1 011 meter mot marken. I cockpit är det en kakofoni av larmsignaler och lampor som blinkar. Autopiloten tragglar monotont att den kopplat ur sig – "autopilot, autopilot, autopilot." Detta varningsmeddelande upprepas under hela resten av flygningen, endast med avbrott för andra varningsmeddelanden.

På bandupptagningen från cockpit hörs Holmberg upprepa sitt "titta rakt fram" 20 gånger.

På DC-9, som Per Holmberg tidigare flugit, fanns en checklista hur man skulle handla om båda motorerna stannade, men en sådan fanns inte på den nya versionen av planet, MD-81. Att det skulle hända ansågs osannolikt... När Per Holmberg upptäckte detta gjorde han en egen, "Power out landing". Den innehåller 18 punkter, den sista lyder:

"When aircraft stops.

Complete ON GROUND EMERGENCY check list.

GOOD LUCK!"

Men det finns inte tid att rota fram listan ur väska, så Per Holmberg improviserar ur minnet.

– Rasmussen satt bara och höll i sig. Han var mättad med intryck och kunde inte ta in mera. Han läste Fader vår och tänkte på julfirandet och att han skulle dö, det har han berättat i National Geographics filmdokumentär.

Per Holmberg har många synpunkter på hur man från SAS sida hanterade haveriet. Bland annat att Stefan Rasmussen samma dag ställdes framför press och tv-kameror. Det handlade om att rädda SAS rykte och det brann i knutarna. Man visste vad som hänt, att det brustit flera gånger i rutinerna innan flight SK 751 gav sig iväg och det gällde att flytta fokus från detta.

– Tre maskiner stod vid sidan om varandra den morgonen, så det kunde ha blivit tre haverier. Den andra som gick till Oslo upptäckte is på vingen när man landat. Kapten på det tredje planet gjorde allt rätt och såg till att planet var rent från is innan han startade, berättar Per och visar upp rapporten från Oslomaskinens kapten.

En katastrof närmar sig. Styrmannen Ulf Cedermark släcker branden i vänstermotorn och sköter radiokantakten med tornet på Arlanda. Under tiden drar Per i spaken för flaps, klaffarna på baksidan av vingarna som ökar lyftkraften och sänker farten.

– Hur mycket flaps det skulle vara för höjd och hastighet satt väl någonstans i bakhuvudet, säger han.

När planet kommer fritt från molnen, på 250 – 300 meters höjd, är det 27 sekunder kvar av flygningen.

– Välj en plats. Höger, höger, höger, höger, höger, höger, höger. Styr höger, styr höger, ropar Holmberg till Rasmussen.

I kabinen uppmanar pursern Eva Björnemark passagerna att vara lugna och att spänna bältena: "Bend down, hold your knees"

"On ground emergency!" skriker Stefan Rasmussen och Holmberg ropar ordern vidare till kabinpersonalen.

Åtta sekunder innan planet slår i backen rapporterar styrmannen, Ulf Cedermark, med lugn röst till Arlandatornet:

"Och Stockholm, SK751 vi havererar mot marken nu."

När planet träffar de första träden snurrar Per Holmberg runt för att ställa sig mot väggen framför den första stolsraden på höger sida.

– Men jag känner att det lutar 40 grader åt vänster eftersom höger vinge slitits av och jag kom bara runt hörnet innan planet slog i grantopparna.

Planet var på väg att gå runt i ryggläge, men så tog högermotorn i och vred upp maskinen så att det stod 15 grader upp mot himlen innan stjärtpartiet slår i marken med 198 kilometer i timmen. Flygkroppen, som bryts i tre delar, stannar efter bara 110 meter.

Klockan var nu 08.51:51 morgonen den 27 december 1991. Fyra minuter och fem sekunders inferno var över.

Per Holmberg slogs medvetslös och var borta i cirka 40 minuter. Han vaknade till på planets gummirutschbanan som man kopplat loss och lagt ut en bit från planet.

– Min vänstra axel var ur led och jag hade sår och skador i ansiktet. Jag vill gå därifrån, men en sköterska som varit med höll i mig.

I ambulansen till sjukhuset skojade Per Holmberg och visade upp sitt landstingskort, men han lyckades ändå inte förmå dem att sätta på sirenerna.

I två timmar svävade Pers fru Karin och de två sönerna, Daniel 13 och Johan 10 år gamla, i ovisshet om Per hade klarat sig eller inte.

Den dåvarande SAS-chefen Janne Carlzon kom upp på sjukhuset med en blomkvast till Per.

– Han sa inte så mycket. Där var så många andra människor som han var mer intresserad av.

Efter två dagar på Löwenströmska sjukhuset blev Per utskriven.

Han är i dag pensionerad hemmaman, då hustrun Karin har fullt upp med sitt grossistföretag i modebranschen. Hans senaste projekt, att måla om husets invändigt, är snart klart. På sitt nattduksbord har han Nisse Simonsons senaste, "Glöm inte minnet", och Richard Björnelids "SAS: om konsten att sänka ett flygbolag".

I familjens bokhyllor finns en hel del vinlitteratur, främst från Italien och Toscana. Sedan 1996 har Per och Karin varje år besökt Piero Palmucci på hans gård Poggio di Sotto i Montalcino.

– När vi var nere för några år sedan stack Piero och hans svenska fru Elisabeth till Elba på semester. Vem ska sköta vingården sa jag till Piero och han svarade: "det ska du".

Men någon framtid som vinbonde ser inte Per.

– Jag är inte så bra på italienska och sen är jag för gammal.

Tiden läker inte alla sår. Med åren har det blivit spänt mellan hjältepiloterna. Stefan Rasmussen har gett hundratals intervjuer, men aldrig nämnt Per Holmbergs namn eller sagt något om vilken hjälp han fick. SAS ordnade en resa för besättningen och Per hem till Stefan Rasmussen i Fredriksund på Själland. Efter middagen sa Rasmussen att han fått ett stipendium.

– Sedan delade han ut checkar till alla utom till mig. "Och du ska få en hästsko", sa Rasmussen och så fick jag en nickelpläterad hästsko.

Per Holmberg skickade tillbaka hästskon med orden "Hästskon kan du få tillbaka, för den har bara gett mig otur."

Flygkraschen den 27 december 1991 kallas "julmiraklet i Gottröra", mycket tack vare Per Holmberg. Flera av passagerarna, så som Bert Brodd som satt på samma rad som Holmberg, har tackat Per för att räddade deras liv. Men han har aldrig fått något officiellt erkännande från SAS.

Du har sagt att du ångrade ditt ingripande, hur menar du?

– Jag vet att jag gjorde rätt, men det har bara blivit skit. Jag överlevde kraschen - men till vad?

– Har man jobbat 27 år för SAS och så gör man en insats...och så säger de ingenting, det är sjukt.

– Jag hade förlorat tio år av mitt liv. Jag gick från 47 till 57 år på fyra minuter, säger Per Holmberg och tittar ut genom köksfönstret i familjens Täbyvilla.

Per Holmbergs vänsteraxel ömmar fortfarande och han kan inte lyfta armen över axelhöjd. Han ställer sig på köksgolvet och visar varför han inte kan spela golf.

– Jag har provat att slå från vänster, men det gick inte mycket bättre. Jag har hört att de finns de som slår med en hand, men det verkar svårt.

Göran Stenberg goran.stenberg@hd.se042-489 90 89