Livet på patologen

Patologen dras med fördomar om att man mest obducerar lik. Men här finns två olika sidor av knivseggen. Många känner inte till att patologens arbete till största delen går ut på att rädda liv.

Mer. "Fortsätt rakt fram så långt det går och längst ner tar du till vänster i den sista korridoren". Receptionistens vägbeskrivning från huvudentrén till enheten för klinisk patologi på Helsingborgs lasarett ekar lätt i huvudet. Som vore det en vandring till livets slutstation. Arbetet på avdelningen går emellertid mest ut på att försöka hålla döden på behörigt avstånd.

– Olika tv-serier framställer en konstig bild av vårt arbete utan någon större verklighetsförankring. Vår huvudsyssla har inte med döden att göra, i de flesta fallen är patienterna högst levande och vi hjälper dem att få rätt behandling så de blir friska, säger enhetschef Monika Dahlgren.

Hon tar emot i lokaler som vid första anblicken inte påminner så värst mycket om steriliserad laboratoriemiljö. Endast ett antal mikroskop och personalens vita rockar skvallrar om att det handlar om en klinisk verksamhet.

Patologen på entréplan är en separat enhet inom lasarettets väggar och tillhör Labmedicin Skåne som samlar länets olika verksamheter för laboratoriebaserad diagnostik.

Till skillnad från vanliga vårdmottagningar träffar medarbetarna oftast bara en del av sina patienter- eller rättare sagt små fragment av människokroppar. Oftast handlar det om att analysera misstänkta fall av cancersjukdomar. När en patient har opererats skickas ett vävnadsprov från tumören med en remiss till patologen där experter avgör vilken eventuell typ av cancer det rör sig om.

Ibland krävs det mycket snabba svar från patologen under en pågående operation.

– Om du har misstanke om att vara cancersjuk så vill du få behandling så fort som möjligt. Därför försöker vi också ha så korta svarstider som möjligt på provtagningarna.

Den svenska sjukvården är i stort behov av fler patologer, och Helsingborg är inget undantag med en årlig hantering av 35 000-40 000 prover för patologi och cytologi.

– I dag har vi 3,5 patologtjänster och vi skulle behöva 6-7 stycken patologer till. För att täcka vårt nuvarande behov måste vi anlita bemanningsföretag, säger Monika Dahlgren.

– Vi ser vävnaden som en patient, det är viktigt att vi hela tiden beaktar att det finns en människa bakom provtagningarna. Det jobbigaste är när unga personer blir svårt cancersjuka och man vet att de inte kommer att klara sig, det tar hårt.

Det är skarpa kontraster i arbetsmiljön. Förarbetet och följande process fram till att provtagningen hamnar på en kloss med glasskiva sker i laboratoriemiljö. Vägg i vägg med dessa utrymmen sker det slutliga diagnosarbetet i vanliga kontorslokaler med standardiserat möblemang i ljust träslag, arbetsbord pyntade med små buketter pennor och uppradade pärmryggar i bokhyllorna.

Resterna av patientproverna hamnar i en biobank med en arkiveringstid på 20-25 år. Syftet med biobanken är att om en tidigare behandlad patient åter skulle drabbas av sjukdom så kan personalen gå tillbaka och kontrollera om den senare åkomman har något samband med den första provtagningen.

Patienten måste dock alltid i förhand ge sin tillåtelse till att vävnaden sparas.

– Om patienten säger nej till detta så måste vi förstöra provet senast tre månader efter provtagningen. Men det är väldigt sällan som någon säger nej och det är förståndigt. Själv skulle jag aldrig begära att man kastar mina prover, säger Monika Dahlgren.

Arbetet med provtagningar och analyser av cellförändringar utgör en del av patologavdelningen där personalen har möjligheter att rädda liv. Men bara en våning under härskar döden.

Från avdelningen leder en smal och ranglig spiraltrappa ner till lasarettets S-plan och lokaler för de allmänt mer kända förgreningarna inom klinisk patologi: obduktionsavdelningen och bårhuset. Här passerar årligen cirka 2000 personer som gått hädan.

Monica Dahlgren berättar att hon i privatlivet ofta får frågor om vad man egentligen sysslar med på hennes arbetsplats, och att hon då helst tonar ner obduktionsdelen.

– Du vet aldrig var i din närhet det finns någon som precis har blivit utsatt för ett sådant trauma som det är att förlora en anhörig. Om du har en släkting som nyligen dött, hur roligt hade du då tyckt att det är att man inför ett sällskap pratar om obduktioner och döda människor?

Thomas Andersson har 30 års erfarenhet som obduktionstekniker. I kontoret på S-plan som han delar med kollegan Lars Thörnholm är persiennerna nerdragna. Bara några enstaka solstrålar tränger in i det dunkla rummet.

– Den sakrala känslan har sin förklaring. Alldeles utanför fönstret anländer anhöriga till avlidna personer och det vore ovärdigt om vi sitter här och kanske vid något tillfälle diskuterar något roligt samtidigt som sörjande ser oss, säger Thomas Andersson.

En korridor bort finns obduktionssalen. Något oväntat är lokalen luktfri, ingen doft av formalin eller annan typ av desinficeringsmedel. I blickfånget står tre obduktionsbord med höj- och sänkbara britsar i rostfritt stål.

Här genomförs cirka 160 obduktioner per år och det handlar endast om fall då personen har avlidit på grund av hög ålder eller sjukdom. Vid rättsmedicinska fall förs kropparna i stället till Lund för behandling. Ibland har även föräldrar önskemål om obduktion av dödfödda barn och i de fallen undersöks dödsorsaken också av specialister i Lund.

Thomas Anderssons jobb är att öppna kroppen och plocka ut alla organ, sedan gör en läkare en formell bedömning av själva dödsorsaken. När Thomas Andersson pedagogiskt beskriver sina arbetsuppgifter är det svårt att förtränga makabra bilder som ögat omedvetet framkallar. Han är dock van vid att människor har förutfattade meningar om hans jobb.

– Döden har väl på något sätt alltid fascinerat människan. Många tycker att det vi gör måste vara 'räligt', men arbetet är inte mer dramatiskt än andra typer av operationer och jag är stolt över mitt yrke, säger han.

I vissa fall får obduktionsteknikern även en läkarremiss om att avlägsna pacemakers från kroppen. En pacemaker innehåller nämligen kadiumbatteri som kan explodera vid kremering. När samtliga organ har undersökts stoppas de tillbaka i kroppen som sys ihop snyggt.

– Det är knappast ett hafsigt arbete, jobbet måste alltid utföras med värdighet och hänsyn till anhöriga.

Alldeles intill obduktionssalen finns bårhuset med plats för 100 kroppar som mest. När dörren öppnas nyper den tre plusgrader kalla luften tag i kinderna. Förutom kylaggregatets monotona brummande är det helt tyst i lokalen. De avlidna är insvepta i vita lakan och märkta med lappar som hänger runt fötterna. Här förvaras kropparna i genomsnitt en vecka. En del har genomgått obduktion, andra väntar på ett farväl från nära och kära.

I maj 2010 skedde ett tillbud som inte borde få hända. Två avlidna kvinnor förväxlades med varandra och fel kropp fördes till en begravning i Höganäs. Först efter begravningen gick det upp för de anhöriga att de deltagit i en ceremoni för en okänd kvinna. Missödet skylldes på den mänskliga faktorn och numera har rutinerna skärpts för utlämning av avlidna.

Innan begravningsbyrån tar vid genomförs visningar för anhöriga när det finns önskemål om det. Uppvisandet äger rum i ett intilliggande kapell, neutralt inrett och rensat från religiösa symboler.

– Döden tillhör livet, även om vi ofta har svårt att acceptera den delen, säger Thomas Andersson.

Insikten är lika elementär som okomplicerad. Men för personer utan 30 års erfarenhet på bårhuset är en sådan vardag inte desto mindre tung att förhålla sig till. Även jämfört med arbetet som genomförs i mikroskop på våningen ovanför. Där uppe händer det att människor diagnosticeras med ohjälpliga framtidsutsikter, men de flesta patienter får trots allt hopp om fortsatt liv.

Albert Capuder albert.capuder@hd.se042-489 91 08