Från hat till försoning
Alla har vi något eller någon att försonas med. Om det så är tonårsdikterna, grannens andedräkt eller hur livet egentligen blev. I ordets starkaste betydelse talar vi om en återvunnen samhörighet, om frid och fred. Och som alltid börjar det med en titt i spegeln.
Bildmaterial
Anders Månsson är åklagare – och praktiserande kristen. "Inom kristendomen är försoningens mysterium själva kärnreaktorn i din tro. I kyrkan har jag legat på knä bredvid narkotikamissbrukare, som jämlika människor".
Sjuksköterskan Eva G Nilsson har jobbat på Hospice i Helsingborg i elva år. Ibland kan hon se hur en döende människa väntar på någon som saknas i rummet. "Han eller hon hör röster och känner händer. De som är där säger kanske 'De är på väg'. Och när den personen kommer tar det inte lång tid innan patienten lägger sig till ro".
Mer. "Skuld och försoning är den oförryckbara axel, kring hvilken mänskolifvet rör sig" löd visdomsordet kring sekelskiftet 1800. Tvåhundra år senare finns det gott om skuld att fördela i denna värld. Men hur är det med försoningen? Det är inte bara Håkan Juholt och producenten av "Grannfejden" som ställer sig den frågan efter ett år som varit historiskt omtumlande.
Våren 2011 föll de nordafrikanska tyrannerna som dominobrickor. Och där de föll gav de plats för samma fråga. Hur går vi vidare nu? Vem ska straffas? Vem ska döma? Hur långt in i framtiden kan vi mötas i solnedgången för att ta i hand och låta vattenpipan gå runt för en ny gemenskap?
Frågorna har hängt över det plågade Liberia det senaste decenniet. I år valde Nobelkommittén i Oslo att skänka fredspriset och lite goda nyheter åt tre kvinnor som bidragit till en försoningsprocess i ett Liberia som dödade 200 000 av sin egna. I fredsprisets hemland sitter samtidigt Anders Behring Breivik – tempelriddare enligt egen utsago, schizofren paranoiker enligt psykologerna – och väntar på sin dom. Hans dödsvandring på Utøya och bomben i Oslo, ställer skrämmande frågor om mänsklig förmåga till ondska – och försoning. Norges statsminister Jens Stoltenberg fick frågan om huruvida han kan förlåta Breivik. Stoltenberg svarade att han aldrig kommer att glömma Breivik, men att han varken känner hat eller hämndlystnad.
Det finns ett rum där människan avgör sina värsta tvister: rättssalen. Men för helsingborgaren Anders Månsson, åklagare och praktiserande kristen, är det inte ett försoningens rum.
– Försoning är ett vackert ord som jag tycker mycket om, men jag ser mycket lite av det i rätten. Det är oerhört sällsynt att gärningsmannen erkänner allt, förbehållslöst ber om förlåtelse och sedan accepterar det straff som mäts ut. Det tillhör inte den moderna människans sätt att handla. Istället är det förnekelse in i döden.
Fred och frid kan aldrig bygga på amnesti, enligt åklagare Månsson.
– En amnesti innebär att man suddar över. Man säger "du får tycka som du vill och jag tycker som jag vill". Det är det vanligaste sättet att lösa konflikter. Och det mest förfärliga. Om man har varit med om en riktig försoning glömmer man det aldrig. Den innebär att någon ser mina fel och brister och ändå väljer att inte sticka kniven i mig, utan förlåter. Det är fina saker som värmer i åratal och förändrar allt. Det ska man skriva dikter om och inte dra in i rättsväsendet.
Rummet där mänskliga konflikter möter sin definitiva deadline finns på Hospice i Helsingborg. Här hjälper man människor som i livets slutskede vill finna ro, i sig själv eller med någon. Tio döende människor firar jul på Hospice i dag berättar sjuksköterskan Eva G Nilsson.
– Alla här vet att det är deras sista jul. Vi har en patient här just nu som jag frågade om julfirandet. "Jag har alltid samlat alla på lillejulafton", sa hon. Hon trodde inte att barnen ville fira här, men det ville de gärna. Familjen fick låna ett rum som de pyntade – och vår patient blev mycket glad.
Försoningen på Hospice kan handla om att den döende accepterar sin situation, att hoppet inte längre handlar om att bli frisk utan om att göra varje liten stund bra. Det kan också handla om en hand som sträcks ut – till sist.
– Det kan vara ett barn som patienten inte har träffat på 20 år. Ibland blir det bra när han eller hon kommer. Ibland går det inte. Men vill patienten ha ett möte sätter vi till alla klutar och tar hjälp av präst, kurator eller psykolog, säger Eva G Nilsson.
Försoningen kan också finnas där under livets sista sekunder. Som ett slags fred med förgängligheten.
– Ibland säger de närstående "Du får lov att släppa taget. Vi klarar oss". Det är svårt för ett barn att säga det till sin mamma eller pappa. Men ett "du får lov" är en gåva man ger.
Finare än så blir kanske inte mänsklig försoning.
Du tar dina sista andetag. Omgiven av kärlek och tre små ord.
Du. Får. Lov.
Till våra artiklar om försoning
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus