Vårt liv – en tragisk komedi

Han är en mästare på att skildra vardaglig tragikomik. Nu fullbordar Roy Andersson sin trilogi med filmen "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Vi pratar hämndbegär och skrattar åt plötslig död med den hyllade regissören. Följ också med på en inspelning där bara det perfekta är bra nog. Naturligtvis.

Porträttet. Morfar Carolus var tioårige Roys idol.

Tillsammans rodde de ut med ekan på havet och fiskade. Metet med skarpsill och blåmussla som agn gav riklig fångst. Det som blev över när husbehovet mättats såldes jämte äggen från värphönsen. Intäkterna drygade ut morfar och mormor Elidas låga pension.

Huset bredvid gården i norra Bohuslän hyrdes av en välbärgad familj från Stockholm. Roy fick leka med barnen utomhus men tilläts inte följa med in. Den högdragne pappan var direktör på British Petroleum och hade ett auktoritärt sätt att röra sig. Han var snabbt framme på makrillen, men höll hårt i sin ännu fetare plånbok.

"Och så kan han ge mig ett par rödspättor också."

Morfar bockade.

"Javisst direktören, det ska bli."

Nästan 60 år senare kan Roy Andersson fortfarande känna avskyn.

– Det var billiga priser redan, nästan gratis, ändå skulle de här jävla sommargästerna pruta på alldeles pinfärsk, nyfångad fisk. Direktören förödmjukade morfar, och morfar krympte sig själv. Jag hatade att se det. Det skapade ett revanschbegär i mig, de skulle få, säger han.

I lumpen skar det sig direkt. Försvarsmakten uppskattade inte Roy Anderssons politiska litteratur på logementet och tal om pacifismen. Han själv fick nog av att vara ett "skitredskap i händerna på överheten". En dag gick han ut genom grindarna och återvände inte. Så även från den vapenfria tjänsten.

I ungdomsrevolterna på 1960-talet var han med om att vända på maktförhållandena.

Filmandet gav honom ett ännu vassare vapen. Efter "Sånger från andra våningen" och "Du levande" spelas nu "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" in. Trilogin sticker med kolsvart humor hål på den uppblåsta överheten.

– Det första steget mot revanschen är när man ser igenom folk. Med kunskap förlorar man respekten. Jag vill gärna förlöjliga överklassbeteendet, dra ner byxorna på det.

Roy Andersson ser något vackert med människor som gör sin plikt och inordnar sig i systemet. Det är också nödvändigt för att samhället ska fungera. Men, betonar han, det är i grunden överheten, makten, som har dikterat villkoren och skapat ett bestraffnings- och belöningssystem med en tjänande underklass. Arvet sitter djupt i det allmänna medvetandet.

Ur detta föds det njutningslösa, uthärdande leverne som går som en röd tråd genom hans filmer. "Det är en dag i morgon också." Plikten framför allt, lyckan får vänta. Plötsligt en dag är det försent. Människors tillkortakommanden och outtömliga habegär skildras med samma tragikomik.

– Livet är en mindre tragedi, för det är ett tråkigt slut och det gör oss ömkliga. Då tycker vi att vi ska hinna med så mycket. Vi packar på och det blir ingen njutning.

– Det är sorgligt att se människor som är jätterika och jättegamla och bara har lagt på hög. Som gamle ÖB i "Sånger från andra våningen". Han fyller hundra år och äger åtta sjöar, men är ensam och skriker i sin spjälsäng om natten.

Ett annat exempel hämtar Roy Andersson ur den nya filmen.

En äldre kvinna ligger för döden och håller med sina sista krafter i en handväska, tätt mot bröstet. I väskan finns hennes smycken, makens guldklocka samt kontanter i ett kuvert från försäljningen av bilen. "Du kan inte ta med dig det till himlen", upprepar barnen. De försöker slita loss väskan och drar så hårt att sjukhussängen börjar rulla.

Scenen med kvinnan är ett av tre "Möten med döden". I det första är det dukat till middag för två. I bakgrunden står frun och vispar en sås med en högljudd elvisp. I förgrunden försöker maken öppna en vinflaska. Men korken sitter stenhårt och han tar i så mycket att han drabbas av en hjärtinfarkt och dör på fläcken. Med det ännu inte kallnade liket bakom ryggen, stänger den ovetande hustrun efter en stund av vispen och smakar av såsen. Mmm, inte dumt alls. Sedan fortsätter hon att vispa.

I det tredje mötet har en man dött framme vid kassan i en färjerestaurang. Nog är han stendöd alltid, konstaterar personalen efter långa upplivningsförsök. Bäst att ta honom till en hytt – om det finns någon ledig.

"Vad gör vi med det här då?" bryter kassörskan in och pekar på mannens bricka. På denna finns en rejäl räksmörgås och en stor stark. Betalat och klart. Det vore synd om det skulle gå till spillo, enas man och kassörskan ropar ut ett erbjudande i högtalarna.

– "Är det någon som är intresserad av en räksmörgås och en stor stark – gratis." En man långt bort räcker upp handen: "Jag kan ta ölen!" säger Roy Andersson och skrattar gott.

Nej, Roy Andersson lever inte alltid som han lär. Han är ju bara människa ... Habegäret kommer fram när han häller upp vin till sig och andra. Det blir lätt en skvätt extra i det egna glaset. Naturens instinkt, ursäktar han sig.

I den stela ryggen gör döden sig påmind. Spänsten avtar, det känns sorgligt. Han, som inte har långt till 70, ångrar att han har slösat bort så mycket tid på oväsentligheter.

– Jag borde skriva mer och spela mer musik. Men å andra sidan, uppskjutandet har väl en funktion. Under tiden bearbetar man och tror att man ska komma på något bättre.

Roy Anderssons gjorde sin långfilmsdebut med "En kärlekshistoria" 1970. Den blev en stor publiksuccé och tilldelades en guldbagge för bästa film ("högsta kvalitetspoäng"). Men för den 27–årige göteborgaren, nyss utexaminerad från filmskolan, blev framgången outhärdlig. Högdjur och inställsamma typer flockades runt honom.

– Det blev för mycket beröm. Jag orkade inte höra mig själv och se mig själv i tidningar. Hela situationen äcklade mig. Och så tomheten när filmen var klar. Jag gick in i en djup depression. Som Munchs "Skriet", så kändes det. Himlen är blodig, han är förvriden känslomässigt, betryckt av ångest.

Räddningen blev ett pensionat i Tällberg i Dalarna. Roy Andersson vistades där sex veckor och köpte sedan ett hus i närheten. Tog långa promenader i stället för de antidepressiva tabletter läkaren skrivit ut.

– Jag tycker att man ska gå igenom en depression, man är ingen mogen människa annars. Det är väldigt hemskt men ger det rätta perspektivet på tillvaron.

Han kan inte låta bli:

– Jag läste en bok av Kirkegaard som hjälpte mig mycket. Han menar att det bara är genier som får ångest, he he he!

Med undantag för "Giliap" från 1975, som fick dålig kritik, har hyllningarna bara fortsatt. "Sånger från andra våningen" belönades med sex guldbaggar samt Juryns pris vid Cannesfestivalen 2000. "Du levande" från 2007 tilldelades tre guldbaggar (bästa film, regi och manus, precis som föregångaren), Nordiska rådets filmpris och ytterligare elva priser vid nio internationella filmfestivaler.

Roy Andersson har stått stadig i rampljuset. Och njutit.

– I dag släpper jag inte ifrån mig något som är dåligt, därför är jag trygg med berömmet. Jag var nöjd med "En kärlekshistoria" men såg den mer som en skissfilm, knappt färdig, lätt på handen.

– Jag är också med och bygger ett kulturarv. Det har jag inte tillåtit mig att känna tidigare, då var jag mer en gästspelare. Mina filmer kommer att vara till glädje även för framtida generationer. De är medvetet tidlösa och så exakta i uttrycket, både bild och text. De blir inte lika viktiga som Bellman kanske ...

... men viktigare än Bergmans filmer?

– Om jag ska vara ärlig så tror jag det.

Du har sagt att kvalitetsmässigt är hans inte i närheten av dina?

– Det betyder inte att hans är dåliga.

Och att tre av hans filmer har vissa värden, resten håller inte.

– Det kanske är fem då. Han har gjort 50.

"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" premiärvisas på Cannesfestivalen 2014. Roy Andersson tar själv plats i salongen.

– Den stora tillfredsställelsen är att sitta där och publiken njuter. Man kan inte få mer belöning. Det är nästan narkotiskt. Då tänker jag att det hade varit roligt om min mamma och pappa hade sett detta.

Säkert hade även morfar och mormor varit stolta.

Mer läsning:

"Hela filmen är galen!"

Roy Andersson om sina klassiska scener

Se bilder från filminspelningen

Joakim Björck joakim.bjorck@hd.se042-489 93 65