"Hela filmen är galen!"

Regnet vräker ner utanför Halta Lottas krog. En överstelöjtnant har skyndat in för ett stärkande järn. Han är den största losern som har gått i ett par skor.

HELG. Med uttryckslöst ansikte tar han till orda och pratar rakt in i kameran. Varje torrt redovisad motgång avslutas med ett "naturligtvis".

"I kväll skulle jag höra på ett föredrag. Generalmajor Sandberg skulle föreläsa om den ordnade reträtten. När jag kom dit var det inställt, naturligtvis ..."

Redan där brister det för Roy Andersson. Han skrattar så att han kiknar och blir högröd i ansiktet. Utbrister:

– Det är galet! Hela filmen är galen!

Men – ännu är det bara repetition. Timme ska läggas till timme innan klappan slår för sista gången.

Följ med på inspelning med en regissör som bara nöjer sig med det perfekta.

Det är på Sibyllegatan i Stockholm som ännu ett stycke filmhistoria skrivs. I femvåningshuset, som han äger, finns Roy Anderssons oberoende produktionsbolag. Med allt samlat på ett ställe har han total kontroll över processen, från första skissen till färdig film.

Den här måndagen ska den 14:e scenen av 40 i nya långfilmen "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" spelas in. Roy Andersson sitter på sitt kontor, belamrat med böcker och papper, och filar på manuset in i det sista. Så vill han ha det för nerven och den rätta känslans skull.

– Det är ett slags beslutsångest också. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för alla människor jag besvärar, säger han.

Nya formuleringar dyker upp i huvudet och skrivs ner. Monologen "Den otursförföljde överstelöjtnanten" blir dubbelt så lång som det först var tänkt. Aktörer har svimmat för mindre vid tidigare inspelningar. Jonas Gerholm, 59, som ska framföra monologen tar det dock med ro.

– Manuset känns lite långt. Men det är en spänning och samtidigt kul att se om jag kan fixa det, säger han, vitsminkad och uniformerad.

Jonas Gerholm är till vardags Sfi-lärare i Nacka. Han har ingen tidigare erfarenhet av skådespeleri.

– Men som lärare får jag ibland spela teater för att förklara ord och uttryck. Så det är inte väsenskilt.

Roy Andersson och hans tiomannateam växlar mellan två studior. Bygger dekor, spelar in, river, bygger nytt. En ny scen spelas in varannan vecka och förbereds i två till fyra veckor.

Halta Lottas krog blir färdig precis i tid. Det riktiga taket måste öppnas för att få plats med ljussättningen. Detta kräver en synvilla: ovanför kameran hänger två utsågade bitar av plexiglas, som när man filmar bildar ett tak. Trompe l'oeil, "bedrar ögat", heter metoden.

Det dyker upp nya tekniska problem att lösa. Överstelöjtnantens mössa frestar på det kollektiva tålamodet.

Som en komisk effekt ska det droppa vatten från mössans skärm under hela monologen. En person ur teamet gömmer sig bakom bardisken och handpumpar ut vatten i en slang inbyggd i mössan. Det går så där. Kommer det inte för lite kommer det för mycket eller så rinner det bara på höger eller vänster sida om skärmen eftersom Jonas Gerholm inte håller huvudet exakt rakt.

– Ibland blir man ... åh, varför håller man på med det här? säger Roy Andersson.

Han ska snart bli tillfreds igen, när den rätta tekniken nötts fram.

Ett tiotal statister anländer och placeras ut vid borden. Även de är vitsminkade för att, likt clownen, bli mindre individuella och mer av representanter för mänskligheten. Roy Anderssons andra särdrag finns också här. Det "nådelösa" mjuka ljuset utan skuggor som nakengör karaktärerna. Gulnat vitt, ljust gröngrått och ljust beige i konsekvent ton. Banala och litet styltiga repliker sagda av, med få professionella undantag, amatöraktörer för att få fram det oförställda sanna uttrycket.

– Folkhemsljus och folkhemsfärger. Som på de gamla institutionerna. Mottot är att förtydliga tillvaron och människans livsvillkor, säger Roy Andersson.

För första gången med en långfilm använder Roy Andersson sig av digital teknik. Tidigare fick han lita till blotta ögat och fick facit först när filmen framkallades dagen därpå. Nu följer han inspelningarna på en monitor kopplad till den stillastående kameran. Det är som en tavla där han söker efter de perfekta penseldragen.

En tumme är inte vitsminkad. Ljuset faller inte perfekt på karaktärerna i förhållande till deras positioner. En slips sitter snett. Någonting blänker – en gaffel. Kvinnan där i övre vänstra hörnet passar inte ihop med sina bordskamrater. Hon får byta plats med en man i andra änden av lokalen. Roy Andersson pekar på felen och kräver att de omedelbart åtgärdas.

Efter fem timmar av tekniska förberedelser och repetitioner är det äntligen dags för inspelning. Klockan har blivit åtta på kvällen.

Det krävs ett tiotal tagningar innan Jonas Gerholm tar sig igenom hela monologen. Nu ska det också göras med precis rätt uttryck.

Lusig rytm, för lite energi, inga naturliga pauser, inte tillräckligt bestämd och korthuggen, för sentimental ... Fallgroparna är många, och det hänger inte bara på honom. Någon statist pratar för högt, en annan är inte aktiv med ölglaset.

Roy Andersson slår frustrerat handen mot benet. Skärper tonen utan att låta otrevlig:

– Vad i helvete var det som hände den där jävla kvällen överstelöjtnantsjävel?! Nu är det allvar!

Jonas Gerholm sprutas ner med vatten inför varje tagning. Rakt i ansiktet från ett par centimeters håll så att det yr om det. Han känner av stundens allvar. Blöt och trött drar han sig undan till ett omklädningsrum i en paus. Vankar av och an och läser texten högt för sig själv.

Krafterna kommer tillbaka. Han vågar ta ut svängarna. Pauserar, gestikulerar med händerna, tittar in i kameran, tittar på bartendern till höger, tittar på gästerna närmast till vänster, mejslar in ordet "naturligtvis". Han klockas till strax över två minuter. Roy Andersson måste hålla för munnen och kväva skrattet för att inte störa tagningen.

– Vilken jävla monolog! Det kan bli hur bra som helst om vi bara har tålamod. Ja herregud, om den här scenen sitter blir det lysande, säger han.

– Och du Jonas, du ska inte tro att professionella skådespelare kommer ihåg långa textsjok bättre än du. Jag tycker att du är bättre.

Att följa Roy Andersson i arbete är en upplevelse. Han är metodisk och noggrann. Djupt koncentrerad när kameran går. Tuggar mer eller mindre intensivt på ett tuggummi. Men mellan tagningarna, om så bara pauser på tjugo sekunder, kan han droppa litterära referenser eller börja prata om något helt annat, som var han köper sitt kött eller vilka hotell som är bäst i området, för att sedan fokusera igen.

– Ja, så här går det till på en filminspelning. Det är inte märkvärdigare, säger han.

I längre pauser går Roy Andersson runt bland statisterna, tar i hand och småsnackar. Han är mån om att alla har det bra och att själv inte ta för stor plats.

– Tycker ni det är kul eller tråkigt? Kul, ja men vad roligt!

Det är en stil som uppskattas.

– Det är ovanligt att regissören hälsar även på statisterna. Det är en trevlig stämning här och inte så mycket av den hierarki som det kan vara på filminspelningar, säger statisten Maria Krums Vabins.

Vi passerar midnatt och 60 tagningar. Det finns några guldkorn att välja mellan, men Roy Andersson vill pressa de sista dropparna bitterhet ur överstelöjtnanten. Och de finns där. Tagning 69 blir antagligen den som kommer med i filmen. Efter "en för mamma också" smäller klappan för 70:e och sista gången.

De medverkande ställer upp för obligatorisk gruppfotografering. Taxibilar beställs till olika håll i Stockholm. Jonas Gerholm torkar svetten ur pannan och pustar ut.

– Jag borde ha repeterat mer. Men jag har i alla fall gjort mitt bästa.

Roy Andersson ger debutanten högsta betyg. Innan vi skiljs åt skrattar han och säger:

– Ska man visa det här för folk? Ta betalt för det?!

Mer läsning:

Vårt liv – en tragisk komedi

Roy Andersson om sina klassiska scener

Se bilder från filminspelningen

Joakim Björck joakim.bjorck@hd.se042-489 93 65