Våga för att vinna

Det här året blir fyllt av utmaningar för Caroline Kummelstedt en av Svenska Moderådets rookie-kandidater 2012. Hon gick ut gymnasiet med stipendier och högsta betyg i alla ämnen. Men hoppade av "duktighetsspåret" och köpte enkel biljett till Cooköarna. Där gick det upp för henne att det bara finns en väg att gå: Sin egen. Och skrev en bok som ska inspirera unga att våga utmana komfortzonen och växa med utmaningarna. Själv är hon den bästa förebilden.

Mer. I den trånga hallen med byrå, spegel och klädställning för ytterrockar står en stor korg proppad med galgar och vem som helst måste tänka: Så många vänner! Men här bor ingen ytlig partyprinsessa.

– Jag har alltid känt att jag kanske stuckit ut och inte riktigt hört hemma någonstans. På gott och ont. Jag började tidigt fundera på vem jag är och vad jag vill.

Caroline Kummelstedt gick ut som student från Procivitas i Helsingborg med stipendier på rad och utmärkelsen Bästa Akademiska insatser. Året därpå fick hon 100 000 kronor och Anders Wall-stiftelsens prestigefyllda stipendium för Ung Företagsamhet. Bland annat för sina Wear Aid-tröjor som hon designade och sålde under skoltiden.

– Stipendiet öppnade alla dörrar och jag blev en del av ett nätverk med över 300 entreprenörer.

Men Caroline Kummelstedts framtidsresa började med en resa bakåt i tiden. Till Cooköarna, utanför Nya Zeeland.

Ett fönster mot Fågelsångsgatan står öppet och förmiddagsljuden drar in med januariluften. Hon verkar så säker men ursäktar sig ändå för att det bara är ett rum med kokvrå. Hon ska ju inte bo här länge till. I mars flyttar hon till Milano för att inrikta sig på italiensk konfektion. Stan känner Caroline redan sen hon tog en kurs i design i Italien häromåret. Och i höst kan det bli uppskjutna studier vid Brown University i Providence, Rhode Island. Förra hösten kom för mycket emellan.

Att bryta upp och ge sig iväg verkar höra ihop med Caroline Kummelstedt. Själv skulle hon nog sagt: att samla in och gå vidare är en nödvändighet. Hon är en 1,74 cm lång ambassadör för positivt tänkande. Men under gymnasiet kom ivern att prestera på topp att bli en del av en fasad hon satte upp, för att orka vara "duktig" i andras ögon.

Föräldrarnas separation kom oväntat. Fast efteråt ser hon hur oundvikligt det var.

– Jag var 16 år och allt jag trott på rasade samman. Men även om jag inte fattade det då, blev det startskottet till mycket. Till boken till exempel.

– Jag visste inte hur jag skulle hantera känslorna och det var lättast att lägga locket på. Min fem år äldre bror flyttade till England. Och jag pratade inte med mina föräldrar, egentligen inte med någon. Skolan blev ett sätt att tänka på annat.

Att lämna huset i Hittarp, som hennes pappa byggt, blev bland det svåraste.

– Jag hade mycket förväntningar och planer knutet till det. Och jag ville nog inte inse att de aldrig skulle bli infriade. Jag borde stängt dörren och förstått att jag aldrig kunde vända tillbaka till tryggheten jag kände där.

– Även om jag var sju år när vi flyttade in, så är det åren där, som jag minns alla bäst från uppväxten. Huset växte fram på tomten bredvid där vi bodde, och jag var eld och lågor, precis som pappa. Jag följde med och höll honom i handen när han inspekterade arbetet och talade med hantverkarna. Och för oss blev huset ett sätt att knyta an och spendera mer tid med varandra.

– Pappa hade flyttat till USA när han var 21, lika gammal som jag är i dag, för att introducera familjeföretaget på den amerikanska marknaden. Mamma kom efter men trivdes inte och de flyttade tillbaka till Sverige och hamnade så småningom i Helsingborg. Pappa pendlade. Tre veckor här, tre veckor där. Men när företaget var inkört och det rullade på, kunde han tillbringa mer tid med oss. Det gav honom chansen att förverkliga drömmen han alltid haft om att rita och bygga ett hus.

– Han jobbade dag och natt och var passionerat upptagen igen. Precis som när han jobbade som mest i USA. Vi är så lika, pappa och jag. Han har alltid haft en annorlunda mentalitet. För honom är det okej att misslyckas och sticka ut, och det passade i USA. Jag kan också uppslukas av saker. Sitta uppe hela nätterna och jobba.

Först skapade Caroline Kummelstedt kläder för både män och kvinnor. I dag nischar hon in sig på enbart dam. Det är klassiska modeller med en kontemporär mix. I våras startade hon det egna klädmärket och reste till Kina med sina skisser för att sy upp en provkollektion. Hon arrangerade möten och knackade dörr och fastnade för ett mindre skrädderi.

– Jag hade flyt. Det var bara att ge sig ut på den stora klädmarknaden i Peking och själv skaffa tyger. Utbudet var enormt. Det fanns 300 butiker som bara sålde knappar...

Runt sig har hon i dag ett nätverk av entreprenörer som ställer upp för varandra. Hon är medlem i styrelsen för Ung Företagsamhet och föreläser bland unga och lärare. Från "ingenstans" kvalade hon in bland årets tolv kandidater till utmärkelsen Årets rookie.

Det kan bli en Kummelstedt som under Fashion Week i augusti koras till den mest lovande unga modeskaparen i landet. Och de närmaste månaderna kommer att präglas av att försöka utvecklas och bli bättre. Som vilket sportkval som helst. Bara en förstaplats räknas.

– Nu har jag mitt klädmärke C Kummelstedt, som ska lanseras i de rätta butikerna. Jag har företaget, entreprenörskapet, boken och är igång med nästa. Och man måste gå in i de olika rollerna på olika sätt för att få det att funka.

Men första gången Caroline skulle göra en muntlig presentation utan manus, av sitt gymnasieföretag inför 120 andraårskursare, fick hon "världens tunghäfta" och måste sätta sig ner igen. Tanken på att hon skulle behöva bli ett dåligt exempel kändes inte bra och hon föll för impulsen att stega fram till scenen igen och göra om det. Det var en häftig känsla att övervinna skräcken och klara uppgiften. Och något tändes i henne.

En tesil med kryddig christmasblandning fyller koppen med påminnelser om familjehögtider planerade för samhörighet. Hon stänger fönstret och ljudet från lastbilar med varor till hotellet och restaurangen intill upphör med ett klick från vredet. Den långa utdragssoffan har hon fyndat på Blocket och målat ljusgrön. Hon tycker om att fixa och greja med gamla möbler.

– Det är egentligen bara ett piano som fattas. Jag älskar att sjunga och spela. Sista året i gymnasiet startade jag ett band med en klasskompis och gjorde en skiva. Men man hinner ju inte allt.

–  Efter mina föräldrars skilsmässa kämpade jag för att vara den duktiga, högpresterande målinriktade Caroline. Men ju mer jag försökte, desto omöjligare kändes det.

– Jag var inget om jag inte var bland de duktiga. Jag hade startat två företag under gymnasiet och fått stipendier och kört på i tvåhundra. Men det var ingen skön känsla att komma i mål. Studenten och alla utmärkelser var inte allt. En del prestationer hade saknat mening och det var egentligen bara ångest. Fast självklart hade mycket i skolan varit positivt. Men jag behövde något annat också.

När hon inte kände igen sig själv kom paniken. Hur skulle det här sluta? En sömnlös natt fattade hon för första gången på länge ett beslut som kom från henne själv. Dagen därpå bokade hon en enkel till Rarotonga och Cooköarna utanför Nya Zeeland. En ögrupp i Stilla havet där tiden står nästan stilla. "Jag hade aldrig gjort någonting tillnärmelsevis så sjukt eller impulsivt i hela mitt liv, skriver hon i boken.

Tre dagar före avresan, hakade Oscar på. Han är kock och de hade träffats när Caroline kom hem efter ett Englandsstipendium och jobbade extra på restaurang. Oscar var bra på att lyssna men den sommaren var alltför fylld för någon relation. Ett band hade ändå knutits mellan dem och när han ville följa med kändes det helt rätt, tyckte Caroline.

– När jag steg ur planet i Rarotonga var det ungefär som den där gången jag besegrat min tunghäfta. Jag hade lämnat min trygghetszon och lyckats med något jag själv velat göra länge.

Hon hade aldrig sett något vackrare än Aitutakis blå lagun. Och nästan inte skrattat så mycket som när de liftade på flaket till en stor maorikvinnas pickuptruck. På Rarotonga träffade de en urinvånare vid namn Victoria som återvänt efter femton år i New York, Paris, Milano och sadlat om till öns enda florist. Hon lånade dem ett hus att bo i och blev deras bästa vän. Bredvid Victorias växthus fanns en lokal som Oscar och Caroline investerade några tusenlappar i och öppnade sitt The Green House Café.

Det var 15 kvadratmeter stort och hade bara en liten vask och ett pyttigt kylskåp. Bakning och förberedelser fick göras i boningshuset. De började med några bord som stod och skräpade och tre sorters kakor men rätt snart fick de snurr på verksamheten och utökade sortimentet.

Efter ett tag kom de på att med en enkel utegrill kunde de erbjuda baguetter och panini, burgare och biffar. Och gästerna hade hela trädgården att njuta i. Än en gång visade det sig att egna initiativ och engagemang ger utdelning. När de tröttnat på att söka jobb som inte fanns, uppfann de ett...

– Lokalbefolkningen är laidback och easygoing. Man tar allt som det kommer. Inte mycket händer. De har sin familj, vänner och rutiner och är lyckliga. Vårt materialistiska sätt att tänka finns inte på Cooköarna och det öppnade mina ögon.

Den nya agenten ringer från Portugal. Caroline har precis varit där och rekognoserat och bedömt möjligheterna att flytta över klädproduktionen dit. För hon är inte helt nöjd med Kina.

– Jag var där i höstas för att lägga upp nya order, men kände att det inte var rätt. Många ändringar jag bett om hade inte utförts, de improviserar och gör lite som de själva tycker. I Kina har de inte våra krav när det kommer till kvalitet. Och det är svårt att kommunicera genom tolk.

– Men jag hakar inte upp mig på det som inte fungerar. Jag tänker i stället genast vad kan jag göra för positivt av det här.

Den 7–8 februari är det Fashion Week i Stockholm och klädmärket ska lanseras internationellt.

Utåt sett verkar de sju månaderna på ön inte ha förändrat henne så mycket. Hon siktar fortfarande mot toppen. Men nu är det Caroline Kummelstedt som lägger upp dagordningen. "Jag borde" är inget bra motiv för att sätta igång något. Många går runt med en ryggsäck som andra hängt på dem. Kräng av den, säger hon till alla som lyssnar. Nu älskar hon att tala inför andra. Och gör bara det hon gillar. Punkt slut.

Birgitta Lööf birgitta.loof@hd.se042-489 90 18