Tidsstudiemannen – nu i digital form
Apropå att Landskrona stad använder ett nytt planeringssystem inom hemvården, som delar upp arbetsdagarna in i minsta detalj, minut för minut. Vi pratar om tidsstudiernas återkomst med Mikael Ottosson, lektor i arbetsvetenskap vid Malmö Högskola.
Bildmaterial
Detta har hänt
– Sedan Lagen om valfrihet, LOV, har börjat tillämpas inom Landskrona stad har ett nytt planeringssystem införts inom hemvården. Brukarnas alla tillstånd matas in i en dator tillsammans med hemvårdarnas jobbtider – och ut kommer ett schema som ger varje arbetsuppgift, varje möte med de äldre, en utmätt minuttid. Samtliga vårdtagare och personal inom hemvården som NST/HD har talat med vittnar om en dramatisk försämring. Vårdtagare upplever hur personalen är stressad och jäktar in och ut ur deras hem.
– Under de senaste åren har tidsstudier inom vård och omsorg ökat. Redan 2005 kom Torsby kommun och Kommunal överens om att tidsmäta personal inom äldreomsorgen. 2010 beslutade Bjuvs kommun att med streckkodsläsare mäta hur lång tid hemtjänstens personal behöver för att utföra sitt arbete.
– Inom tillverkningsindustrin har utvecklingen gått i samma riktning. Volvos Uddevallafabrik har utvecklat systemet SAM, Sekvensbaserad Aktivitets- och Metodanalys, som är en slags en utveckling av tidsstudiemännen eller modellen MTM (metod, tid, mätning). Kinnarps i Skillingaryd, tillverkare av kontorsmöbler, ville 2011 filma alla anställda. Med ett dataprogram mäts varje kroppsrörelse för att räkna ut vad arbetsinsatsen är värd.
Mer. Är tidsstudiemannen tillbaka – i form av ett dataprogram?
– Ja, det här blir en slags återgång till ett fordistiskt system, ett utvecklat system av det löpande bandet. Som lean-produktionen inom den japanska bilproduktionen, där man vill få till ett flöde genom att inte ha något spill eller någon död tid. Här är det tänkt att hemvårdarna ska flyta genom rummet och ge var och en vad den behöver. Den centrala föreställningen är att det går att standardisera, att säga att det behövs ett visst antal minuter för att ge någon lunch, till exempel. Man bygger upp system för kontroll och styrning. Inom den offentliga sektorn upplever man ett behov av att rationalisera.
Enligt ett jobbschema i Landskrona får "Greta" exakt 51 minuter för "daglig hygien, förflyttning, klädsel, toalettbesök, äta, mediciner".
– Det är själsligt förödande för den som arbetar med människor att tvingas behandla andra människor som ting. Det är ju det man gör. Besöken till den enskilde människan reduceras till en utmätt tid. Som gammal och sjuk blir jag ett ting, jag blir 33 minuter.
Syftet är att hemvården ska lägga 70 procent av sin arbetstid ute hos vårdtagarna. En konsult har mätt att det legat på mellan 50 och 60 procent tidigare. Är det inte välmenande?
– Jo, målsättningen är ökad effektivitet, men också ökad kvalité. Man vill självklart erbjuda så bra vård som möjligt. Problemet är hur människor upplever det. Och då blir begreppet alienation relevant. Det handlar om ett förfrämligande. Men det blir också en avhumanisering. Man tar bort de gamlas mänsklighet. Det går också på tvärs med den professionella idén. Alla vill vi utföra ett bra arbete. Om det arbete jag utför bara mäts i tid förhindras jag att vara professionell. Det kan vara förödande för hemvårdarnas självbild. Den blir inte bättre av man redan finns i en i offentlig sektor där det är svårt att rekrytera personal. Man har dålig lön samtidigt som man hindras från att vara en god människa i arbetet.
I en av många nätkommentarer skrev en läsare, Bengt G Rosengren, att han mindes tidsstudierna på 1950- och 60-talet. Han skriver "Men det är extra avskyvärt nu" och menar att minutstyrningen "inte tar hänsyn till att det är medmänsklighet och vård av utsatta som 'produceras', och inte bultar som svarvas".
– Det man försöker minimera är spilltid. Man vill att det ska vara effektivt. Som hemvårdare ska jag träffa gamla människor. Men däremellan behöver jag kanske en stunds ensamhet för att orka emotionellt, det är kanske den spilltiden som gör att jag håller mig på fötter. Vi kanske behöver ineffektiva organisationer ibland. Organisationer med lite luft är inte så känsliga för om någon blir sjuk, eller om det händer något oförutsett.
Går det att vänja sig vid ett sånt här system? Kan det med tiden bli positivt för personal eller vårdtagare?
– Den här typen av reglering kan vara positiv i en situation där arbetsgivaren vill ta ut mer och mer ur mig som hemvårdare. Då kan jag faktiskt hävda att jag har 32 minuter på den här vårdtagaren och inte 25 som chefen vill. Det kan bli ett skydd. Det finns exempel där personal har velat ha tillbaka stämpeluren för att skydda sig mot överutnyttjande. För att kunna säga "Nej, nu har jag varit här i åtta timmar". Men det här kräver att personalen har makt och hemvårdspersonalen tillhör som regel inte de starkaste på arbetsmarknaden.
Samtidigt man som räknar minuter inom vården tycks andra tjänstemannayrken få mer flytande arbetstider. Förändringarna sker parallellt?
– Ja, det talas om så kallade kunskapsintensiva eller kreativa yrken där individen ges mer inflytande över sitt arbete. Där är arbetsprocesser svårare att reglera. Du kan inte säga att det ska ta tretton minuter att tänka en tanke. Men även där finns kontrollen. Den som till synes är fri och kan jobba hemma är samtidigt ständigt nåbar. Du förväntas svara på e-post dygnet runt och på så vis är du ofri. Om man talar om teknik och kontroll måste man ha ett maktperspektiv. Det kan vara oerhört negativt för individen om du inte har makten att säga nej. Då blir tekniken ett gissel. Vinnare är de som har en stark förhandlingsposition och kan hävda sin integritet. Förlorare är de som måste utsatta sig för kontrollen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus