"Kärleken uppträder som en berusad"
Torbjörn Svensson. – Kan jag ha skjortan utanpå byxorna i stället för att stoppa ner den?
Min fru vägde med blixtens hastighet för och emot. Ett nej skulle betyda "du har blivit tjock" och då hade jag ylat om det i ett halvår eller så. Ett ja skulle innebära husfrid.
– Ja, sa hon.
– Nästan lite fräckt va?! sa jag och poserade med viftande skjorttyg.
Hon låtsades inte höra.
Stod jag så i mina bröllopskläder igen. Fem år efter vigseln ville vi förnya våra löften. Vi skulle åter vandra genom hagen, undvika komockorna, gå upp till Dag Hammarskölds meditationsplats, Backåkra, Österlen, med utsikt över heden, skogen och Östersjön.
– Världens största kyrka, som prästen sa om denna välsignade plats.
Inga väggar, inget tak - bara himmel och hav så långt ögat når.
Nå, vilken kris hade lett till att vi ville förnya våra äktenskapslöften?
Otrohet?
Nej (jag frågar nu min fru för säkerhets skull, hon rister på huvudet).
Stormigt förhållande och nu ett återförenande?
Nej, bara vanliga gräl, alltid hållit ihop och somnat bredvid varandra.
Den odramatiska förklaringen är att vi hade räknat på fingrarna. Vi träffades rätt sent i livet och förstod att chansen är liten för oss att få fira tunga bröllopsdagar som guld och diamant.
Men vi vill ju också jubilera! Ofta!
Vi säger ja till varandra varje dag, men bestämde att säga JA! vart femte år för att manifestera vår kärlek.
Relationer är sällan enkla och självklara. För oss var det långt ifrån givet att vi skulle bli ett par och att vi skulle klara att hålla ihop.
Främsta hindret: åldersskillnaden. Min fru är äldre än jag.
Det krävdes gemensam kraft att sätta oss över tankar om Oidipuskomplex.
Det krävdes styrka av henne att inte ständigt frukta att jag skulle träffa en yngre.
Det krävdes mod av mig att inte tro att hon skulle se mig som en omogen toyboy.
Men hur skulle vi kunna värja oss?
Kärleken uppträder som en berusad: den är burdus, har inget begrepp om tid och rum eller om gränser och måtta.
Min fru kom därtill med en pragmatisk lösning:
– Du håller mig ung, jag gör dig gammal i förtid - och så möts vi på mitten.
Därför fyller vi 55 i år. Båda två.
Våra yrkesliv var också ett hot.
Jag har inget foto av min fru på min arbetsplats. Det räcker med att höja blicken så ser jag henne sitta vid skrivbordet mittemot, bara en blå ljuddämpande skärm skiljer oss åt.
Vi har jobbat nära i många år, i princip med samma bevakningsområden som reportrar på HD och vi skriver ofta artiklar tillsammans.
Utan att slå ihjäl varandra.
Utan att tröttna ihjäl oss på varandra.
Hemma har vi ett signalsystem. Stopp jobb! kan den ena säga och då byter vi samtalsämne direkt.
På jobbet har vi en gyllene regel: Aldrig vara privata.
Min fru klarar det alltid, jag rätt ofta.
– Så skulle du aldrig ha sagt till någon annan arbetskamrat, tvingas hon säga ibland.
– Men...men...förlåt.
Hon kan å sin sida gå till överdrift åt andra hållet. Som den kvällen när vi stod på parkeringsplatsen utanför HD:
– Tack för gott samarbete. Vi ses i morgon!
– Hm. Ska vi inte åka hem tillsammans? Vi är ju ändå lite gifta...
Nu hade vi varit makar i fem år och stod åter i meditationsringen vid Backåkra.
Samma präst som då.
Samma närmaste vänner som då.
Samma starka kärlek som då.
Och jag i samma skjorta. Den fladdrade fint i augustibrisen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus